Jag hade många frågetecken inför säsongen. Nyförvärven var väl lite spännande, men inte så mycket mer än så. Tränaren Tommy Samuelsson kändes inte alls som rätt person för Skellefteå som ville tillbaka till toppen. Och målvaktsfrågan ska vi inte ens gå in på.
Men nästan alla frågetecken blev utropstecken - och helt plötsligt känns Skellefteå som ett lag att räkna med på allvar igen.
MÅLVAKTERNA
Ja, var ska man börja? När Skellefteå klargjorde att de tänkte gå in i säsongen med Gustaf Lindvall och Mantas Armalis som målvaktspar (som sen blev Lindvall och Oskar Östlund på grund av att Armalis behövde opereras) var jag mycket skeptisk. Lindvall har visserligen varit en topp-backup till Joni Ortio - men jag såg inte honom som en förstemålvakt i ett lag med toppambitioner i SHL. Och Armalis var jag mycket skeptisk till efter några svagare år, med skadeproblem som inte direkt hjälpt.
Men ni vet ju alla hur det gick.
Varken Östlund eller Armalis var bra. Men Gustaf Lindvall vägde upp det genom att inte bara vara bra - utan bäst. Han var SHL:s bästa målvakt den här säsongen, och utan tvivel en spelare som det går att argumentera var hela ligans MVP. Siffrorna han levererade var fruktansvärt bra. Han hade bäst räddningsprocent, släppte in näst minst mål per match och vann näst flest matcher - och gjorde det i ett betydligt svagare lag än huvudkonkurrenten om titeln som bäste målvakt: Luleås Joel Lassinantti.
UTROPSTECKNET
Ett av många nyförvärv som kändes spännande, men som långt ifrån var någon given succé, var Jesper Frödén. Efter fem bra säsonger i HockeyAllsvenskan var han värd en SHL-chans och det syntes direkt att han bidrog med något som Skellefteå inte hade tidigare.
Det dröjde dock ett tag innan utdelningen kom, men från november och framåt var han en av de bästa spelarna i laget. Rookien landade till sist på finfina 29 poäng (12+17), och 24 av poängen kom på de 31 sista matcherna. Från den 21 november var han lagets bäste forward sett till gjorda poäng. Bara backen Jonathan Pudas var faktiskt bättre än Frödén.
Jag blir inte förvånad om han landar in topp-tio i SHL:s poängliga nästa säsong. Det känns som att det finns fruktansvärt mycket hockey i den här killen - och får vi se det över en hel säsong kommer han definitivt kunna göra 40 poäng.
Jesper Frödén.Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån
BESVIKELSEN
Tom Pyatt var såklart den stora floppvärvningen - men den värvningen kände jag redan från start att den skulle bli misslyckad. Däremot hade jag stora förhoppningar och höga förväntningar på att Albin Eriksson skulle få sitt genombrott den här säsongen.
Han gjorde en fin säsong ifjol och jag trodde att han med sin riviga spelstil, sin storlek och sitt finfina skott skulle ta ytterligare steg den här säsongen. Men det blev bara pannkaka av alltihop. 0+2 på 17 matcher i Skellefteås A-lag. En utlåning med tre matcher utan poäng i Modo. En flytt till Färjestad som inte heller blev speciellt lyckad.
Att Albin Eriksson inte skulle vara en Skellefteå AIK-spelare när vi summerade 19/20 såg jag som en möjlighet. Men då trodde jag att det skulle bero på att han hade sajnat ett NHL-kontrakt. Inte det som hände nu.
Med en dåres envishet tänker jag fortsätta tro på att hans genombrott kommer. Kanske lossnar det i Färjestad till hösten i stället?
GENOMBROTTET
Gustaf Lindvall fick såklart ett genombrott. Jesper Frödén också, på den här nivån. Men här väljer jag att fokusera på Linus Lindström i stället. Han var lagets sjätte bästa forward sett till poäng och tog verkligen det där steget som Skellefteå hoppades på, efter att han stått på tillväxt några år.
