Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkiv.
På söndag möter ni Andreas Salomonsson i serien OLD SCHOOL HOCKEY. Redan i dag bjuder hockeysverige.se på ett utdrag ur intervjun där han berättar om när han åkte från Thailand till semifinalerna mot HV71 2007 och senare var med och vann SM-guld.
– Den resan var speciell för min del. Jag hade haft en jättebra säsong innan jag i december skadade mig. Då slog jag axeln ganska illa, fick följdproblem och något som heter frozen shoulder, vilket gjorde att jag inte kunde röra axeln alls. Ett litet ryck och det högg i hela armen.
– Jag hade faktiskt hängt upp grejerna för säsongen efter den skadan. Dessutom var jag så otroligt frustrerad att jag stack till Thailand samtidigt som grabbarna spelade mot Timrå i kvartsfinalen.
– När jag kom hem var det semifinal mot HV71. Jag åkte hit för att jag ville hänga med grabbarna lite. Då tog jag på mig grejerna och tränade lite med dem som kanske inte hade spelat så mycket. Annars tränar man inte särskilt mycket under ett slutspel. Det handlar mer om att slicka såren och förbereda sig inför nästa match.
– Då knackade Harald (Lückner) mig på axeln.
– ”Men du, Salle, skulle du inte kunna spela boxplay i alla fall?”
– ”Harald, du skämtar nu?”
– ”Nej, jag tror att det skulle vara en boost.”
– Då låg vi under med 3–2 i matcher mot HV71. Jag hoppade in och skulle bara spela boxplay, men jag tror att jag spelade 19 minuter i första matchen. Det här var i mars och då hade jag inte varit på is sedan den 19 december.
"Spelade på allt möjligt bedövande"
Hur mådde du den kvällen?
– (Skratt) Jag gick väl på någon typ av adrenalinchock. Efter första matchen var det inga problem, men sedan kom verkligheten i kapp. I den andra matchen hade jag gummiben.
– Jag försökte bidra med det jag kunde och hade inte mycket till vänsterarm att använda. Jag spelade på allt möjligt bedövande.
– Jag är otroligt tacksam över att jag fick vara med under hela finalserien och få vara på isen under sista bytet när vi vann, tillsammans med hela det gänget jag växte upp med.
Foto: Arkiv.
Givetvis hade han även en viktig roll vid sidan av isen.
– Ja, jag tror att det blev ett lyft att jag kom in och gav allt trots att jag inte var i bra skick. Det blev kanske en boost som gjorde att alla verkligen jobbade för varandra.
– Sedan hade vi såklart marginalerna på vår sida. Vi hade en bra målvakt (Karol Krizan) och allt studsade med oss den säsongen.
Coach för MoDos guldsäsong 2006/07 var alltså Harald Lückner.
– Harald är en väldigt lugn man och har en lugnande ledarstil. Han är duktig på att ge förtroende till spelare som växer, så han har en stor del i det här guldet.
Andreas Salomonsson vann SM-guld med MoDo
Med tanke på alla hemvändare – hade en coach som gapat och skrikit passat den här gruppen?
– Vi hade en som gapade och skrek, ”Freddan” (Andersson), skrattar Andreas Salomonsson och fortsätter:
– Vi behövde kanske inte en sådan tränare. I ett slutspel är det inte så svårt att motivera sig. Då går det av sig självt, men framför allt tror jag att det var en bra kombination av allting just då.
– Dessutom fick vi många andra spelare som ”chippade in” och vi blev en trupp som fick till det.
Vad tror du att det betydde för Örnsköldsvik som stad att ni vann det här guldet?
– Väldigt mycket. MoDo var i ytterligare en final under åren jag var borta, så klubben hade fyra finalförluster. Att man i alla fall fick en seger av alla finalerna tror jag var jätteviktigt.
– Det var jättestort för bygden och när vi firades efteråt var det smockfullt i hela stan. Det var som en parad och hela arenan var full. Sedan gick det en buss upp till torget där det stod ytterligare 15 000 personer. Det reste folk från överallt som var MoDo-iter.
Det måste ha betytt mycket för dig som är uppväxt i stan?
– Ja, absolut. Jag lyckades vinna med Djurgården, men just guldet med MoDo går inte att jämföra rent känslomässigt.
– Klart att det var jättekul med Djurgården, men att få göra det med MoDo, som är min moderklubb, där jag är uppväxt i ”Ö-vik”, och vinna tillsammans med killar som jag växt upp med sedan juniortiden är absolut höjdpunkten i min karriär.
