SIBNER: Varför bryr sig ingen om Montréal?

TAMPA (HOCKEYSVERIGE.SE) Det hela började igår med en . Först log jag lite för mig själv, eftersom det ju nästan alltid är så med supportrar att de mer eller mindre drivs av att världen där ute antingen 1) hatar deras lag som pesten, eller 2) inte visar den respekt och vördnad som klubbens fina traditioner (Färjestad) eller fantastiska resa från botten till toppen (Växjö) förtjänar. Men så började jag fundera ett varv extra på vad Dan faktiskt skrev och gick tillbaka till mig själv och mitt eget förhållande till Montreal Canadiens. Jag har jobbat inom hockeymedia i åtta år, gjort timmar och åter timmar av TV och poddar och skrivit hundratals krönikor och varit redaktör för svenska NHL.com och till och med haft äran att ta tidningen Pro Hockey i graven. Inte vid ETT enda tillfälle har jag på eget bevåg skrivit en krönika om Montreal Canadiens eller intervjuat någon av deras spelare. Jag har sett flera tusen NHL-matcher men kan inte dra mig till minnes en enda gång då jag medvetet gjort ett aktivt val att se just Montreal. Så Dan har nog rätt ändå? Att endast 14 svenskar spelat för Canadiens genom alla tider och att vi inte haft någon storspelare i klubben sedan Mats Näslund bidrar naturligtvis till medieskugga på hemmaplan. Men när jag sedan klurade vidare insåg jag också att den här ljumma approachen inte bara är isolerad till svenska medier. Varje dag läser och lyssnar jag på det mesta från de stora skribenterna som har övergripande fokus på hela ligan här borta. Chris Johnston, Scott Burnside, Pierre LeBrun, Sean McIndoe, Dimitri Filipovic, Katie Strang, Emily Kaplan, Greg Wyshynski, Craig Custance, Elliotte Friedman. Med flera, med flera. Där lag som Toronto och Capitals och Edmonton och Chicago och Pittsburgh och Tampa och Flyers alltid tycks ha något som för dagen är värt att analysera, så är det betydligt mer sparsmakat med heta takes på vad som händer i Montreal. Den enda story om Canadiens jag kan dra mig till minnes som blivit lite viral under de senaste åren var den om GM Marc Bergevins kralliga överarmar härom sommaren. Det ÄR kanske ingen som bryr sig om Montreal Canadiens längre? De bara… finns där? Nåja. Det är naturligtvis en sanning med modifikation. Det finns ju jättemånga som bryr sig om Montreal Canadiens. Hela staden Montreal och provinsen Quebec lever passionerat för Les Habitants, och atmosfären inne i Centre Bell är kanske den bästa i hela NHL. Äldre generationer av fans i städer som Toronto och Boston ser nog fortfarande Canadiens besök som några av årets absoluta höjdpunkter. Var än Montreal kommer på besök i en NHL-arena är pressläktaren smockfull, det febras på franska och värdklubbens PR-människor irrar runt med blanka pannor och flackande blickar som mest tycks längta efter frid och ro och en stor, härlig grogg. Varje gång Montreal väljer en spelare i draften så peakar trafiken hos oss på Eliteprospects. Alltså på riktigt: det blir en supertydlig spik rätt upp i taket på de grafer som i realtid följer sajtens trafik. I Vancouver i somras slog vi faktiskt all time high i aktiva besökare när Canadiens plockade dansken Frederik Dichow i femte rundan. I fem decennier bestod NHL endast av sex lag och det var allt som oftast Montreal Canadiens som dominerade. De slogs mot Detroit på 50-talet och Toronto och Chicago på 60-talet och det var Guy Lafleur och Canadiens vackra anfallshockey som bröt Philadelphia Flyers destruktiva våldsregim och vann fyra raka titlar 1976 till 1979. Mats Näslund, ”Le Petit Viking”, smällde in 110 poäng och förde klubben till ännu en cup 1986. Där och då var jag sju år och Montreal Canadiens var the mother of alla hockeylag. Min första Stanley Cup-final som jag kunde följa live och verkligen sitta upp på nätterna och se var den härliga bataljen mot Gretzky och Los Angeles Kings 1993. Kings var bättre, men Canadiens var slugare och hade turen på sin sida och vann. Något överraskande, men vi fick veta att hos Montreal var det där med att vinna helt enkelt något som ”satt i väggarna.” Det där som satt i väggarna verkar ha blivit kvar i gamla Montreal Forum, som klubben övergav 1996. Men uteblivna segrar är egentligen inte Montreals problem. En klubb som Toronto har inte vunnit Stanley Cup på över 50 år och engagerar ändå precis överallt. Det har varit skandaler och sparkade tränare och oönskade spelare som köpts ut och gömts undan, perioder av hopplös mismanagement och missade slutspel har varvats med stora spelaraffärer och nesliga misslyckanden med lovande lag. Själva lidandet i sig har blivit något att sympatisera med, en olycka i slow motion som man inte