- “Ser ut som att ett tronskifte är på väg”
- Hyllningen: “En spelare som alla tränare skulle vilja ha i sitt lag”
- Mörka siffrorna bakom misslyckandet.
- “Fick inte rätt förutsättningar för att lyckas”
- Värvningen sågas: “Kastade två miljoner kronor i Östersjön”
- Beslutet som hade kunnat kosta SHL-kontraktet: “Strulade till det för sig själva”
- Ologiska stjärnpetningarna: “Något som inte stämmer”
- “Blir förvånad om han får vara kvar”
- Kan klubblegendaren vara aktuell för lediga jobbet?
- “Kan mycket väl hamna i botten igen”
Just nu: Slutspelserbjudande på Hockeysverige Plus! Få tillgång till allt material - med 25 procent rabatt. Desktop ad in article Mobile ad in article
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK. {{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakterna
Örebro har faktiskt haft en nästintill unik situation mellan stolparna. I en tid då det känns som att SHL-lagen gör om sina målvaktssidor var och varannan säsong så har Örebro behållit sin duo i kassen. De har haft samma målvaktspar i fyra raka säsonger och det ser också ut att bli en femte säsong i rad.
Statistikmässigt gick det dock inte så bra den här säsongen. Örebros 89,65 i räddningsprocent gav en niondeplats bland SHL-lagen och det är lagets sämsta notering sedan 2018/19 då man gick in i säsongen med ett målvaktspar som bestod av och Eero Kilpeläinen. Målvaktsspelet tog alltså ett steg tillbaka den här säsongen och de kunde inte förlita sig på att räddas av excellent spel i kassen kväll ut och kväll in.
Den stora anledningen till det var att Jhonas Enroth inte gick att känna igen. Den rutinerade stjärnmålvakten höll inte alls samma toppnivå som vi är vana vid att se av honom. 2022 utsågs Enroth till SHL:s bästa målvakt och vann Honken Trophy men han tog ett steg tillbaka i fjol med 90,5 i räddningsprocent. Den här säsongen var dock Enroth ännu svagare med blott 89,6 och han vann även endast 13 av 33 matcher. Han var inte längre den matchvinnande målvakten som Örebro har kunnat ta för givet tidigare säsonger.
Inför säsongen rankades Enroth som den fjärde bästa målvakten i SHL av Hockeysveriges redaktion men han var inte i närheten av att hålla den nivån. Sett till räddningsprocent var han faktiskt inte ens topp 20, klart sämre än förväntat. Det gör att frågan nu måste ställas hur mycket Enroth har kvar i tanken? Han blir 36 år till sommaren, håller han fortfarande som förstamålvakt i SHL?
Frågan är relevant att ställa med tanke på vad visade upp under säsongen. Visserligen stod han ”bara” i 23 matcher, alltså inte ens hälften, men norrmannen var bra när han fick chansen. Tittar man på målvakter som spelade minst 20 matcher så är faktiskt Arntzen med i toppen:
- En total räddningsprocent på 90,87 var åttonde bäst.
- Bara sju målvakter var bättre än hans 84,92 räddningsprocent i skottsektorn.
- 91,82 räddningsprocent i lika styrka var femte bäst i SHL.
Arntzen var alltså klart bättre än sin kollega och fick även förtroendet i slutspelet. Där gav han verkligen Örebro chansen och var lysande. På de tre matcherna i åttondelsfinalen mot Luleå hade Arntzen nästan 95 i räddningsprocent då han stoppade 94 av 99 skott. Han storspelade verkligen i match tre och höll Örebro kvar i matchen vilket gjorde att de fick chansen att avgöra i förlängningen innan ett slumpmål i stället avgjorde för Luleå. Om Örebro inte haft Arntzen i kassen eller om de hade haft sämre målvaktsspel så hade de inte ens haft en chans mot Luleå. Så stor skillnad gjorde han.
