KÅGSTRÖM: I Québec City har hockeyhjärtat aldrig slutat slå

Det finns städer som luktar hockey redan på avstånd. Där historien sitter i väggarna och där barnen inte drömmer om Hollywood eller att bli virala på sociala medier, utan om att få höra nationalsången från isen. Montréal kan klassas som en sådan stad. Toronto vill nog också sålla in sig i sällskapet. Men också Québec City, la Ville de Québec – den lilla fransktalande metropolen vid Saint Lawrence-floden, där hockey är lika mycket en sport som identitet, där stadens juniorlag har högre publiksnitt än något annat juniorlag i landet. Trettio år efter att Nordiques försvann västerut till Denver och blev Colorado Avalanche lever drömmen fortfarande. Den går i vågor, vaknar till när NHL börjar mumla om expansion och dör när ligans Excel-ark pekar åt andra håll. När syns återigen påminnelsen: staden kan dra världshockeyn till sig. Arenan, Videotron Centre, byggdes med NHL som slutdestination. Den står där, glänsande, redo. Frågan är bara om ligan någonsin kommer att komma tillbaka till staden? Blev en politisk symbol När Nordiques flyttade 1995 var det som att rycka ut hjärtat ur Québec City. För fransktalande i östra Kanada var laget något större än hockey: en symbol för stolthet, motstånd, envishet. Rivaliteten med var lika mycket språkpolitik som ishockey. Montréal hade redan blivit en kosmopolitisk symbol, Canadiens en global institution som bar hela hockeyns historia på sina axlar. Québec City var å sin sida en stad präglad av samhörighet, stolthet och Nordiques ett lag som spelade med både språkfrågan och självständighetsrörelsen på sina axlar. Under 80- och 90-talen var Nordiques en central aktör i den politiska och kulturella kampen mellan fransktalande och engelsktalande Kanada. Matcherna mot Canadiens blev manifestationer för språkfrågan, för autonomi och för den ständiga debatten om Québecs självständighet. När Nordiques såldes och lämnade för Denver 1995, samma år som självständighetsrörelsen förlorade folkomröstningen med en halv procentenhet, blev symboliken nästan övertydlig. Man förlorade sin politiska dröm och sitt hockeylag inom loppet av några månader. Quebec-politikern Yves-Francois Blanchet med ett Nordiques-munskydd under coronapandemin.Foto: Sean Kilpatrick/The Canadian Press/Alamy Arenan står redo utan sin kronjuvel I Denver blev Avalanche en framgångssaga. Stanley Cup redan 1996 och sedan en ny titel 2001. Québec City fick ett sår som aldrig riktigt läkte, men kvar fanns övertygelsen om att det här inte var slutet, utan en paus. 2015 invigdes Videotron Centre, en toppmodern arena med plats för drygt 18 000 åskådare. Projektet kostade över 2,5 miljarder kronor och finansierades till stor del av provinsregeringen och staden med syftet att locka tillbaka NHL till staden. Arenan har allt som NHL kan tänkas önska: kapacitet, teknik, faciliteter och en hockeytokig befolkning som skulle fylla läktarna oavsett motstånd. Arenan som ropade efter NHL fick emellertid nöja sig med QMJHL-laget Remparts, som lockar över 9 800 åskådare per match, konserter och galor. Den står redo, men utan sin kronjuvel. Svaret är enkelt och brutalt Sedan Nordiques lämnade Québec City för sin nya tillvaro i Denver har NHL expanderat ligan från 26 lag till dagens 32 klubbar. Under den tiden har Winnipeg hunnit få tillbaka sitt förlorade Jets (2011), medan Atlanta både hann få ett nytt lag (1999) och förlora det igen (2011). I hockeytörstande Québec City har emellertid drömmen om en NHL-klubb stannat vid just en dröm. Varför? Svaret är enkelt och ganska brutalt. Passion är inte en valuta. NHL styrs i stället av tv-avtal, mediemarknader, tillväxtkurvor och expansion mot större marknader i USA. När ligan senast expanderade fick Las Vegas och Seattle varsitt expansionslag – båda städer med stor befolkning, starka företagsmiljöer och tillgång till stora mediemarknader. När Arizona Coyotes skulle flytta från öknen hann det aldrig bli aktuellt med Québec City innan affärsmannan Ryan Smit övertygat Gary Bettman om att Salt Lake City var rätt plats för Coyotes. Jämfört med dessa framstår Québec City som liten, begränsad och ekonomiskt svag marknad. Den fransktalande marknaden i Kanada kan vara lojal och passionerad, men ur ett affärsperspektiv är den inte tillräckligt lukrativ som städer som Atlanta eller Houston, som under de senaste åren uttryckt intresse för NHL-lag. Centre Videotron har plats för över 18 000 åskådare. I vintras spelades en PWHL-match med fullsatta läktare i arenan.Foto: The Canadian Press/Alamy Räcker det för NHL att förstå vad man går miste om? Så nu står Québec City där med hockeyhjärtat som aldrig slutat slå, med sin arena, med sina internationella turneringar. Drömmen om Nordiques är kanske inte realistisk i närtid – men den är heller inte död. Den lever för varje gång barn än i dag drar på sig fleur-de-lis-tröjan. I varje pensionerad supporter som ännu inte förlåtit ägaren Marcel Aubut för sveket 1995. I varje supporter som minns Peter Stastny, Michel Goulet – eller , för den delen. 2027 och 2029 kommer hockeyvärlden återigen att se Québec City spänna musklerna som hockeystad. Kanske räcker det en dag för att NHL ska förstå vad man går miste om?

KÅGSTRÖM: I Québec City har hockeyhjärtat aldrig slutat slå

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Succémålvakten får betalt – skriver avtal värt 155 miljoner

Trejdar bort Stanley Cup-vinnarna – mot draftval och veteranback

NHL:s stora vinnare och förlorare – efter free agent-festen

Klart: Nu har Ovetjkin bestämt sig

Genomgång: Hetaste svenskarna inför draften nästa år