Förra säsongen var den tidigare JVM-spelaren till och med utlånad till HockeyAllsvenskan en kort period efter att inte alls ha fått spelet att stämma i Skellefteå, och därmed också fått se sin istid gå ned rejält. Nu tog han sig an uppgiften att vara en ledande spelare i Skellefteå.
Den Calgarydraftade 22-åringen landade in på 20 poäng och tog ett gigantiskt kliv, både sett till produktion och sitt spel.
Linus LindströmBildbyrån
COACHERNA
Som jag var inne på i mitt lilla intro var jag allt annat än övertygad om att Tommy Samuelsson var rätt namn för Skellefteå den här säsongen. Visst, han gjorde en okej säsong redan ifjol men att han skulle kunna ta laget en nivå upp i sitt spel trodde jag inte.
Men den rutinerade tränarräven visade med all önskvärd tydlighet att han är att räkna med även som 60-åring. Stundtals spelade Skellefteå bättre än på flera år och det som från början kändes tveksamt, blev till sist självklart: Skellefteå erbjöd Samuelsson ett nytt kontrakt.
Men den forne backstjärnan tackade nej, och helt plötsligt står Skellefteå AIK utan huvudtränare till kommande säsong. Hittar de rätt namn nu (Hans Wallson?) behöver det absolut inte vara något negativt att Samuelsson klev av, men det har ändå satt dem i en knepig sits. Inte minst eftersom att den gångna säsongen också var den första sedan 2010/2011 utan Bert Robertsson som en av ledarna i båset också. Skellefteå tvingas alltså göra om i ledarstaben för andra säsongen i rad.
Tommy Samuelsson, Stefan Klockare, Stefan Hedlund och målvaktstränaren Christer Holm var definitivt en ledarstab som fick ut näst intill max av vad som fanns i spelartruppen den här säsongen, och förtjänar ett högt betyg för det.
POÄNGKUNGEN
Gissa tre gånger vem som vann poängligan i Skellefteå.
För fjärde säsongen i följd, och för femte gången i följd om vi bara räknar säsongerna han spelat i klubben, var det såklart Joakim Lindström som vann. Den nu 36-årige storstjärnan hade absolut inte sin bästa säsong och landade in på "blygsamma" 39 poäng på 47 matcher - men tillhörde såklart ligans bästa forwards ändå.
Det blev en niondeplats i poängligan, vilket såklart är bra, men också hans sämsta placering sedan 2005. Sedan dess har han spelat sju säsonger i SHL och det här var alltså hans sämsta. Man kan lugnt konstatera att lägstanivån är ganska hög...
Joakim Lindström.Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån
MVP
I få andra lag fanns det en lika given MVP som i Skellefteå. Det var såklart Gustaf Lindvall som var lagets mest värdefulla spelare den här säsongen och det finns nog få som kan hävda att någon annan ens var i närheten. Den som var närmast att utmana var Jonathan Pudasmen nej, han var inte på samma nivå som Lindvall.
Vi har sett många oväntade målvaktsgenombrott i svensk hockey genom åren. Jag menar, Viktor Fasth slog igenom ganska sent, både Adam Reideborn och Oscar Alsenfelt var brutalt kritiserade under ett skede av karriären men blev sedan stjärnmålvakter. Viktor Fasths kompanjon i AIK, Markus Svensson, gick från att kallas "världens sämsta målvakt" till att få stå i både Tre Kronor och KHL.
Gemensamt för de tidigare (Fasth undantagen) är att de gått från närmast utdömda till att få storartade karriärer. I Lindvalls fall handlar det mer om att han fört en ganska anonym tillvaro som en bra målvakt i både Ettan och Allsvenskan, men utan att vara en stjärna på något sätt. Det kändes inte självklart att han skulle bli en SHL-målvakt över huvud taget. I synnerhet inte en förstemålvakt. Och framför allt såg nog inte speciellt många framför sig att han vid en ålder av 29 skulle gå från en ganska undanskymd roll till att bli hela seriens bästa målvakt - och Skellefteås klart viktigaste spelare.