Därför ser det nu ut som att ett tronskifte är på väg att ske. Arntzen har gjort fem säsonger i Örebro men fått sparsamt med speltid varje säsong. Nu har 26-åringen visat att han är mogen för att ta över förstaspaden. Till nästa säsong kan Örebro satsa på norrmannen som 1A och Enroth som 1B efter att det varit tvärtom fyra säsonger i rad.
Poängkungen
Inför säsongen fanns det ändå lite förväntningar på att Jonathan Lekkerimäki skulle kunna kliva in och vara en spetsspelare för Örebro men 19-åringen lyckades ändå överträffa alla förväntningar genom att vara den ledande offensiva spelaren för Örebro. Hans 19 mål och 31 poäng var då bäst i laget.
I säsongens första ”SHL-snacket” jämförde jag Lekkerimäki med Emil Bemström och skrev bland annat:
”19-åringens skott håller faktiskt hög SHL-nivå och om han kan fortsätta på samma sätt kommer han göra väldigt mycket mål. Kan Lekkerimäki till och med utmana om skytteligatiteln? Ja, jag ser det inte som omöjligt. Bemström gjorde 23 mål 2018/19 och vann SHL:s skytteliga. Jag tror absolut att Lekkerimäki skulle kunna komma upp i samma nivå och göra runt 20 mål för Örebro – den spetskvalitén har han”
Nu blev det 19 mål för Lekkerimäki och med det kom han på en delad sjätteplats i skytteligan. Bara David Tomášek, Marcus Sylvegård, , Patrick Russell och Victor Ejdsell gjorde fler mål än junioren. Det var inte heller så att Lekkerimäki var någon PP-specialist utan han sköt tolv av sina mål i lika styrka och kom därmed precis utanför topp tio i ligan sett till mål i lika styrka. Det är riktigt starka siffror.
Samtidigt kan man ändå säga att Lekkerimäki var ganska ”streakig” och hade kunnat göra fler mål. Framför allt hade han måltorka vid ett par tillfällen, efter JVM gick han nio matcher utan en fullträff och 19-åringen avslutade även säsongen med elva matcher utan mål (i både grundserien och slutspelet). Han hade alltså perioder där han gjorde mycket mål på kort tid och sedan vissa perioder där han inte gjorde mål på ett tag. Men det är förståeligt som junior.
Tittar man historiskt sett står sig Lekkerimäki också starkt i SHL. Bara åtta juniorer har tidigare gjort fler än hans 19 mål och bara 14 juniorer har varit bättre än Lekkerimäkis 31 poäng. Sedan Örebros avancemang till SHL 2013 är det bara tre spelare – , och Rodrigo Ābols – som har gjort fler mål under en och samma säsong.
Jonathan Lekkerimäki bevisade sig alltså som en toppspelare på SHL-nivå.
Utropstecknet
En spelare som sällan får rubriker är men 26-åringen har blivit lite av en personlig favorit för mig. Jag tycker han är riktigt underskattad och en spelare som förtjänar att få mer kredd.
Wikman är en spelare som alltid jobbar stenhårt och inte är rädd för att ge sig in i skiten så att säga. Han spelar alltid gediget och stod för en hyfsad debutsäsong med Örebro i fjol med tolv poäng på 52 matcher, men dock bara tre mål.
Den här säsongen lyfte däremot Wikman rejält och fick även igång produktionen på ett bättre sätt. Han sköt då tio mål och 17 poäng på 51 matcher. Det kanske inte låter så värst imponerande vid första anblick men då ska man komma ihåg att forwarden spelar i princip ingenting i powerplay. Han gjorde således alla sina mål och poäng i lika styrka – och det är starka papper. I Örebro var han därmed näst bäste målskytt och femte bäste poängplockare i lika styrka.
Kollar man kring alla spelare i SHL så var det ingen annan spelare som gjorde tvåsiffrigt i mål vars samtliga fullträffar kom i lika styrka. Sett till att göra alla sina poäng i lika styrka var bara Frölundas före då han gjorde alla sina 22 poäng i fem-mot-fem.
