{{ PAYWALL LIMIT }}
Vart är hockeyn på väg när det kommer till damsidan?
Det känns kul att kunna skriva om hur positiva vindar det blåser bland tjejerna som spelar hockey i landet. Inte minst då kring återväxten. Nu ska vi i och för sig sakta ner i backarna… Eller… Nej, vi gasar på.
Om vi börjar med landslaget, det så kallade Damkronorna, får vi nog leta oss tillbaka till 2002 till 2007 om vi ska hitta starkare eller mer framgångsrika landslag. Ni vet generationen med Erika Holst, Danijela Rundqvist, Maria Rooth, Pernilla Winberg, Ylva Martinsen (tidigare Lindberg innan Norge kom in i hennes liv) och inte minst Kim Martin, som dessutom sedan en tid tillbaka lagt sig till med efternamnet Hasson efter att gift sig med Jay Hasson.
En ny era för Damkronorna
Svenska Ishockeyförbundet har också valt att göra en stor satsning på våra damkronor. Inte minst genom att ha en förbundskapten, Ulf Lundberg, som tittar långsiktigt då det kommer till att skörda framgångar. Har jag räknat rätt är det 16 ledare kring årets VM. Backar vi bandet bara sju, åtta år var det under tio ledare i landslaget. Klart plus där till förbundsfolket. Även om det är i klubbarna spelarna utvecklas tycker i alla fall jag att satsningen syns i vårt landslag. I år finns också stora möjligheter att Sverige tar sig till semifinal. Först ska man dock ta sig förbi Finland i kvartsfinalen. Ett Finland utan Jenni Hiirikoski.
2026 är det dessutom OS. Hur långt kan vårt landslag nå där? Senaste stora framgången i OS var 2006. Silverturneringen där Kim Martin, ni vet Hasson, inte förstod hur man släpper in mål.
Till OS släpper vi fram en generation med spelare så som Lina Ljungblom, Hanna Thuvik, Mira Jungåker, Hilda Svensson, Maja Nylén-Persson, Jenna Raunio, Ebba Hedqvist, Mira Hallin och så vidare. Spelare som inte har några som helst planer på att förlora mot USA eller Kanada.
För att summera – Ulf Lundberg har ett förbaskat kul jobb och har alla möjligheter att skriva in sig i historieböckerna som en medaljcoach i VM och/eller OS.
SDHL blir allt jämnare
SDHL har den här säsongen varit jämnare än någonsin. Visst, Leksand hade det tufft med målskyttet och hamnade lite på efterkälke tidige, men vi har inte haft något AIK (2023/24) eller Göteborg. Matcher dit lagen kunde åka för att peta i sig några korvar, spela match för att sedan stoppa in tre poäng i sina hockeytrunkar.
Skellefteå har visat att man med små medel kan bygga ett lag som verkligen är ett LAG. Vad jag lägger in för värderingar i ordet lag? Jo, en trupp som förstått att ”om jag inte ger 100 procent på varje träning och match kommer vi som lag bli sämre i stället för bättre”. Trots motgångar med poängtapp efter felregistrerade spelare bet Skellefteås tjejer ihop och bestämde sig för att inte låta påverkas av fadäsen. Imponerande. Skellefteå har kommit till SDHL för att stanna.
Undrar om ”Frallans” (Johan Fransson) gäng i Färjestad kommer göra en liknande resa. Ja, antagligen. Inga dyra spelare, men starka lagspelare. Kanske lite för mycket importer för min smak, men vi får se hur truppbygget kommer se ut kommande säsong.
Frölundas SM-guld – bra för ligan
Frölunda svenska mästare. Otroligt bra för SDHL. Inte för att nervärdera Luleå. Tvärtom är nog alla inom den här svängen otroligt imponerade över vad klubben presterar säsong efter säsong. Det skulle inte heller förvåna mig om Melina ”Brallan” (tack för SDHL:s bästa smeknamn Johanna Fällström) Olsson kommer leda Luleå till SM-guld kommande säsong.
Att jag skriver ”Otroligt bra” om Frölundas vinst bottnar enbart i att det visar på att SDHL är numera i en ny fas. Brynäs generationsväxling, SDE:s sköna lagom tuffa attityd, Djurgårdens ungdomliga entusiasm och så vidare visar på att det är dags att folk tar sig till hallarna för att dels se en bra hockey dels lyfta fram sitt lag. Drygt 8000 åskådare på tredje finalen. Så där ja.
Frölunda förresten vinnare av inofficiella Junior-SM. Den där Kim Martin… och så vidare – igen.
På väg mot en mer professionell framtid?
Låter jag överentusiastisk? Det är ju trots allt bara tjejer som jobbar halvtid och spelar hockey på halvtid. Det är just vad det är och därför går det inte att låta bli att vara entusiastisk över prestationerna vi ser i SDHL, VM och så vidare. Det är långt kvar till något som kan ens nämnas som jämlikt, men det händer saker och det måste få ta tid. Damhockeyn i Sverige ska kritiseras, men då både i negativa och positiva termer. Inte enbart med ”tjejerna bara kostar…”.
Nu när PWHL dessutom har kickat i gång och vi har några tjejer med i den ligan tror jag – och hoppas på – att vi närmare oss men mer professionell liga även här i Sverige. Kanske rent av en utökad liga till 14 lag. Och då lag där klubbarna vågar satsa och kanske anstränga sig ännu bättre för att få folk till matcherna.
Men vi börjar med att stänga den här säsongen med en medalj i VM eller vad tycker ni?
