Försäsongen är den bästa för en hockeyskribent, för den är alltid ett blankt papper. I september kan man tippa och tycka och tro och sticka ut hakan bäst man vill. Spelare har flyttat och tränare har sparkats och nya talanger ska luftas. Alla variabler har kastats om, inga teser och teorier är för galna för att testas.
I mars har verkligheten och statistiken och de torra, vetenskapliga underlagen kommit ikapp och oftast bevisat att man hade fel. Sedan börjar slutspelet, som är voodoo.