Wikman är med andra ord en riktigt effektiv spelare som levererar bra oavsett vilken roll han får och jag skulle tro att det är en forward som nästan alla tränare skulle vilja ha i sitt lag.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Besvikelsen
Att Jonathan Lekkerimäki vann interna poängligan är naturligtvis starkt av honom som junior – men på ett sätt är det också ett underbetyg för resten av Örebro. Deras offensiv bars upp av en 19-åring, men vad hände med de ledande spelarna?
Inför säsongen pekade i princip alla tyckare och experter på att Örebro saknade spets – och det var också exakt så det var under säsongen. De hade inte den där självklara offensiva pjäsen som bar fram laget och levererade varje vecka. Lekkerimäki gjorde 31 poäng och det var delat näst ”sämst” av alla interna poängkungar i ligan. Bara Rögle hade en intern poängkung som gjorde färre poäng. Det är ingen kritik mot just Lekkerimäki utan mot resten av laget som inte klev fram. Den näst bäste offensiva spelaren för Örebro var faktiskt en back då Samuel Johannesson kom tvåa i både interna skytteligan och interna poängligan på elva mål och 27 poäng.
I övrigt saknades det spelare som klev fram. Tittar man på de offensiva spelarna som var kvar i Örebro från fjolåret så var det bara William Wikman och Milton Oscarson som förbättrades och gjorde fler mål och poäng i år jämfört med i fjol. Resten blev sämre.
- gjorde succé i fjol med 26 poäng men landade i år bara på fyra pinnar (en försämring med 22 poäng).
- Mathias Bromé gick från 39 till 26 poäng (en skillnad på –13).
- stod för nio mål och 19 poäng 2022/23 men nu landade han bara in på ett mål och nio poäng (–10).
- Philip Holm gjorde 25 poäng på 32 matcher i fjol – men bara 16 poäng på 50 matcher i år (–9).
- Oliver Eklind försämrades från nio mål och 18 poäng till fyra mål och tolv poäng (–6).
- Emil Larsson hade 16 mål och 21 poäng på 39 matcher förra säsongen – men i år blev det sju mål och 16 poäng på 32 matcher (–5).
- sköt fler mål i år men gick ändå från 32 till 27 poäng (–5).
Även en spelare som inte spelade i Örebro förra säsongen, , försämrades. Han gjorde 15 mål och 26 poäng i Rögle förra säsongen men den här säsongen blev det bara åtta mål och 17 poäng.
Örebro hade inte spetsen som behövdes och de ledande spelarna klev inte fram. Även om man inte tittar på just poängmakeri så blev ju också Jhonas Enroth sämre. Hela laget dippade och det fanns egentligen ingen som klev fram och blev en spelare som Örebro kunde luta sig emot.
Coacherna
Örebro var ett av tre lag som sparkade sin huvudtränare under SHL-säsongen, de övriga var HV71 och Rögle. Vad blev utfallet av den ändringen? Faktiskt marginellt sämre.
Med Johan Hedberg:
- 1,34 poäng per match.
- 2,56 gjorda mål per match.
- 2,87 insläppta mål per match.
- –10 i målskillnad.
- 18,46 procent i powerplay.
- 68,66 procent i boxplay.
Med Niklas Eriksson:
- 1,20 poäng per match.
- 1,65 gjorde mål per match.
- 2,30 insläppta mål per match.
- –13 i målskillnad.
- 10,00 procent i powerplay.
- 81,58 procent i boxplay.
Det är tydligt vad Niklas Erikssons fokus var efter att han klev ner i båset, stärka upp defensiven. Han lyckades delvis också med att stabilisera det hela, de blev mer rejäla i försvaret och förbättrade sitt boxplay rejält. Men det blev ändå inte bättre på det stora hela. Offensiven uteblev nästan helt och Örebro höll ändå på att schabbla bort det hela. De gick liksom bara till slutspel via en straffläggning.
