Spelade i allsvenskan - i både fotboll och hockey

ÅKERSBERGA (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Att dubblera med allsvensk fotboll och ishockey fungerar såklart inte i dag. Men Claes-Ove Fjällby gjorde det. Dessutom var han under tre säsonger proffs i Västtyskland, vilket inte var så vanligt vid den här tiden. I dag bor 78-åringen i Åkersberga utanför Stockholm, men det var på andra sidan stan han växte upp.

– Jag växte upp i Björkhagen som ligger i södra Stockholm och höll på med många idrotter när jag var liten: gymnastik, backhoppning, fotboll och hockey, berättar ”Classe” Fjällby och fortsätter:

– Jag var intresserad lika mycket av alla idrotter, men det gick mer och mer över till fotboll och hockey. Det andra var helt enkelt inte lika roligt.

Var fanns det hoppbackar i Stockholmsområdet vid den tiden?

– Enskedebacken, Fiskartorpet, Hammarbybacken, Huddingebacken…

– Jag började hoppa backe för Djurgården när jag var sex år och höll då även på med gymnastik i Hammarbygymnasterna, men det var inte min grej. Brorsan, Jan-Åke Fjällby, var för övrigt landslagsgymnast. Han har gått bort nu.

– Vi var ett kvartersgäng med Leffe Boork och grabbarna när vi växte upp. Han är ett år yngre än jag, men höll i det mesta och ordnade tävlingar i friidrott, tennismatch, fotbollsmatcher och egentligen allting. Men för mig blev det sedan bara hockey och fotboll.

Hur tajta var du och Leffe Boork vid den här tiden?

– Vi var väldigt tajta, men han var inte så bra så han fick jämt stå i mål.

När blev det aktuellt att spela fotboll med Hammarby?

– Magnus Gunér värvade mig till pojklaget när jag var tolv ”bast”. Vi hade spelat S:t Erikscupen ute på Kärrtorpsängarna. Han var väl där och kollade på matcherna och fick syn på mig. Jag gjorde ju ganska mycket mål på den tiden.

Satsade på hockeyn

Spelade du hockey samtidigt redan då?

– Ja, vi hade först ett lag som hette Lejonen. Ett år gick vi till final i S:t Erikscupen och fick möta Södrapojkarna med Dick Yderström och de här grabbarna.

– Vi hade ett bra lag för att vara ett kvarterslag: Jörgen Nilsson som blev målvakt i Hammarby, Reidar Nygårds som spelade i AIK och Hasse Cederfalk som kom att spela fotboll i Hammarby. Kvarterslaget hette Virvelvinden. Det var en gubbe som hette Bertil Pilö (Lukas Pilös gammelfarfar) som höll i det där.

– Uffe Pilö, alltså sonen, spelade också i Nacka, men blev sedan värvad till Södertälje. Hela det laget i Virvelvinden blev värvat till Djurgårdens B-juniorer.

Så småningom valde Claes-Ove Fjällby att i första hand satsa på ishockeyn trots att han spelat fotboll i allsvenskan för Hammarby. På gamla Alfabilder presenterades han som teknisk, målfarlig och en fin spelfördelare i fotboll.

– Jag varvade så småningom ner fotbollen. Jag blev pappa när jag var 20 år och tyckte faktiskt att fotbollen var mycket jobbigare än hockeyn, skrattar ”Classe” Fjällby som då valde att börja spela hockey för Nacka.

– Nacka var bra på den tiden. Jag gick dit från Djurgården. Det var många juniorer som gick därifrån till Nacka: Leffe Svensson, Lasse Starck…

Det blev sju matcher för honom i Hammarby Fotboll där han bland annat spelade i kedjan tillsammans med Lennart ”Nacka” Skoglund.

– 1967. Det var kanon. Jag var 18 eller 19 bast så man var lite ”shaky” för att inte göra bort sig, men det var roligt. ”Nacka” var väldigt trevlig, inte divig eller något sådant. Jo, en gång förresten. När vi skulle åka och göra fystester på Hellasgården, då kunde han vara kvar på Söderstadion och träna straffar med Ronnie Hellström. Han tyckte inte att han behövde vara med på de där testerna.

– På den tiden hade man vänster- och högerytter, vänster- och högerinner samt en center. Jag lirade högerytter och ”Nacka” vänsterytter. Han var fortfarande bra då, men han var ingen slitvarg direkt.

Valde Nacka

Vad är ditt starkaste minne från fotbollen i Hammarby?

