Just nu: Erbjudande på Hockeysverige Plus. Bli plusmedlem - med 25 procents rabatt.
NHL-säsongen skördade sitt femte tränaroffer tidigare i veckan när John Tortorella fick sparken av Philadelphia Flyers. Klubben har inte kunnat ta nästa steg under Tortorellas ledning, samtidigt som Flyers varit inne i en rebuild-fas som Tortorella av allt att döma inte varit en speciellt stor supporter av.
Att gå skilda vägar var nog det bästa alternativet för alla inblandade parter och det återstår dels att se hur Flyers kan avsluta säsongen, dels vem som blir klubbens tränarval till nästa säsong efter att interimcoachen Brad Shaw fullföljt sitt uppdrag under avslutningen av grundserien.
Tittar man på hur utfallet har blivit för de fyra övriga NHL-klubbarna som valt att sparka sina tränare under säsongen så visar utfallet på ett blandat resultat.
Rekordtränaren fick sparken först
Den första tränaren att få sparken den här säsongen var Bostons Jim Montgomery, som redan i november fick lämna sitt uppdrag i Bruins efter en svag inledning på säsongen. Säsongen innan hade Bruins under Montgomerys ledning slutat tvåa i Atlantic Division med 109 poäng i grundserien och året dessförinnan slagit poängrekord i NHL med 135 poäng i grundserien.
Inledningen av säsongen var emellertid under all kritik för Bruins och Montgomery och efter att laget endast vunnit åtta av sina 20 inledande matcher under säsongen tröt till slut tålamodet för general managern Don Sweeney.
Gav inte önskvärd effekt
I stället fick den assisterande tränaren Joe Sacco chansen att visa sig på den styva linan i Bruins och få skeppet på rätt köl igen, då han tog över som interimtränare. Med bara några veckor kvar att spela av grundserien kan man konstatera att tränarbytet inte gav önskvärd effekt för Bruins.
Faktum är att poängskörden faktiskt varit marginellt sämre under Saccos ledning, då man plockat 0,94 poäng per match kontra 0,95 poäng per match under Montgomerys ledning. När Montgomery fick lämna uppdraget som huvudtränare i mitten av november låg laget utanför en wild card-plats i den östra konferensen på sämre poängprocent än New York Islanders. I dag har avståndet ökat till sex poäng.
Det ska således till en vändning modell större för att laget ska ha en chans att sno åt sig en wild card-plats i den östra konferensen och lagets svaga säsong har resulterat i att man skeppat i väg lagkaptenen Brad Marchand till Florida. Den obefintliga förändringen i resultaten har sänkt Bruins ned i vad som får anses vara början på en ny era i klubben – där Joe Sacco inte lär vara tränaren att leda laget framåt.
Foto: [Bob CeChiara/Imagn Images/Bildbyrån]
Har fått revansch i St. Louis
Kort efter att Boston valde att göra sig av med Jim Montgomery så vilade inte St. Louis general manager Bill Armstrong på hanen. Mindre än en vecka efter att Montgomery fått lämna jobbet i Boston anställdes han av St. Louis, som valde att sparka Drew Bannister efter en jobbig start på säsongen.
När Blues valde att gå skilda vägar med Bannister låg laget på en sjätteplats i Central Division med 19 inspelade poäng på 22 matcher och fem poäng upp till en wild card-plats i den västra konferensen. Medan Bruins inte fick någon vidare effekt på sitt tränarskifte kan inte samma sak sägas om Blues.
Under Montgomerys ledning har Blues lyft avsevärt och sedan han tog över har St. Louis varit ett av ligans allra bästa lag med 66 inspelade poäng på 52 matcher och ett poängsnitt på 1,26 poäng per match. Det lyftet gör att laget nu ligger på en wild card-plats med fem poäng ned till Vancouver utanför slutspel med åtta matcher kvar att spela.
Med Montgomery på tränarbänken gör Blues nästan ett mål mer per match, samtidigt som man sänkt snittet på insläppta mål per match från 3,36 mål till 2,62 insläppta mål per match.
Tittar man på individuella spelare så har en sådan som Dylan Holloway fått ett stort genombrott under Montgomerys ledning, där han stått för 54 poäng på 52 matcher under den nya tränarens ledning jämfört med de åtta poäng på 22 matcher han gjorde under Bannister. Holloway har även fått se sin istid öka med över två minuter per match under Montgomerys ledarskap, så gissningsvis är han rätt tillfreds med tränarbytet.