Ser man till Johan Hedbergs tid som huvudtränare så är det självklart lätt att peka på att resultatet inte motsvarade förväntningarna inför säsongen. Men samtidigt så blir det lite orättvist att skylla allt på Hedberg och han fick lite oförtjänt bära hundhuvudet för misslyckandet. Rent krasst så fick han inte rätt förutsättningar för att lyckas.
Hedberg gjorde succé i Mora för att han fick implementera sina idéer. Men i Örebro fick han inte den möjligheten. Självklart bär han en del av ansvaret för hur säsongen blev men samtidigt finns det mycket ”tänk om”. Örebro flyttade upp Niklas Eriksson som sportchef så trots att han inte blev kvar som tränare så var detta fortfarande hans lag. Hans fingeravtryck fanns överallt trots att det var Hedberg som stod i båset. De behöll även de assisterande tränarna från i fjol och Hedberg blev således den enda nya. Han fick då inte utrymme att komma in med mycket nytänk.
Samtidigt fick han inte en trupp som var anpassad för att spela hans hockey. Nu blev det snarare ett mellanting mellan Hedbergs idéer och Erikssons och det blev inte direkt det bästa av båda världar. Sedan underpresterade typ alla spelare och det ligger naturligtvis på Hedberg att få ut det bästa av materialet, även om det inte var det bästa materialet.
När Niklas Eriksson sedan tog över så försökte han hitta tillbaka till att Örebro skulle bli ett jobbigt lag att möta igen och han lyckades väl delvis. Även om det blev sämre resultat under slutet av grundserien så lyckades Örebro knipa en slutspelsplats med Eriksson i båset.
Sedan kunde han få ut sitt mantra då Örebro spelade riktigt kompakt och var svårknäckta i åttondelsfinalen mot Luleå. Visserligen var Luleå det klart bättre laget som vann skotten med 99-47 över de tre matcherna men Örebros defensiv satt som den skulle samt att man hade storspel från Arntzen. De var jobbiga att möta igen och där ska Niklas Eriksson ha kredd. Men gör man bara två mål och skjuter 47 skott på tre åttondelsfinaler så har man faktiskt ingenting att göra i en kvartsfinal.
Sportcheferna
Niklas Eriksson gick från båset till kontoret för att sedan göra motsatt resa bara några månader senare. Det blev inte ett lyckat experiment någonstans. Hedberg lyckades inte i båset och Eriksson passade inte i rollen som sportchef. Pusselbitarna passade inte helt enkelt.
Örebro hade en hel del utmaningar i truppbygget inför säsongen då man tappade flera toppspelare som Rodrigo Ābols, Leo Carlsson, Linus Öberg, och Marcus Hardegård. Det som dock blev tydligt var att Örebro misslyckades i att hitta väridga ersättare. Tillsammans gjorde de fem spelarna 146 poäng i grundserien och det är inte lätt att ersätta alla de poängen men Örebro gjorde inte tillräckligt. De värvade åtta spelare inför säsongen och tillsammans stod de för 129 poäng. Man kan lika gärna slänga in som värvades under säsongen och sedan gjorde blott två poäng i grundserien. Alltså blir det 131 poäng fördelat på nio nyförvärv vilket i snitt ger 14,5 poäng per spelare. De fem toppspelarna som försvann gjorde 146 poäng för ett snitt på 29,2 poäng per spelare.
Hur man än vrider och vänder på det så hittade inte Niklas Eriksson spetsen som laget hade behövt. Örebro underskattade vikten av spelarna som lämnade och flera värvningar föll inte väl ut. kunde inte vara den toppcentern som Örebro sökte. är bra men ska inte vara förstacenter, han passar bättre som en tvåvägscenter i en tredjekedja snarare än att leda en offensiv. fungerade inte alls och fick knappt spela. Danick Martel kostade upp emot två miljoner kronor och gjorde 1+2 på 15 matcher.