– Derbyt mot AIK på Råsunda. Vi torskade med 2–1 eller 2–0. Jag spelade hela den matchen. AIK hade ett bra lag. (Roland) ”Rimbo” Lundblad spelade där liksom Owe Ohlsson.

Varför blev det just Nacka i hockeyn?

– De hörde av sig till flera unga killar i Djurgården samtidigt som många i Nacka var lite äldre vid den här tiden: Roffe Nordlund, P-O Svensson och så vidare.

– ”Lill-Lulle” var tränare där då (Gösta Johansson). Han fick ihop laget och vi blev ganska bra. Då gick jag samtidigt till Järla i fotboll eftersom de visste att jag gått till Nacka i hockey. Järla var på mig direkt och sög tag i mig. Sören Blomgren gick också dit. Pentti Lindgren, som spelade hockey i AIK, var målvakt. Lars-Åke Lundell, ”Ludde”, lirade också där, så vi hade ett bra lag.

– När jag gick till Nacka fixade de dessutom lägenhet till mig i Ektorp. Det var också en anledning till att jag gick dit.

Säsongen 1968/69 klev ”Classe” Fjällby in i Nackas A-lag och sin första säsong i seniorhockeyn med uteträningar på dåvarande Järla IP, nuvarande Nacka IP.

– Månskensrinken. Jag ville bara ta en tröja, ta en plats, och det gick bra. Bland annat lirade Kjelle Keijser, Peter Bejemark, Lennart Lange och Bertil Bond i Nacka då. Bond och Lange kom uppifrån Leksand.

Hur var hierarkin i Nacka, som vid den här tiden var en ganska liten klubb?

– Det var inga problem att komma in i laget. I alla fall inte för mig. Jag hade dessutom kompisar med mig från juniorerna i Djurgården: Peter Bejemark, Kjelle Keijser, Kjelle Åhlén och Lasse Starck.

– Lasse Starck hade kunnat bli hur bra som helst. Bra skridskoåkning och ett rappt skott. Vi bodde senare grannar när vi spelade i Tyskland.

Kvalade sig upp i högsta ligan

Vem var det som drev det här Nackalaget vid sidan av isen?

– Det var våra äldre spelare. När jag kom upp som 20-åring sa jag inte så mycket utan det var ”Korven” Lennart Johansson, Anders Hedlund och de här killarna som snackade mest.

– Alla var väldigt snälla och det var ingen som tryckte ner oss yngre killar, så det var aldrig några problem.

Som tränare från början i Nacka hade ”Classe” Fjällby alltså ”Lill-Lulle” Johansson.

– Sedan kom Gösta Westerlund, Bert-Ola Nordlander och senare även ”LG” Jansson.

– Det var mycket skridskoåkning med ”Lill-Lulle” som tränare. Han tog dit sin fru (Gundula Busch-Johansson, tysk världsmästare i konståkning) så att vi fick lära oss att hålla balansen på skridskorna. Det där var ganska roligt och han var bra som tränare, förutom att han stod och rökte i båset.

– När jag och Lasse (Starck) var i Tyskland åkte vi för att hälsa på ”Lill-Lulle” i Bolzano där han då var tränare. Det var inte så himla långt från Landshut, kanske 30 mil, men det var en kul grej.

Säsongen 1970/71 kvalade sig Nacka åter upp till högsta serien mot Tunabro, Tunadal och IFK Kiruna. För att Nacka ska ta steget upp krävs det att man slår Tunadal i Sundsvallshallen. I början av andra perioden låg stockholmarna under med 4–0.

– Jag tror att vi ändå vann den matchen…

Nacka vände och vann matchen med 5–4 efter att Lasse Starck gjort avgörandet i mitten av tredje perioden.

– Jag kommer ihåg att vi bodde på Knaust och självklart kommer jag ihåg bussresan hem, skrattar ”Classe” Fjällby.

Tog bara två poäng i grundserien

Järla IP och uterink var det som väntade för lagen som skulle möta nykomlingen i allsvenskan. Nacka satsade ganska hårt på att stärka upp laget inför återkomsten. In i laget kom bland annat målvakten Torbjörn Hedvall från Nybro, Rune Andrén från Djurgården, Lennart Ström från Umeå, Kjell ”Skepparn” Sävström från AIK, Lars Andersson från Leksand, Henry ”Henna” Svensson från Heffners/Ortviken och Ulf Pilö från Södertälje. Den sistnämnde som Fjällby kände från barndomen hemma i Björkhagen. Dessutom spelade det blivande NHL-proffset Leffe Svensson i laget.

