SIBNER: Svensk hockey i sviterna av krisen

Coronaviruset fortsätter att skörda offer på sjukhus och vårdhem runt om i världen, liksom det också skoningslöst sågar sig fram genom världsekonomin. Svensk proffshockey må vara en världslig sak, men hur kan vi förvänta oss att den kommer att se ut? Låt mig börja med att slå fast en viktig sak: hockey och ekonomi har sin tid, men det är i första hand det mänskliga lidandet som måste stoppas och där har vi av allt att döma mycket kvar. Jag blev väldigt ledsen när jag idag läste att Adam Alsing lämnat oss vid en ålder av bara 51 år. För tre veckor sedan skrev han på sin Instagram att han blivit förkyld, nu är han plötsligt borta. Ofattbart. 170 människor rapporterades döda i Sverige under onsdagen. Men att förhålla sig till en siffra i statistiken är tyvärr lättare än att se det hända ett välkänt ansikte i ens egen bransch och nära nog mer eller mindre i ens egen ålder. När någon lämnar jorden vid 51 års ålder är åt helvete för tidigt. Adam Alsing var inte bara en omtyckt TV- och radioprofil med stor nyfikenhet och aptit på livet, utan också en hängiven jägare och en stor hockeysupporter som ofta sågs fira med Färjestad när de vann SM-guld förr om åren. Mina tankar går till familj, närstående och kollegor, där jag också vet att flera av mina goda vänner i branschen och andra bekanta kände Adam personligen. Vid flera tillfällen under de senaste åren har jag jobbat med hans son Sebastian, en underbar kille och en duktig producent och projektledare på Viasat. Sebbe, jag lider med dig och din familj. Desktop ad in article Mobile ad in article ***** Många av oss lär tyvärr behöva säga farväl till långt fler innan det här är över. Såväl släktingar och vänner som folkkära TV-profiler och artister. Men det finns många andra som är betydligt bättre på att dokumentera och skriva om det mänskliga lidande som pågår, så det jag tänkte fokusera på i dagens text är det i sammanhanget till synes banala ämnet svensk proffshockey. Hur kan vi egentligen förvänta oss att den kommer att se ut efter allt det här? Än så länge är det alldeles för tidigt att sia om hur djupt, kallt och obehagligt det ekonomiska stålbadet kommer att bli. Dels för att vi inte vet hur länge det här kommer att pågå, men också för att vi helt enkelt aldrig har upplevt något liknande. Det finns vissa likheter med tidigare kriser, jag tänker då framförallt på finanskrascherna 2008 och 1987, liksom den stora depressionen på 30-talet. Precis som med coronaviruset tog de fart i form av en serie händelser som snabbt satte stopp för en lång period av ekonomisk uppgång. Den svarta tisdagen 2020 kan nog anses vara onsdagen den 11 mars då USA stängde gränserna mot världen. Kriserna har också det gemensamt att de påverkade hela världens hörn. Då precis som nu ryckte världens politiska ledare snabbt ut med vad som fanns i ladorna för att försöka mildra skadeverkningarna i form av stora ekonomiska hjälpprogram till privatpersoner och företag. Men där upphör också likheterna. Desktop ad in article Mobile ad in article Finanskrascherna var inte särskilt dödliga i direkt mening. Nog blev det mindre klirr i glasen på Wall Street, i Hong Kong och i London – men bortanför finanskvarteren fortsatte majoriteten av världens verksamheter runt om i världen ändå att tuffa på ungefär som vanligt. Visst, det sved på börsen, hos banken, i pensionsfonderna och bostadsmarknaden var iskall i några månader innan räntorna rasade. Det tog lång, lång tid för många länders ekonomier att resa sig och återgå till 2007 års nivåer. Men restauranger, skolor, hockeyarenor, flygplatser och kontor knegade vidare. Nu är i princip all privatkonsumtion bortanför det mest nödvändiga satt på undantag, i hela världen. På kort sikt får det konsekvensen att vi inte ens kan spela hockey inför publik. På längre sikt riskerar det att helt rita om kartan för vad vi blivit vana vid. Det finns säkert många som tycker att det är gött och lite woke att vi slutat konsumera och får mer tid att ägna oss åt varandra. Men verkligheten är tyvärr att världen inte fungerar när det händer. Det är kanske lätt att argumentera för att vi absolut skulle kunna klara oss utan nya bilar och semesterresor och restaurangbesök stup i kvarten, men det är betydligt svårare att vifta den flaggan framför plåtslagaren, sömmerskan, busschauffören