Jag förstår inte ens varför man värvade Martel? Han skulle inte vara en spetsspelare men ändå lade man stora pengar för att få loss honom från Finland och för vad? Att bidra med energi? Det kan man hitta på andra sätt utan att kasta två miljoner i Östersjön. Det kändes som att Örebro värvade Martel bara för att kunna säga att man faktiskt gjort någonting och inte bara suttit still i båten.
De enda klockrena värvningarna som Örebro gjorde var Jonathan Lekkerimäki och Samuel Johannesson, det är för låg träffprocent.
Sedan ska inte Niklas Eriksson bära allt ansvar. Han har trots allt också över sig. Det blev rörigt under Bengtzéns tid i Brynäs – och efter några år i Örebro har det nu blivit rörigt där också. Nu går det inte bara att peka på Bengtzén för allt men han bär ändå ett stort ansvar för hur det har blivit kring Örebro Hockey de senaste åren. I fjol försvann sportchefen , huvudtränaren Niklas Eriksson och lagkaptenen Rodrigo Abols men det var visst bara början.
Det var sedan Stefan Bengtzéns beslut att inte förlänga med Niklas Eriksson och att i stället anställa Johan Hedberg. När Eriksson sedan inte hittade ett annat tränarjobb och Örebro inte hittat en sportchef så blev han den oväntade lösningen – men inte den rätta lösningen. Efter bara några månader fick Bengtzén krypa till korset och plocka ner Niklas Eriksson till båset igen.
Örebro tog sin bästa tabellplacering någonsin i SHL förra säsongen då de var Sveriges fjärde bästa hockeyförening men Bengtzén ville ändå förändra saker och ting genom att, ganska omotiverat, byta tränare. Örebro ändrade på ett vinnande koncept och fick också betala för det – det hade till och med kunnat kosta SHL-kontraktet om det velat sig riktigt illa.
Örebro strulade till det för sig själva – och ska vara glada för att det inte blev ännu värre.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Snackisen
Var ska man ens börja?
Sällan har det varit så mycket rubriker kring en och samma klubb under pågående säsong. Utåt sett har det känts väldigt kaotiskt men inom laget, åtminstone kring spelarna, har det nog inte varit lika illa. Men det går inte att komma ifrån kaoset.
På lite drygt en månad hann Örebro sparka sin huvudtränare Johan Hedberg, skicka iväg sin VD samt även bli stämda av åtta spelare på grund av uteblivna pensionspremier. Och på något sätt är det inte den stora snackisen kring Örebro under säsongen.
Med två matcher kvar av grundserien fattade tränaren Niklas Eriksson beslutet att ställa lagets två största stjärnor och bäst betalda spelare, Mathias Bromé och Philip Holm, utanför laget. De fick inte spela i någon av de två sista grundseriematcherna och fick även stanna hemma i åttondelsfinalen mot Luleå. Det är inte första gången Eriksson skickar sådana signaler. I SM-slutspelet 2022 valde han att peta både och – och nu var det alltså Bromé och Holm. Men jag ska vara ärlig och säga att jag förstår inte det påstådda signalvärdet. Något stämmer inte här.
Om man ville ut mer av Bromé/Holm så hade man petat de båda då det återstod typ tio matcher kvar för att skicka en signal. Nu ställdes de båda plötsligt vid sidan ”av sportsliga skäl” i säsongens viktigaste matcher. Visst, Bromé hade bara gjort 1+9 på 28 matcher efter att ha inlett med 10+6 på de första 22 matcherna och stjärnan hade inte gjort mål alls på 18 matcher sedan Niklas Eriksson klev ner i båset. Men Örebro är ju onekligen ett bättre lag med Bromé på isen än utan honom.
Ifall beslutet endast var fattat på sportsliga grunder så hade man väl plockat tillbaka Bromé i laget, speciellt inför den tredje åttondelsfinalen. Örebro hade skadekänningar på ett par forwards samtidigt som de stått för en riktig plattmatch i den andra matchen mot Luleå. Det var ett perfekt läge att slänga in Bromé, som är som bäst när han är lite tjurig, till den tredje och avgörande åttondelsfinalen. Men i stället fick han stanna hemma. Det säger en hel del att den skadade forwarden Emil Larsson följde med laget upp till Luleå medan både Mathias Bromé och Philip Holm blev kvar i Örebro.