– Jag har för övrigt lirat med alla bröderna Svensson. Ove spelade jag med i Djurgårdens juniorer, ”Henna” och Leffe i Nacka, berättar Claes-Ove Fjällby.

I premiären ställdes Nacka mot Brynäs som vunnit SM-guld säsongen innan. Torbjörn Hedvall storspelade i kassen inför 3 842 åskådare. Trots det vann Brynäs med klara 5–0 efter att Lasse Öberg gjort två av målen. Första målet för säsongen kom i andra omgången när Nacka rest upp till Umeå för match mot Björklöven. Claes-Ove Fjällby satte 2–1-pucken bakom Christer ”Slim” Grahn, men det blev ändå förlust med hela 10–3.

Målen fortsatte att rasa in bakåt: 4–11 mot MoDo, 5–13 och så vidare. Intresset för laget sjönk mer och mer. När Södertälje kom på besök i ösregnet på Nacka IP kom det endast 240 åskådare – en match som SSK vann pliktenligt med 5–2.

Det blev endast två poäng i grundserien för Nacka. I näst sista omgången besegrades Tunabro med 3–1 inför 176 åskådare. Kjelle Keijser, Lennart Ström och ”Skepparn” Sävström svarade för hemmamålen. Just kedjan med Kjell Sävström, Bertil Bond och Kjell Keijser låg bakom i stort sett allt offensivt i matchen för Nacka.

Nedflyttningsserien kom att bli en mycket trist historia för Nacka. Visserligen tog man överraskande poäng mot Anders Hedbergs MoDo i första omgången (4–4). Då ledde dessutom Nacka i slutminuterna med 4–3, men Tore Öhman kvitterade för MoDo. Det blev dock inga fler poäng, och Nacka trillade ur högsta serien och har så här långt inte lyckats leta sig tillbaka.

”Vad fan ska vi till den där skitrinken och göra?”

Claes-Ove Fjällby:

– Vi var underdogs i det kvalet och det var ingen som tog oss på allvar. När vi kom upp i allsvenskan fick vi i första matchen möta Brynäs uppe på månskensrinken och det var 3 000 personer där. Jag tror dessutom att det duggregnade.

– Brynäs hade halva landslaget: ”Lill-Prosten” (Stefan Karlsson), bröderna Salming (Börje och Stig) och Tord Lundström. Till och med Inge Hammarström var med då.

– När vi mötte Brynäs uppe i Gävle ledde vi med 4–3 inför sista perioden, men torskade med 9–6. Jag tror att det var Hasse Dahllöf som stod i Brynäs den matchen.

Nacka hade ändå ett relativt starkt lag.

– Vi hade ett bra lag, men alla andra lag hade ishallar, vilket vi inte hade. Vi fick åka till Södertälje och börja träna klockan tio på kvällarna. Sedan skulle man hem, upp på morgonen och i väg till jobbet.

Vad sa lagen när de kom till er uterink i Nacka?

– De bara skakade på huvudet: ”Vad fan ska vi till den där skitrinken och göra?” Dessutom tyckte lagen att det var nedförsbacke, vilket det inte var.

– Till slut blev det ishall där. Det var mot Huddinge – med ”Kenta” (Johansson), ”Micke” (Johansson), (Timo) Parkkonen och allt vad de hette – som hallen invigdes.

Vilka spelade du oftast i samma kedja med?

– Det var Kjell Keijser, Peter Bejemark och jag. Vi kallades ungdomskedjan och spelade ihop väldigt länge. Sedan kom Gunnar Lindqvist från Mälarhöjden där han hade spelat med Ola Olsson och de här killarna. Jag hade även spelat med honom i Djurgårdens juniorer.

– Han spelade i AIK några säsonger, men sedan kom han tillbaka och lirade i Nacka under många år.

Vad var det som gjorde att ni inte kunde hålla er kvar?

– Vi var inte tillräckligt bra samtidigt som vi, som jag sa, hade dåliga träningsmöjligheter medan alla de andra lagen hade ishallar. Regnade det någon dag gick det inte att träna.

Claes-Ove Fjällby lämnade Sverige för spel i Tyskland

Inför säsongen 1975/76 lämnade Claes-Ove Fjällby för spel i Landshut där hans kompis från Nacka, Lasse Starck, redan spelade.