Gustaf Lindvalls resa är fruktansvärt häftig.
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Jag hade inga som helst förväntningar på Skellefteå AIK inför den här säsongen. Jag såg dem som ett lag för mitten av tabellen, kanske på undre halvan. I stället slutade de på en fenomenal fjärdeplats, vilket är deras bästa placering sedan de knep fyra raka seriesegrar åren 2013 till 2016.
Min känsla har varit att Skellefteå stått och stampat lite. De har inte riktigt vetat vart de är på väg, vad de vill vara eller vad de ska bli sedan Lars Johansson lämnade som general manager. Men nu känns det som att klubben hittat hem igen, med Erik Forssell vid spakarna. Skellefteå ska bli en klubb som förädlar talang igen. Det behöver inte vara egenproducerade talanger, men det ska vara en klubb som spelare vill komma till för att utvecklas.
Till den här säsongen värvade de Philip Broberg, Jesper Frödén, Rickard Hugg och Jacob Olofsson som fyra spännande spelare med stor utvecklingspotential. Till nästa säsong är Arvid Söderblom och Jonathan Johnson redan klara (jag räknar Johnson som en "ung" spelare trots sina 27 år eftersom han är ny i SHL). Dessutom lär Adam Wilsby få en stor roll, Jonatan Berggren och Albin Sundsvik lär få chansen att spela sig till roller hyfsat högt upp i hierarkin och både Linus Lindström och Andreas Wingerli (lagets bästa poänggörare i fem mot fem) ska ta klivet till att bli stjärnor.
Har Andreas Wingerli ännu mer i sig?Bildbyrån
Efter att ha känts som en ganska osexig klubb som levt på Oscar Möller och Joakim Lindström till stor del, ser jag ett Skellefteå som (om de får rätt tränare på plats) nu är i toppen för att stanna igen. Jag tror de kommer bli ett av de mer underhållande och skickliga lagen vi kommer få se i SHL nästa säsong. Det vi kan slå fast är i alla fall att Skellefteå är en attraktiv klubb att komma till igen. Det ska de ta vara på.
Det är klart att deras tabellplacering och poängskörd den här säsongen kan ha blivit något "dopad" av att Gustaf Lindvall var så fruktansvärt bra. Går han ned någon procent till nästa säsong kommer det bli svårare för dem - men den grund Tommy Samuelsson ändå lämnar över till sin efterträdare är så pass stabil att det borde vara lugnt.
Jonathan Pudas var en av seriens bästa backar och var utan tvekan Skellefteås bästa utespelare i mina ögon. Men det är värt att lyfta fram firma Lindström/Möller, som alltid, Andreas Wingerli och Robin Alvarez som sköt 16 mål vardera, Arvid Lundberg som gick från ifrågasatt i Växjö till att vara seriens bästa defensiva back och Niclas Burström som tog klivet från toppback till att vara en riktigt duglig center på SHL-nivå, utöver de jag redan skrivit om sedan tidigare. Det var många i Skellefteå AIK som tog kliv den här säsongen - kliv som vi vande oss vid att nästan alla spelare tog i klubben under deras storhetsperiod.
Är de på väg in i en ny storhetsperiod nu, då? Det är såklart för tidigt att säga nu. Men för första gången på några är känns det i alla fall som att de tar ett kliv framåt, i stället för att stå och stampa eller till och med ta rulltrappan åt fel håll.
MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER
– Växjö Lakers – Spetsspelarna som svek
– Örebro – En U-sväng jag inte såg komma
– Frölunda – Jag får inte ihop det - hur blev det så här?
– Malmö Redhawks – Slutade på topp - och på botten
– Leksand – Den här gången gör de nästan allt rätt
– Oskarshamn– De gav aldrig sig själva chansen