Någonting mer ligger säkerligen bakom beslutet att lämna Bromé och Holm utanför laget men den anledningen är i så fall inte känd i nuläget. Men med största sannolikhet kommer båda två att lämna Örebro och det med en ganska sur eftersmak i munnen.
Det statistiska
- Bristen på spets var påtaglig för Örebro. Laget hade bara fem spelare som gjorde över 20 poäng och inget annat lag i SHL hade så få spelare över 20 pinnar.
- Offensiven var också Örebros stora svaghet. 115 mål framåt över 52 omgångar var näst sämst i ligan.
- Fortsatt på temat med dåligt anfallsspel. Örebro lyckades bara göra 16 powerplay-mål på hela säsongen. Samtidigt släppte Örebro in fyra mål i numerärt överläge. Över 52 omgångar och 105 powerplay-tillfällen så var Örebro alltså bara +12 med en man mer på isen. Det går knappt att finna ord för hur svagt det är.
- Örebro hade bara 15,24 procent i powerplay vilket såklart var sämst i SHL. Det är också den lägsta noteringen sedan Oskarshamn bara hade 12,50 i powerplay säsongen 2019/20.
- Kombinerat powerplay + boxplay hade Örebro 88,57 procent i special teams vilket också var sämst i ligan. Det är återigen den sämsta noteringen i SHL sedan 2019/20, då hade Leksand 85,95 i sammanlagd special teams-procent.
- Örebro var ett av SHL:s snällaste lag, deras 251 utvisningsminuter var näst minst av alla lag och närkingarna var också ensamma i ligan om att inte dra på sig ett enda matchstraff på hela säsongen.
- I tekningscirkeln var Örebro dock ligans bästa lag. Deras 53,64 vinstprocent var den bästa noteringen i SHL. Örebro hade också den bästa tekaren i ligan. vann nämligen hela 60,18 procent av alla tekningar han tog. Han var då nästan tre procentenheter bättre än tvåan som var ingen mindre än Rodrigo Abols.
- Inget lag var inblandat i fler straffläggningar än Örebro. Tio av deras matcher gick till straffar och Örebro vann också sex av gångerna. Örebro hade också ligans bästa straffläggare i form av Samuel Johannesson som gjorde mål på sju av elva straffar. Han gjorde då tre mål fler än lagkamraten som var näst bäst i SHL med fyra straffmål.
- På tal Johannesson så var han en av SHL:s mest effektiva backar. Han gjorde nämligen 20 poäng i lika styrka vilket var delat näst bäst av ligans backar. Bara Växjöstjärnan var mer effektiv i fem-mot-fem med 21 poäng.
- återvände till Örebro och blev lagkapten där han visade vägen med sin tuffhet. Han delade nämligen ut 91 tacklingar vilket var tredje mest i ligan och överlägset mest av en forward, hela 21 smällar före Timrås på 70 tacklingar.
- var en oerhört viktig spelare för Örebro under säsongen vilket syns tydligt i hur mycket han fick spela. Finländaren snittade 19:01 minuters istid i lika styrka per match, vilket var delat tredje mest av alla spelare i SHL.
Blicka framåt
Örebro gick från fyra i SHL med 83 poäng till att hamna tia med 67 poäng. De gjorde sin sämsta säsong sedan 2017/18 då de undvek kvalspel före Mora och Karlskrona. Nu behövs det därför göras ett omtag för att laget ska kunna lyfta igen.
Men hur mycket skillnad kan det egentligen bli? Örebro har hela 19 spelare (två målvakter, sex backar och elva forwards) på kontrakt inför nästa säsong. De har därmed inte så mycket utrymme för förändringar eller förbättringar – på gott och ont. Naturligtvis är det bra med kontinuitet och att behålla en stomme – kolla på Linköping den här säsongen – men samtidigt så har Örebro inte så många platser att manövrera med ifall man vill ändra om.
