KARLSSON: Du är förlåten om du tror på ödet

Ishockeyn är full av myter, legender och märkliga sammanträffanden. Men ibland blir verkligheten så osannolik att det nästan känns regisserat. Som om någon däruppe har ett manus. . . . Tre av de största talangerna hockeyvärlden någonsin har sett. Tre kanadensiska giganter. Och nu, tre spelare som alla kan sägas ha gått samma öde till mötes – med en twist så dramatisk att den bara inträffat tre gånger drygt 40 år. Det handlar om revansch. Men inte vilken revansch som helst. Det handlar om den sällsynta händelsen där två lag möts i final två år i rad. Ett skeende som bara inträffat tre gånger sedan 1983. Och varje gång har det utspelat sig ett hjälteepos i två akter. {{ PAYWALL LIMIT }} Vi börjar som sagt för 42 år sedan: 1983. "The great one", Wayne Gretzky, var 22 år gammal. Redan ligans MVP, redan då tidernas kanske bäste spelare. Hela hockeyvärldens ögon vilade på hans Edmonton Oilers. De var unga, fartfyllda, nästan naiva i sin offensiva briljans. Mot dem stod New York Islanders – dynastin från Long Island som jagade sin fjärde raka titel - samtidigt som Edmonton var i sin första final. Islanders vann i fyra raka matcher. Oilers blev utskåpade. Gretzky sa senare att han såg hur slitna och skadade Islanders var efter finalen, och insåg att det var det som krävdes för att vinna. Året därpå: Edmonton mot New York Islanders igen. Men nu var rollerna ombytta. Gretzky och hans lag hade lärt sig. De slog mästarna i fem matcher och inledde sin egen dynasti med fyra Stanley Cup-titlar på fem år. Sen hoppar vi fram 25 år, till 2008. "The next one", Sidney Crosby, ledde Pittsburgh Penguins till final – blott 20 år gammal. De ställdes mot en maskin från Detroit, ledd av Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg och Pavel Datsiuk. Detroit var för starka. Zetterberg stängde nästan på egen hand ner Pittsburghs superstjärnor och utsågs till slutspelets MVP. Crosby grät i omklädningsrummet. Året därpå - samma final. Nu var det Pittsburghs tur. De vände underläge i serien, och Crosby fick se sin lagkamrat Max Talbot avgöra med två mål i "Game 7". Revanschen var fullbordad. Och nu… Connor McDavid. Som hela karriären jämförts med Crosby och som i samma andetag ofta beskrivits som den kanske största talangen sedan Gretzky. Och man får säga att han blivit så bra som scouterna anade redan när han var 14, 15 år och började bli ett namn i Kanada. Trots en hård konkurrens är han världens bästa spelare. Han är den mest dynamiska skridskoåkaren världen skådat. Han spelar ishockey i ett tempo som ingen annan någonsin gjort. Men för att bli sedd som en av de största någonsin behöver han vinna Stanley Cup. För ett år sedan var han nära. 2024 tog han Oilers till finalen. Han gjorde smått osannolika 42 poäng i slutspelet, vilket är en notering som bara Wayne Gretzky och Mario Lemieux toppat genom åren. Edmontons #97 bar sitt lag genom svåra matcher, men föll – snöpligt, smärtsamt – i Game 7 mot ett kompakt, tungt Florida Panthers. Han vann Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP - men hade inga planer på att komma ut och hämta priset. Det var en helt annan pokal han var där för att lyfta. Nu är 2025 här. I natt började årets Stanley Cup-final. Och där stod de igen. Edmonton. Florida. Planetens två bästa ishockeylag. Samma final, andra akten. Det här är inte bara en sportslig händelse – det är en spegling av hockeyns cykliska karma. McDavid, precis som Crosby, precis som Gretzky, har tagit sitt lag till toppen, bara för att först förlora. Och nu kan han skriva sista kapitlet i en saga som pågått i 40 år. Att exakt samma scenario utspelat sig endast tre gånger de senaste fyra decennierna – och alltid med en kanadensisk superstjärna i huvudrollen – är nästan för märkligt för att vara sant. Att McDavid också gör det i samma tröja som Gretzky bar, gör det närmast mytologiskt. Det är lätt att glömma att sport inte alltid följer logik. Ibland följer den dramaturgi. En hjälte måste falla innan han får resa sig. Och när det händer tre gånger – på tre generationer – med nästan kirurgisk precision, då får man förlåta den som börjar tro på ödet. Så nu sitter hockeyvärlden som på nålar. Vu har sett den här filmen förut. Frågan är bara: får McDavid sitt lyckliga slut den här gången? Han visade i match ett att det i alla fall ska krävas något extra för att välta Oilers den här gången.

KARLSSON: Du är förlåten om du tror på ödet

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

MJÖRNBERG: Tror de själva på vad de skriver?

Tidigare ÖIK-hjälten tillgänglig efter äventyret

Eld: Hur länge ska vi stå och titta på?

KLART: Lämnar Nordamerika - nobbar SHL

Beskedet: Stjärnan lämnar Färjestad