eller hotellstäderskan som plötsligt måste ta sin familj till soppköket. Ekonomisk stagnation drabbar främst de redan mest utsatta. Det är lätt att peka på att vi bättre kan hjälpa varandra, men den offentliga ekonomin kan helt enkelt inte överleva utan ett ständigt tillflöde av pengar från dess arbetande och företagande medborgare. Desktop ad in article Mobile ad in article ***** Svensk proffshockey har precis som övriga världen vant sig vid ett tilltagande välstånd. För 30 år sedan fanns den knappt. För 15 år sedan var den ungefär hälften av vad den är idag. Nu städslar den 28 professionella klubbar, ett tjugotal moderna arenor, tusentalet anställda och omsätter flera miljarder. Finanskrisen 2008 var jobbig för vissa klubbar, men som fenomen utlöstes den av inneboende brister i de finansiella regelverken och efterföljande obalans mellan tillgång och efterfrågan. För de flesta hederliga människor som arbetar, går på hockey och tittar på TV blåste den dock över rätt fort. Coronaviruset är något helt annat: en virussjukdom som blev på allvar på våra breddgrader först i februari och på bara någon vecka i början av mars krossade hela västvärldens ekonomiska epicentrum. Den optimistiska utgångspunkten är att konsumtionen ganska snabbt kan återgå till normalt så fort världen bara kan börja öppna upp sig, vilket på en del håll redan har börjat ske om än i liten utsträckning. Börserna håller sig i hyfsad form ändå. Ett hack i skivan. Men kanske är det inte riktigt så enkelt. Desktop ad in article Mobile ad in article Idag fick jag ett videoklipp från min medarbetare Rob som bor i Detroit. I flera städer i Michigan har det idag varit protestaktioner mot de omfattande lockdowns som drabbat mer eller mindre hela USA. Då bör man veta att vården i Michigan ändå drabbats hårt av virusets framfart, men ändå har uppemot en halv miljon människor i delstaten anslutit till upprop på nätet som syftar till att omedelbart häva de tillfälliga skyddsåtgärderna och omedelbart öppna upp ekonomin. De är primärt rädda för något annat än sjukdomen. Märkligt? Det kan man tycka, men om det är något folk har lärt sig i Detroit under de senaste 40 åren så är det nämligen att jobb som försvinner tenderar att ta väldigt lång tid på sig att komma tillbaka. Fans i Detroit bär munskydd under matchen mellan Red Wings och Carolina Hurricanes 11 mars. Foto: Raj Mehta-USA TODAY Sports ***** I en tillfällig kris skärs det ned på både personal och investeringar. Varje krona vägs på guldvåg. Kostnader dras tillbaka, projekt pausas eller avbryts och alla ser om sitt eget hus för att hålla sig flytande. Hur lång tid tar det innan alla som permitterats och sagts upp verkligen behövs igen? Förutsägbarhet och trygghet är en förutsättning för att företag ska våga satsa och det är viruset som styr den bussen just nu. Den lokala hockeyklubben blir väldigt fort en överflödig utgiftspost för både privatpersoner och företag, inte minst sådana med utländska ägare som ser en kostnad där den lokala VD:n ser samhällsengagemang och kundvård. Sverige har valt en annorlunda väg än de flesta andra länder i världen och låtit en del hålla öppet. Jag kan säkert tänka mig att det visar sig vara en klok väg när allt är sagt och gjort. Men vi ska inte göra oss några illusioner om att ekonomin för den sakens skull är igång. Bortsett från de som haft turen att sälja produkter lämpade för en karantän så har efterfrågan helt rasat nästan överallt. Sverige är till en början kraftigt exportberoende. Volvo säger att de ska öppna upp sina fabriker igen på måndag och det är såklart bra, men vad ska de göra där om ingen utanför Sverige ens kommer åt att köpa deras bilar på flera månader? Och hur många familjer i världen är just nu sugna på att fatta beslut om att köpa en ny bil? Desktop ad in article Mobile ad in article Vips blir det inte bara kämpigt för stora starka Volvo. Det blir direkt jobbigt för lokala bilhandlare, i årtionden bland de mest lojala hockeysponsorerna i det lokala näringslivet. Det blir kämpigt för fabriker i Karlstad eller Jönköping som tillverkar skruvar, slangar och sensorer. Sen blir det jobbigt för firman som städar fabrikens lokaler och den som kanske servar deras maskiner. Precis just den typen av företag som traditionellt varit duktiga på att investera generöst av sina överskott i lokal