Berättar om första tiden i Västerås: "Kräktes rejält efteråt"

På söndag möter ni Fredrik Nilsson i serien OLD SCHOOL HOCKEY. Redan idag bjuder vi på ett utkast ur intervjun där han berättar om sin första tid i Västerås IK innan han lämnade för spel i San Josés organisation.

Just första träningen i sin nya klubb är ett minne som inte bara han själv utan även lagkamraterna minns mycket väl.

– När jag kom hit skulle jag ha skött sommarträningen själv. Det gjorde jag efter bästa förmåga: armhävningar, situps och sprang tre kilometer. Samtidigt hade de tränat stenhårt i Västerås. Brottarträning.

– Då fick jag brottas mot de största och tuffaste killarna de hade här. Jag var fortfarande ganska lång och gänglig, så killarna slängde mig upp och ner i backen så att jag knappt visste var jag var. Jag kräktes rejält efteråt. 

– Dagen efter kom jag inte upp, så jag kom varken till skolan eller träningen (skratt). Alla som känner mig vet att jag har tränat extremt hårt efter det.

Plockades upp av Pär Mårts

Pär Mårts var annars den tränare som plockade upp Fredrik Nilsson för att träna med Västerås elitserielag.

– Jag hade haft en stor roll hos Göran Lundberg i J20. Utöver hockeygymnasiet fanns det tider då Göran jobbade med mig separat. Det var både skridsko- och skjutövningar, så jag har honom att tacka för mycket.

– Pelle Mårts gav mig förtroende, ödmjukhet och var utvecklande. Fantastisk och på topp med allt. De som egentligen utvecklade mig mest var ändå spelarna. ”Flygis” (Göran Sjöberg), Tomas Strandberg, ”Poppe” (Peter Popovic), Leffe (Rohlin), Janne Karlsson…

– Du fick inte komma förbi någonstans utan att betala priset. Gjorde du det var du accepterad. Jag hade läst om (Tomas) Sandström som åkte upp till Brynäs och på första träningen slog undan skridskorna vid första tekningen. Jag var likadan och tvekade inte inför någon, även om jag visste att jag skulle få stryk. Jag fick också mycket stryk av Leffe, ”Poppe”…

"Vi visste inte hur bra lag vi egentligen hade"

Konkurrenssituationen i det här laget var knivskarp. Förutom de nämnda spelarna kan Tommy Salo, Patrik Juhlin, Nicklas Lidström, Roland Eriksson, Miskat Fahrutdinov och Stefan Hellkvist med flera nämnas.

– Konkurrensen var extremt hård. Vi hade ”Henke” Nilsson, Johan Brummer, Anders Berglund, Sergej Fokin… Vi visste inte hur bra lag vi egentligen hade.

– Alla hade sporrat varandra under flera år utan att förstå det. Skulle vi spela fotboll under sommarträningen slutade det ofta med att två eller fyra slogs.

Hur var omklädningsrummet med alla de här starka personligheterna? 

– Det var tjuriga miner, men alla tog varandra i handen. Vi kunde tävla om en dricka, och det var förnedrande att behöva gå och köpa en dricka för att ge till Leif Rohlin. Nu är han en av mina bästa vänner och vi umgås, men då var vi inte det. 

– Kunde jag smälla på Leffe så gjorde jag det, och han gjorde detsamma med mig. Att då gå med den där drickan efteråt och säga varsågod…, skrattar Fredrik Nilsson och fortsätter: 

– Hela den tidsperioden från 1989 till 1993 utvecklades jag och tog steg. Sedan slutade Pelle Mårts och vi fick Micke Lundström. Samtidigt gjorde jag militärtjänsten i Enköping. Jag kände inte samma förtroende från Micke som jag hade gjort från Pelle. Dessutom hade Västerås då köpt på sig några nya spelare, bland andra ”Henke” Nilsson från Bajen. En duktig spelare. 

– Jag hamnade då lite längre ner i hierarkin och kände, som sagt, inte riktigt förtroendet från Micke. Då gjorde jag en riktigt dålig säsong och efter den tänkte jag nästan dra till San José och köra den här ettårsfallsgrejen, men jag struntade i det. 

– Sommaren 1992 bestämde jag mig för att gå upp klockan åtta varje morgon. Halv nio började jag köra styrketräning själv. Sedan hade vi träning på eftermiddagen med VIK. Efter det åkte jag ut på kvällen och körde snabbhet mellan lyktstolparna på rullskridskor. 

– Varje gång jag lagade mat hemma hade jag handskar på mig, en klubba och en träboll. När jag sedan kom på is kände jag hur lätt det var.