– Då var Lasse Starck och vår andra målvakt, Björn Forsberg, där. Björn kunde bara vara ledig tolv månader från sitt jobb så han åkte hem. Lasse frågade mig och ”Gurra” Lindqvist om vi var intresserade av att komma ner dit. ”Gurra” ville inte, men jag högg direkt.

– Självklart frågade jag mitt ex som först var lite tveksam, men efter att vi räknat stålar tyckte hon att det lät bra.

– Lasse fick vara min mentor första säsongen eftersom jag inte kunde någon tyska, så jag tog rygg på honom och det gick bra.

Dessutom var det ganska bra betalt i västtysk hockey vid den här tiden.

– Jag kunde köpa kåken jag hade tidigare nedanför där vi bor nu. Sedan var det väl inte överdrivet mycket pengar, utan mest en upplevelse. Det jag fick var fri mat, fri bil och fri lägenhet.

Hur var det att bo i Landshut?

– Det var jättebra. En jättemysig stad med många pubar. Det där fick man smyga med eftersom ledarna var ute och kollade. Efter elva fick man inte vara ute, om det inte var efter en fredagsmatch. Då kunde vi hålla på till tre på morgonen eftersom vi inte hade någon match eller träning dagen efter.

– Landshut var ett topplag. Vi kom tvåa första året och andra året trea. Det var ju (Erich) Kühnhackl, (Alois) Schloder, (Gerd) Truntschka, (Klaus) Auhuber, (Bernhard) Englbrecht… Sju, åtta man var med i deras landslag. Riktigt trevliga killar. Numera spelar Landshut i andraligan.

Den riktigt stora spelaren i tysk hockey vid den här tiden var just den nästan två meter långe Erich Kühnhackl.

– Han var stor, och vilka klubbor han hade! Jag frågade om jag fick en klubba av honom. Han hade KOHO-specialklubbor som var lite mer böjda. ”Självklart, det är bara att ta en”.

– Kühnhackl var jättetrevlig. Schloder var kapten i laget och den som bestämde. Dessutom spelade Hans Zach där under min tredje säsong.

– Jag hade bra kompisar runt om, men i början var det svårt att komma in i gänget. Det var mycket att här kom det några jävla utlänningar och tog deras plats i laget. Men jag gjorde väldigt många mål där nere och då blev jag accepterad.

Levde loppan i Landshut

Totalt blev det 134 mål och totalt 163 poäng på 119 matcher.

– Sista året där nere bodde jag mitt inne i stan i en kanonlägenhet, granne med František Pospíšil. Han var väldigt trevlig och rolig. Jag frågade honom om inte han hade fått några anbud från NHL: ”Jo, men jag har det så bra i Tjeckoslovakien”. De fick kåkar och fick gå före alla andra, så vad skulle han i NHL och göra?

– När Pospíšil skulle åka hem över en helg frågade han alltid om jag skulle ha någonting. ”Vadå?” När jag kom hem stod det en back öl och en flaska rom utanför min dörr, skrattar Claes-Ove Fjällby.

– Sedan kom hans tjeckiska polare dit, (Vladimír) Dzurilla. Han spelade då i Augsburg. Dessutom (Josef) Černý och de här grabbarna, så det var en väldigt rolig tid.

Under sin andra säsong i Landshut svarade han för 43 mål på 46 matcher.

– Bra medspelare. Framför allt Schloder och sedan var det Truntschka. Truntschka kom upp tidigt och gjorde mycket mål trots att han inte var så stor.

– Första året hade vi en tysk tränare, men han fick sparken efter att vi förlorat fem, sex matcher på rad. Då bytte vi till en som hette Rudi Hejtmanek. Han var tjeck. Efter att han kommit in vann vi i stället mycket och gick upp bland de bästa lagen i ligan.

Valde Hammarby: "Lovade både det ena och det andra"

Efter två säsonger i Västtyskland blev det ett kort stopp i Hammarby som då tränades av Bert-Ola Nordlander.

– Kjelle Keijser, som jag spelade med i Nacka, hade gått till Hammarby säsongen innan. När jag spelat två år i Tyskland ringde Roland Fransson från Hammarby och ville ta ett snack med mig.

– Jag träffade Hammarby och skrev på för ett år efter att ha blivit lovad både det ena och det andra: leasing, pengar och allt. Det gick jättebra i början, men jag gjorde inte så många mål.

– Sedan blev jag skadad mot Nacka innan kvalet. Ledbandet gick av, så jag fick inte vara med i kvalet mot HV71 och de här grabbarna, vilket var lite tråkigt.