kan ta ögonen ifrån, ungefär som ett sånt där Youtube-klipp där människor försöker fickparkera och misslyckas kapitalt. Toronto upprör också eftersom de är den stora, kaxiga metropolen. Men Canadiens policy om att stolt hålla hårt på sitt provinsiella ursprung och bara anställa franskkanadensiska profiler i ledande roller såsom coach och GM borde på samma sätt vara nog med tändvätska? Lite på samma sätt som det är lätt för Stockholmare att störa sig på Göteborg för att de är så HIMLA käcka och lokalpatriotiska? Men inte ens det frankofona funkar som bränsle för att stirra snett på Canadiens. Så vad är problemet? Min teori: sedan Patrick Roy gav upp och lämnade klubben under stor dramatik har de helt enkelt varit en enda stor bägare av profillös mellanmjölk. De har varken varit särskilt bra eller särskilt dåliga i några längre perioder. Deras sämsta stint i historien kom i slutet av 90-talet när de missade slutspelet tre år i rad, men det var inte tillräckligt dåligt för att trygga några blivande superstjärnor i draften. I övrigt har de varit där ibland och utanför ibland men nästan aldrig gjort mycket till väsen av sig. Förra säsongen var de en futtig poäng från slutspel. I skrivande stund är de fyra i Eastern Conference och har fått en rätt så hygglig start, men ingen tycks veta riktigt varför eller har några starka åsikter om huruvida det är hållbart i längden. ”Montreal? Ja, fan vet. Det blir väl som det blir, i år igen.” Canadiens har i perioder dominerat sin division, men aldrig vunnit President’s Trophy. Under de 40 år som gått sedan Guy Lafleur lämnade klubben är det bara Mats Näslund som gjort över 100 poäng i den rödblåa tröjan. Endast tre Montreal-spelare nådde 90 poäng under de sjuka målfesterna på 90-talet. Ett år toppade Oleg Petrov den interna poängligan på hisnande 47 poäng på 81 matcher. Profilerna har istället funnits mellan stolparna, och såväl Jose Theodore som Patrick Roy och Carey Price har givit klubben en handfull Vezina och Hart Trophies. Men den typ av utespelare som främst definierat Montreal har varit lojala tvåvägsspelare och det drar dessvärre inte åt sig mycket strålkastarljus. Det finns egentligen bara ett undantag: P.K. Subban. Och han blev som bekant till slut för mycket. Jag beslutade mig för att rådfråga en mångårig god vän till mig om just den här saken. Personen jobbar inte inom hockeymedia, men är furiös Montreal-supporter sedan barnsben och är därmed betydligt mer intresserad av Canadiens än någon som fanns att tillgå i branschen. ”Montreal har tyvärr blivit en väldigt gammalmodig organisation där man tronar på minnen från fornstora dar, men har inte hängt med i det moderna ledarskapet. Man har ledare som fortfarande inte pratar med spelare, och är det någon som sticker ut så blir man trejdad. Det bästa exemplet är PK Subban. De gillade naturligtvis hans uppsida, men varken coachen eller GM kunde hantera hans i deras tycke svåra personlighet där han ju var väldigt utåtriktad och vårdade sitt personliga varumärke. Så istället för att sätta sig med honom och förklara hur de vill ha det när man äntligen får en profil som berör så gör de som klubbarna gjorde på den gamla tiden – man byter bort honom. Och detta naturligtvis mot en kille som är fyra år äldre, som har sett sina bästa dar, som har svårt att hänga med i dagens snabba spel, men som är en mönstergosse, low-maintenance. P.K. och Carey Price hade en liten ritual efter varje seger där de direkt efter slutsignal gjorde en low-five, publiken älskade det. Men lagledningen gick in och sade att de fick sluta med det, då detta på nåt sätt inte ingick inom ramen för hur en Montrealspelare skulle uppträda. Man tar alltså helt udden av spelarnas personlighet och förbjuder en grej som alla uppskattar. Sätt detta mot Carolinas nya ritualer efter vunna matcher – skillnad på natt och dag. Montreals idealspelare är Philip Danault: franskkanadensare, gör sitt jobb, sticker inte ut, lojal, håller käft. I vilken annan klubb hade Danault varit förstecenter? Så jag tror att detta är svaret – trots den fantastiska traditionen är dagens Montreal grått, slätstruket och mediokert.” Ja, vad säger ni? Kanske slår min vän huvudet på spiken? Om Montreal vill engagera i bredare hockeykretsar igen så borde de kanske bli lite mer P.K. och lite mindre PK?

SIBNER: Varför bryr sig ingen om Montréal?

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Vinner stort – i stökig träningsmatch

Timrå vinner stort i försäsongspremiären

Växjö besegrar Malmö – sedan nya radarparet presenterat sig

Mora knäcker Leksand – vinner "Slaget om Siljan"

Gör ett äkta hattrick – i Luleås försäsongspremiär