Foto: [Charles LeClaire/Imagn Images/Bildbyrån]
Inget lyft under svensken
Den tredje tränaren att få sparken denna säsong var Chicagos Luke Richardson och liksom i fallet med Boston har skillnaden varit marginell för Blackhawks när det kommer till poängplockandet före och efter att man gjorde sig av med sin tidigare huvudtränare.
Förväntningarna var inte speciellt höga på Blackhawks inför säsongen, men när laget inledde säsongen med att endast vinna åtta av sina 26 inledande matcher och vara ligans sämsta lag fick till slut lagledningen nog och gjorde sig av med Richardson.
Precis som Boston valde Blackhawks att gå på en interimslösning i form av klubbens svenske AHL-tränare Anders Sörensen. Han blev den första svenska huvudtränaren någonsin när han coachade Blackhawks mot New York Rangers i mitten av december och det fanns nog förhoppningar om att Blackhawks skulle kunna lyfta under Sörensens ledning, men så har inte riktigt fallet blivit.
Poängsnittet har höjts ytterst marginellet, från 0,69 poäng per match till 0,70 poäng per match, och Blackhawks har även under Sörensens ledning varit ett hopplöst lag, varit fast förankrat i botten.
Fått fart på offensiva spetsen
Ska man lyfta något positivt är det väl att Connor Bedard lyft sitt poängsnitt marginellet (från 0,73 till 0,80 poäng per match) under Sörensens ledning, samtidigt som spelare som Teuvo Teräväinen (0,46 till 0,96 poäng per match) och Ryan Donato (0,63 till 0,87 poäng per match) fått rätt rejäla lyft med svensken på tränarbänken.
Det återstår att se om Sörensen får fortsatt förtroende och får plocka bort interim-taggen inför nästa säsong, eller om Chicago kommer att välja att gå med en sådan som Jay Woodcroft, som alltjämt är klubblös efter avskedet från Edmonton, eller en sådan som David Carle, som varit ett av collegehockeyns allra hetaste tränarnamn de senaste åren.
Förvandlingen: Blev ett av NHL:s hetaste lag
Innan Tortorellas sparkning i veckan var Detroits Derek Lalonde den senaste NHL-tränaren att få sparken. Känslan är att Red Wings varit inne i en enda lång rebuild sedan Steve Yzerman tog över – och den här säsongen var säsongen när frukterna så smått skulle börja skördas.
Så har det emellertid inte blivit och efter att Red Wings under Lalondes styre vunnit 13 av sina 34 första matcher för säsongen fick han, tillsammans med Bob Boughner, lämna klassikerklubben på annandag jul.
In kom i stället Todd McLellan, som direkt lyfte Red Wings där Detroit under första månaden med McLellan på tränarbänken var ett av NHL:s absolut bästa lag. De senaste två månaderna har formen emellertid avtagit en aning och man har fallit tillbaka till att vara ett lag som tar poäng i mindre än hälften av matcherna som de spelar.
Lyftet är emellertid ett faktum under McLellan, där Red Wings gått från att ta 0,88 poäng per match till att plocka 1,10 poäng per match.
Foto: [Jose Juarez/AP/Alamy]
Stort lyft för Kane under McLellan
När Lalonde fick lämna tränarjobbet var Red Wings hela Eastern Conferences näst sämsta lag rent poängmässigt (30 poäng på 34 matcher) med åtta poäng upp till en wild card-plats, medan Red Wings i dag krympt avståndet till en slutspelsplats till tre poäng.
Tittar man till spelare som fått ett lyft under McLellans ledning kan man se en sådan som Alex DeBrincat, som gått från att ligga på 0,74 poäng per match under Lalonde till att nu ligga nära en poäng per match (0,97) under McLellans styre. Den spelare som lyft sig allra mest med McLellan på bänken är emellertid Patrick Kane, som gått från att ligga strax under en halv poäng per match (0,48) till att med McLellan som tränare producera 1,12 poäng per match, vilket är det 16:e bästa snittet i hela ligan under den period som McLellan varit Red Wings bänkboss.
Oavsett om det blir slutspel eller inte för Red Wings den här våren känns det som att Steve Yzerman prickat rätt i sin rekrytering av McLellan. Sedan är frågan hur länge Yzerman kan sitta kvar på GM-stolen om Red Wings fortsätter att missa slutspel – men det är en helt annan fråga.