Kjelle Keijser, Tony Landeskog, Janne Lindberg, Ove Carlsson, Börje Skogs, Hasse Malm, Sören Holm… Det var ett bra lag som tränare Nordlander hade att tillgå.

– Dessutom Roffe Ridderwall och Pelle Lindbergh. Pelle var förstakeeper och Roffe andra, så vi hade två bra keeprar.

– Säsongen var faktiskt ganska bra, men vi hade förväntat oss att gå rakt igenom. Bland annat mötte vi Örebro. Där lirade Hardy Nilsson, Martin Karlsson och (Lars-Gunnar) ”Krobbe” Lundberg. Vi slog Örebro här hemma, men torskade borta.

Var lagkamrat med Pelle Lindbergh

Hardy Nilsson var dessutom en av spelarna han hade mött i Bundesliga.

– Hardy, Kjell-Rune Milton, ”Lill-Prosten” (Stefan Karlsson)…

– ”Lill-Prosten” var schysst. Han kom ner i vårt omklädningsrum när jag lirade med Landshut och frågade om jag ville låna några svenska tidningar: ”Ja, absolut”. Jag kände inte honom speciellt bra, men han var jättetrevlig.

– Kjell-Rune Milton ville senare värva mig: ”Ska du inte komma hem och lira i IFK Bäcken?” Jag svarade att jag nog skulle hålla mig hemma i Stockholm, skrattar ”Classe” Fjällby.

Hur upplevde du konkurrenssituationen som var mellan Rolf Ridderwall och Pelle Lindbergh?

– Pelle och Roffe peppade varandra. Det var ingen avundsjuka eller några sådana grejer. Både Roffe och Pelle var jättetrevliga.

– Pelle hade inget körkort då, så när vi var på Hellasgården och tränade fick jag skjutsa honom hem till Erstagatan där han bodde.

Den 11 november kom chockbeskedet att Pelle Lindbergh, som då var NHL:s bästa målvakt, hade omkommit efter att han kraschat sin Porsche mot en mur.

– Katastrof, hemskt. Dessutom var Pelle väldigt ung och hade kunnat ha en fin framtid, säger Claes-Ove Fjällby samtidigt som han skakar lätt på huvudet.

Återvände till Tyskland

Efter en säsong i Hammarby återvände Fjällby till Västtyskland.

– Landshut hörde av sig och frågade om jag ville komma ner. Då fick jag först dividera lite med frugan igen, men det gick bra.

– Vår materialare ”Luka” kom från Tyskland och hämtade mig i bil. Vi åkte ner till Tyskland, men bilen skar ihop i Stuttgart. Vi fick en lånebil, en Merca, så att vi kunde komma fram. Innan hade vi suttit och åkt i en Passat.

– Bilen han fick låna tillhörde Landshuts presidents fru, men det var aldrig några problem att få låna den.

Den säsongen svarade han för 57 mål på 37 matcher.

– Det var nästan en ännu bättre säsong än de tidigare. Då låg jag också i toppen av skytteligan tillsammans med Hardy Nilsson.

– Kjell-Rune Milton och Hardy Nilsson spelade i Köln när jag var i Tyskland. Kjell-Arne Vikström och Sverker Torstensson lirade i Deilinghofen och sedan ”Lill-Prosten” i Krefeld (Kaj Nilsson i Berlin).

– Sista året var det jag och Pospíšil som spelade ihop i Landshut eftersom klubben bytt ut Lasse (Starck) mot honom. Pospíšil var som en ladugårdsdörr. Det var ingen som kom förbi honom och han hade ett jäkla skott. Lasse var mer en lirare, så de var ganska olika som backar.

”'Lillis' kunde ju inte hålla käften"

När du kom tillbaka till Sverige hade Nacka, Skuru och Atlas Copco slagit ihop sina påsar och blivit NSA76. Märktes det stor skillnad mot när det fortfarande var enbart Nacka?

– När jag kom hem lirade jag i Nacka till 1982. Det var i princip samma Nackagubbar som satt i styrelsen. Dessutom var det mest Nackaspelare.

Under hans sista år i Nacka kom det fram en ny generation spelare med bland andra Jörgen Holmberg, Stephan ”Lillis” Lund och något år tidigare även Jens Öhling.

– De här var lite kaxiga när de kom upp och sa precis vad de tyckte. ”Lillis” kunde ju inte hålla käften. Det märktes redan från början att han skulle bli tränare.

