Elsa Blårand: Landslagsspelare – i både fotboll och hockey

STÅNGEBRO/LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

Elsa Blårand är inne på en speciell resa där hon är juniorlandslagsspelare i både ishockey och fotboll. Till vardags spelar hon fotboll för IFK Norrköping och ishockey med Linköping. Nu är hon inte ensam i familjen om att idrotta på högsta nivå: i Malmös U20 spelar hennes storebror Victor.

– Victor har varit väldigt viktig för mig som hockeyspelare under egentligen hela uppväxten. Vi har alltid tävlat och tränat tillsammans, berättar Elsa Blårand för hockeysverige.se och fortsätter:

– Sedan har han varit lite för bra för mig, men han har alltid varit någon för mig att se upp till och han har varit min idol hela livet.

Du har själv testat på minst sju olika idrotter under uppväxten, har han varit likadan?
– Ja, men sedan valde han ishockey lite tidigare eftersom det funkar lite sämre i pojkidrott. Han var nog hela tiden säker på att det var hockey som skulle gälla, men han har nog hållit på med lika många sporter som jag gjorde.

Givetvis håller syskonen kontakten under säsongen även om han numera flyttat till Malmö Redhawks, där han även fått göra någon träning med A-laget.

– Ja, ganska mycket ändå. Vi är ganska nära och har väldigt kul tillsammans, så vi försöker både ses och höras så ofta det går.

Elsa Blårand har testat sju olika idrotter

Fick du vara med och spela landhockey med brorsan under uppväxten?
– Ja, det blev mycket så. Vi hade dessutom ett skottrum hemma i Mora där vi spelade.

Hur såg dagarna ut efter skolan med tanke på att du testat på sju olika idrotter?
– Nu var inte alla idrotterna lika seriösa och inte alla på samma dag. Det var bara hem, fram och tillbaka, hit och dit och köra på så mycket det gick.

Hann du med något annat än idrott?
– Ja, jag gjorde mycket när jag var liten. Under kvällar och helger var jag med vänner och jag vet inte allt.

Var fick du den tiden ifrån?
– (Skratt) Fråga inte, för jag vet inte själv. På något sätt gick det ihop i alla fall.

Numer är det bara fotboll och hockey som gäller för Elsa Blårand.

– Fotboll och hockey har det alltid varit för mig. Det har gett mig mycket att hålla på med båda. Andra har varit mest för att det var kul. Jag visste nog i alla fall från början att det skulle vara mest fokus på hockey och fotboll.

Gjort landskamper i båda sporterna

Vad säger dina tränare om att du dubblerar?
– Det har varit lite olika beroende på vilka jag har haft. Just nu stöttar båda klubbarna mig väldigt mycket. Det hjälper mig såklart otroligt mycket att de gör det.
– Sedan är det väldigt tydligt att de också vill att jag väljer, men det hjälper i alla fall väldigt mycket att de stöttar så att jag kan hålla på med båda.

Går det att säga om det ena eller det andra är roligast?
– Nej, jag kan ju inte det, skrattar Elsa Blårand och fortsätter:
– Jag vet inte själv, men skulle vilja veta. Jag tycker att båda är kul.

Dessutom är alltså 16-åringen med i juniorlandslaget i både fotboll och ishockey.

– Hittills har inga landskamper krockat, så jag har varit med på dem jag blivit kallad till. Det har bara varit att köra.

Hur ser förbundskaptenerna på att du dubblerar?
– De stöttar också ganska mycket. Sedan vill de såklart att jag väljer.

Vad är ditt bästa landslagsminne från landslagshockeyn?
– Det måste vara U18-VM som vi spelade i vintras. Det var coolt. De bästa minnena därifrån är många, men matcherna mot USA och Kanada var mäktiga eftersom det var mycket folk där då.
– Det är de största matcherna och de med mest publik som jag har spelat. Dessutom var det coola arenor.

"Det var väldigt mäktigt"

Var det nervöst att spela de matcherna inför en så stor publik?
– Jag tycker mest att det är kul. När det blir en mäktigare grej är det klart att man blir mer nervös, men till slut är det bara en vanlig hockeymatch. Jag försökte tänka så i alla fall.
– Sedan tycker jag det är kul att vara lite ”underdogs” eftersom det då bara är att köra. Ingen förväntar sig någonting.

När hockeysverige.se intervjuade Elsa Blårand under U18-VM hyllade hon gruppen som Sverige hade på plats i Cape Breton.

– Den är otrolig. Alla har varandras ryggar hela tiden, både på och utanför isen. Vi har skitkul hela tiden oavsett vad som händer. Det betyder jättemycket för oss i alla våra matcher och allting runt om, sa Elsa Blårand som tyckte att hela arrangemanget fungerade bra.  
– Allt är väldigt uppstyrt och det är många tider att passa hela tiden. Vi har i och för sig haft ganska mycket ledigt ändå, så vi hittar på grejer och har väldigt kul hela tiden.

Vad är det bästa landslagsminnet från fotbollen?
– Vi var i Polen för ett tag sedan. Där vann vi alla tre matcherna, vilket var kul. Annars skulle jag säga debutlandskamperna mot Norge förra året. Det var väldigt mäktigt att få sätta på sig landslagströjan första gången.

Har du närmat dig ett beslut att välja någon av fotbollen eller ishockeyn för att satsa fullt ut på?
– Just nu lever jag bara i nuet och kommer att köra båda så länge jag tycker att det är kul. Sedan får vi se vad och när det blir, för det vet jag inte.

"Robinson hade varit väldigt kul"

Dessutom har du varit med i Wild Kids som spelades in uppe i Järvsö, hur var den upplevelsen?
– Nu var det länge sedan, men det var kul.

Hur fungerar det bakom kulisserna?
– Jag vet inte hur mycket jag får säga, men mycket är som det ser ut. Det var också en del som inte var så. I alla fall var det kul att ha provat på.

Skulle du ha tackat ja om du fick frågan om att vara med igen?
– Inte Wild Kids, men något liknande kanske. Robinson hade varit väldigt kul att prova.

Den här säsongen har Elsa Blårand spelat samtliga Linköpings matcher. Oftast i backpar med den norska landslagsbacken Emma Bergesen.

– Vi hade en lite tuff start. Det kommer nog mer och mer nu, så det känns bra. Vi har ett skönt lag och har kul varje dag när vi kommer hit. Dessutom har vi en ny tränare, så det känns kul.

Du har redan hunnit med att bo i en del städer, hur har resan sett ut?
– Jag är född i Nyköping. Där började sportintresset, men jag började spela hockey och fotboll på riktigt när vi flyttade till Mora. Min pappa fick jobb i Mora, så då blev det att hela familjen flyttade med dit.
– Vi bodde där i fem år. Sedan fick pappa jobb i Norrköping och Victor började spela i Vita Hästen. Jag har bara hänga med lite där bakom, men det har passat mig väldigt bra. Vi flyttade till Norrköping och där började även jag spela i Vita Hästen.
– Förra säsongen var min första här i Linköping. Innan hade jag bara spelat med killar, så det blev en ganska stor omställning. Jag trivs bra här, men jag bor och går i skolan i Norrköping, avslutar Elsa Blårand som pendlar med Östgötapendeln mellan Norrköping och Linköping nästan varje dag.