idrott. Det här flödet kokar till slut ner och påverkar beslut som ligger bakom så gott som varje reklamskylt du ser i en svensk ishall. Med i runda slängar 15-30 procent av intäkterna från sponsring, loger och företagsbiljetter är det ingen försumbar del. SHL och inte minst Hockeyallsvenskan är svårt beroende av publikintäkter. Det gäller inte minst de klubbar som äger sina egna arenor, med egen försäljning av mat, dryck och souvenirer. Om människor känner den minsta osäkerhet för att gå och trängas på en hockeyläktare så tar det direkt udden av den kategori kunder som varit allra viktigast för klubbarna att knyta till sig på senare år för att skapa tillväxt och hålla snurr på sina arenor: de så kallade ”sällanbesökarna”, de som går på hockey några gånger om året som en rolig förströelse och förhoppningsvis ökar på sin konsumtion om de möter en bra produkt. Även om vi räknar med att den helt avgörande förutsättningen – att det av rent smittskyddstekniska skäl ens finns möjlighet att tillåta spel inför publik i september – är det en klen tröst om ingen vågar eller har råd att gå dit. När kommer köerna ringla sig långa utanför Löfbergs Arena igen? Foto: Bildbyrån/Fredrik Karlsson ***** TV-avtalet? Ja det är naturligtvis en stor räddning, en förhållandevis trygg och avtalad intäktspost som genererar över en halv miljard kronor till elithockeyn varje år. Det finansieras främst av att människor köper abonnemang, vilket jag tror att svenska hockeyfans i stort kommer att fortsätta göra. Kanske rentav i större utsträckning givet det uppdämda suget. Men TV-avtalet finansieras också av reklam från annonsörer och sponsorer som kommer att dras med rejäla budgetunderskott i höst. Därtill föreföll det redan före krisen vara en affär som var svår att få ihop för rättighetsinnehavaren. För en toppklubb får det här effekter runt om i verksamheten såklart. Men just svensk hockey är knappast i en särskilt sämre sits än någon annan, och de värden och det engagemang som gjort ett glesbefolkat land med en puttefnuttig ekonomi till en av världens främsta hockeynationer kommer inte viruset att komma åt. Våra hockeysupportrar är bland de bästa och mest lojala i världen och deras törst är större än någonsin. Hockey är ett väldigt starkt varumärke. Desktop ad in article Mobile ad in article Med tanke på att näringskedjan nu är helt uppåt väggarna och klubbar i alla länder kommer att dras med samma problem så är det ingen vågad gissning att spelarlönerna lär backa rejält framöver. Oavsett om läktarna är fulla eller inte. En återgång till, säg, 2002 års nivåer under de nästkommande två säsongerna är nog inte orimligt. En finsk toppcenter som tidigare har kostat 300 000 i månaden kan nog komma att gå för hälften när marknaden viker, men mycket bättre alternativ än att acceptera det lär han inte ha. Det är inte troligt att särskilt många hockeyproffs kommer att fly till civila jobb och få bättre lön där. Att en SHL-spelare i fjärdekedjan ska tjäna miljonbelopp är inget självändamål i sig. Jag är därför inte särskilt orolig för kvaliteten på svensk proffshockey i stort. En välskött SHL-klubb med toppambitioner har kunnat spendera uppemot 50 miljoner kronor per år på spelarlöner under de senaste åren, det är nära nog hälften av utgifterna för hela klubben i vissa fall. En allsvensk klubb med ambitioner har snarare legat någonstans runt tio. Ur ett sportsligt sammanhang måste man nog säga att lagen i Allsvenskan oftast varit bäst på att få valuta för slantarna. I reda pengar har skillnaden mellan SHL och Hockeyallsvenskan bara vuxit på senare år, och ändå har i snitt ett lag per säsong gått upp i SHL de senaste tio åren – ofta efter en infernalisk kamp med fem-sex andra lag som velat kvala uppåt. Kanske innebär det här till sist den minskning av klyftan som alla har gapat efter? Det brukar nämligen bli fallet när alla blir fattigare. Men en sak vet vi. Svensk hockey kommer att ta sig igenom det här, fortfarande som en ledande hockeynation. Desktop ad in article Mobile ad in article

SIBNER: Svensk hockey i sviterna av krisen

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Nära sista spetsen: "Vi har inget dåligt kapital"

NHL:s svenska All Star-lag - 1990 till 1999

Klar för AIK: "Jag kommer hit för att vinna"

Färjestad gör klart med OS-forward

HA-profilen klar för tredjeligan