– Vi hade ett bra lag och jag spelade många kval med Nacka, men vi blev aldrig något topplag.

– När vi lirade var det vi, Huddinge, Väsby och Hammarby från Storstockholm. Även Visby/Roma och de här lagen var med i vår serie. Vallentuna var också där. Nu ligger Nacka i Division 2.

Inför säsongen 1982/83 valde han att flytta till just Vallentuna.

– Vallentuna visste att jag hade flyttat till Åkersberga. Då ringde deras ordförande, Lasse Nilsson, mig: ”Är du intresserad av att spela hockey i Vallentuna?” Jag svarade att jag hade tänkt lägga av. ”Ska du som är så pass ung?”

– Han kom hem till mig och lovade en massa grejer, så ”okej, jag kan väl ta ett år”. Även Kai Nurmi skrev på det året. Andra året kom (Anders) ”Fanta” Karlsson, så vi fick ihop ett bra lag med Hasse Persson och så vidare.

– Matte Ytter, målvakten, var också där. Vi kallade honom för ”Skalman” eftersom han var så långsam. Han satt kvar länge i omklädningsrummet och kom alltid ut sist, skrattar ”Classe” Fjällby.

Fick spela med sin son: "Riktigt kul"

Coach för Vallentuna, och den som tog upp laget från Division 2 till ettan redan första säsongen, var den tidigare AIK-spelaren Lennart ”Sillen” Selinder.

– ”Sillen” var bra som tränare. Jag öste in poäng där också. Jag kommer ihåg att vi mötte Linköping i kvalet och vann med 13–0 uppe i Vallentuna. Då var inte Linköping som de är i dag.

Var det en stor grej för Vallentuna att gå upp igen?

– Ja, så var det. Vallentuna hade värvat väldigt mycket bra spelare, så jag kan tänka mig att de hade sådana förväntningar.

– Jag spelade två säsonger i Vallentuna. Andra året kom Kjelle Nilsson. Han körde otroligt hårt så jag och Hasse Persson sa ”vi skiter i det här”. Då kom i stället Leffe Holmgren och några in, så Vallentuna fick ett bra lag i alla fall.

Hasse Persson och Claes-Ove Fjällby gick i stället till Österåker där han fick spela med sin son, Per Fjällby.

– Att spela med ”Pelle” var riktigt kul. Han kan ha varit 17 år. Vi spelade faktiskt i samma kedja ett tag. Annars var det mest Hasse Persson och jag som lirade ihop med Göran Borg.

– Det är bara 20 år mellan mig och Pelle. Sedan gick han, (Lennart) ”Lelle” Carlsson och Tomas Granberg till Arlanda (RA73) som hade Roger Melin som tränare. Arlanda gick faktiskt till det som då hette Allsvenskan efter jul.

Följer fortfarande ishockeyn

Claes-Ove Fjällby spelade fram till det att han var 40 år, men det var aldrig aktuellt att han skulle ge sig på något tränarjobb.

– Nej, det var inte min grej. Jag gick hellre och kollade på matcherna här nere i ishallen.

Ska vi reda ut vilka i släkten som spelar hockey?

– Jag har två barnbarn som spelar uppe i Umeå: Linus spelar i Vännäs och Maximus spelar i Umeå Hockey J20. Stefan, min mellersta son, lade av förra året, men spelade i Mälarö. Sedan är Martin min yngsta och ”Pelle” min äldsta.

– ”Pelles” grabb, William, är med i juniorlandslaget i badminton. Han går på badmintongymnasiet i Uppsala. Det blev ingen hockey för honom.

– Sedan har vi Axel (Jonsson Fjällby). Det är brorsans (Jan-Åke) barnbarn. Han har två döttrar, Lena och Nina. Lena har varit gift med Micke Johansson och Nina med ”Svempa”. De har tre grabbar, varav Axel blev hockeyspelare.

Går du själv helst på en hockey- eller fotbollsmatch i dag?

– Jag ser mycket fotboll på TV och är bajare där. Sedan håller jag på Djurgården i hockey.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag är en glad pensionär. Jag har hund som jag går ut med fem, sex gånger om dagen. Annars gör vi inte så mycket. Min fru (Christel) är 80 år och jag blir 79 nästa år. Bara jag får vara frisk är det bra, vilket är huvudsaken, men lite krämpor har jag ändå, avslutar Claes-Ove Fjällby med ett leende.