Det är märkligt hur förutsägbart allt känns.
År efter år upprepar sig samma berättelse för Toronto Maple Leafs. Ett stjärnspäckat lag går in med höga förväntningar till Stanley Cup-slutspelet och sedan… ingenting. Det blev inget lyft, det blev inga hjältedåd. Bara ännu en alltför tidig slutspelssorti och ännu ett sår på ett redan blåslaget hockeyhjärta.
Den här gången finns det inget enskilt haveri som grusade Leafs Stanley Cup-drömmar. Det var ingen oturlig studs, inget domslut som ställde allt på sin ända. I grund och botten var det ett systemfel som börjar, som det så ofta gör i Torontos fall, med stjärnorna.
Föll bort när det gällde som mest
Målsprutan, den nya generationens stora skyttekung i NHL, Auston Matthews sköt tre mål under hela slutspelet varav endast ett i matchserien mot Florida. Sergej Bobrovskij utklassade amerikanen i matchen-i-matchen och räddade 25 av 26 skott som Matthews skickade mot mål.
Mitch Marner startade matchserien mot Panthers piggt, men föll bort när det gällde som mest. Samma sak kan sägas om William Nylander, som gjorde sex poäng på de inledande tre matcherna för att sedan gå poänglös från de fyra sista matcherna i serien. John Tavares gjorde ingen skillnad och stod bara för två poäng i matchserien mot Panthers, där bägge poängen kom i samma match via två mål i match tre.
Slutspelet är en helt annan sak än den ibland gemytliga grundserielunken. Allting skruvas upp ett snäpp – och storstjärnorna förväntas göra detsamma. I Edmonton är det Connor McDavid och Leon Draisaitl som är ångloken och i Dallas har Mikko Rantanen klivit fram som en Conn Smythe-kandidat i det här slutspelet.
I Toronto är det egentligen bara Nylander som kommer undan med godkänt betyg i slutspelet av spelarna i ”The Core Four”.
Foto: [John E. Sokolowski/Imagn Images/Bildbyrån]
Utmanövrerade på bänken
Storstjärnorna fick inte heller speciellt mycket uppbackning underifrån. Visst, Matthew Knies blixtrade till stundtals i slutspelet och visade att han är ett framtidsnamn som förtjänar att satsas hårt på, både spelmässigt och lönemässigt, när hans kontrakt nu löper ut. Ändå var det så att breddspelarna inte chippade in med vad som behövdes när stjärnspelarna hackade.
Pontus Holmberg stod för en assistpoäng på hela slutspelet. Scott Laughton, som kostade Maple Leafs ett förstarundeval vid deadline, lämnade slutspelet med två passningspoäng. Det är inte dessa spelare som ska vara den offensiva dynamon för Leafs, men det krävs ändå att spelare som dessa tar ett steg framåt när stjärnkvartetten står och stampar.
I båset råder det inga tvivel om att Paul Maurice utmanövrerade Craig Berube, heller. När matchserien började glida Leafs ur händerna stod Berube med händerna i fickorna utan att agera.
Förlorade målvaktskampen
Jag kan vurma för kontinuitet och att ”lita på processen”, jag tror att kärnan till framgång finns någonstans där, men i det här fallet föll det inte väl ut för Berube. Hans superstjärnor matchades bort ur matchbilden av Maurice på den andra tränarbänken samtidigt som Berube stod med händerna i byxfickorna utan att ett försök att skaka i gång sina offensiva maskiner.
Det hjälpte inte heller att Maple Leafs fick förstemålvakten Anthony Stolarz skadad i den första matchen mot Panthers. Det är omöjligt att svara på huruvida Toronto hade kunnat krångla sig vidare med Stolarz mellan stolparna, men det går åtminstone svara på om Maple Leafs vann målvaktskampen i serien mot Panthers. Svaret var ett rungande nej.
Ersättaren Joseph Woll lämnade matchserien med en räddningsprocent på 88,6 procent och ett snitt på över 3,5 insläppta mål per match. Ser man till den lite mer avancerade statistiken släppte han enligt Moneypuck.com in 2,7 mål fler än vad han förväntades göra. På andra änden av isen räddade Sergej Bobrovskij 0,53 mål fler än vad han förväntades göra – och där han under de sista fyra matcherna i matchserien räddade över sex mål fler än vad han förväntades.
Finns ersättarna på marknaden?
Det allra mest smärtsamma för Maple Leafs och deras stora följarskara är att detta inte är någonting nytt. Det är mer eller mindre så här det har sett ut i två decennier nu. Stjärnor som viker ned sig, en tandlös coachning och ett målvaktsspel som inte räddar laget har blivit vardagsmat.
Förlusten mot Florida var förutsägbar, nästan väntad.
Den här gången kommer Maple Leafs klubbledning emellertid inte att sitta på händerna och hoppas att saker och ting ska vända. I torsdags kom beskedet att presidenten Brendan Shanahan gjort sitt i klubben och i sommar ser ena halvan av ”The Core Four” i form av Mitch Marner och John Tavares ut att lämna klubben via free agent-marknaden, där Marner under säsongen uppges ha nobbat Maple Leafs största kontraktserbjudande någonsin.
För general managern Brad Treliving, som av allt att döma ser ut att få fortsatt förtroende i Maple Leafs, väntar en minst sagt viktig sommar. Viktiga beslut kommer att behövas fattas kring sådana som Marner och Tavares och lämnar dessa kommer två stora hål behöva fyllas i laguppställningen. Finns ersättarna på free agent-marknaden?
Foto: [Matt Slocum/AP/Alamy]
Behövs rätts sorts skit under naglarna
Brock Boeser skulle säkerligen kunna göra ett bra jobb i skuggan av Matthews och Nylander, medan en sådan som Sam Bennett skulle kunna ersätta Tavares roll i laget. Skulle jag vara Treliving skulle jag gå stenhårt på att försöka locka till mig Bennett , då han har en slutspelsmentalitet som Leafs saknat de senaste åren. Han är kanske inte nödvändigtvis en skickligare eller bättre center än Tavares, men kanske är han vad Leafs behöver?
Andra free agent-spelare som skulle kunna vara av intresse för Maple Leafs är Canucks skarpskytt Brock Boeser, Winnipegs stjärndansk Nikolaj Ehlers eller varför inte en sådan som Brad Marchand? Med tanke på hans historia med Boston Bruins känns den övergången smått osannolik – men vem trodde att Mats Sundin en dag skulle spela i Vancouver?
Med ett Stanley Cup-fönster som inom några år är på väg att smälla igen framför näsan på sådana som Auston Matthews och William Nylander står Brad Treliving inför en sommar av självrannsakan, där drömmar inte längre räcker till – och där verkligheten kräver något mer än nya löften. Det behövs rätt karaktärer. Rätt sorts skicklighet. Rätt sorts skit under naglarna.
Om ett år står Leafs där igen.
Frågan är bara om det fortfarande är ett lag som pratar om sin potential – eller ett lag som gjort någonting av den?