Målvaktssidan ser ut att bli intakt ifall inte något oväntat skulle hända med Jhonas Enroths situation i laget efter att ha hamnat på bänken i åttondelen. På backsidan har och utgående kontrakt, här ryktas Arnesson få förlängt kontrakt medan Rissanen lämnar för att flytta hem till Finland. , på lån hos Nybro, har också utgående kontrakt och det är en kantboll ifall han får chansen som en breddback i Örebro eller får söka sig till annan ort. På forwardssidan har Oliver Eklind utgående avtal och ryktas försvinna till Rögle. Även s kontrakt går ut och parterna lär gå skilda vägar efter att kanadensaren inte levererat som tänkt. Sedan kommer Jonathan Lekkerimäki med största sannolikhet också att plockas över till Nordamerika av Vancouver Canucks.
Här är det framför allt Rissanen och Lekkerimäki som är riktigt tunga tapp då de förlorar sin i princip viktigaste back samt sin poängkung. Sedan finns det också frågetecken kring en del spelare på kontrakt. Samuel Johannesson har gjort det jättebra två säsonger i rad, först i Brynäs och nu i Örebro. Det har tidigare ryktats om eventuellt NHL-intresse för succébacken och det vore inte omöjligt att tänka sig att han kan få något erbjudande. Ifall han också försvinner så försvagas backsidan rejält.
Sedan kommer vi till Mathias Bromé och Philip Holm. Efter de uppmärksammade petningarna har jag svårt att se att Örebro ska behålla båda två. De båda är toppspelare på SHL-nivå egentligen men levererade inte som tänkt. Enligt uppgifter ska Örebro försöka bli av med stjärnornas kontrakt vilket kanske inte är helt lätt. Holm har bara ett år till på sitt avtal och den ekonomiska smällen kanske man kan svälja ifall man löser ut honom från kontraktet men Bromé har hela fyra år kvar på kontraktet med Örebro. Det skulle bli ohyggligt dyrt att försöka bryta det avtalet hux flux. Stjärnan har däremot en klausul för Schweiz och det vore nog den smidigaste lösningen – förutsatt att han får intresse därifrån.
Det finns egentligen bara en enda uppgift kring lagbygget för Örebro: HITTA SPETS!
Laget sänktes av att de inte hade de där avgörande lirarna som klev fram och levererade när det behövdes och nu behöver de stärka sin trupp om de ska undvika att hamna i samma situation. Säg att man förlorar Rissanen, Johannesson och Holm på backsidan samt Lekkerimäki och Bromé på forwardssidan så försvinner en stor del av spetsen som redan fanns i laget. Då behöver Örebro värva minst två toppbackar samt tre toppforwards för att bli mer slagkraftiga. Sådana spelare växer däremot inte på träd och det kan bli svårt att hitta spelarna som ska göra skillnad. Örebro har egentligen en stomme med gångbara spelare för en tredjekedja eller ett andra backpar. Men de behöver krydda med spets för att inte bli medelmåttiga igen.
Hittills ryktas två spelare kunna vara aktuella för Örebro till nästa säsong. Nerikes Allehanda avslöjade att 19-årige Noah Steen är på väg in från Mora och det är en värvning som är svår att förstå. Vilken skillnad ska han göra i laget? Känslan är att Steen kommer få det tufft att ens slå sig in bland ordinarie forwards i Örebro och det är inte en sådan spelare som Örebro behöver värva om de ska kunna avancera sina positioner.
Däremot är Patrik Karlkvist en värvning som skulle kunna höja laget. Om Oskarshamn åker ut ur SHL ryktas Karlkvist vara överens med Örebro – även om han själv har dementerat kraftigt. Men en sådan spelare skulle onekligen göra mycket gott som en ersättare till Lekkerimäki/Bromé men då behöver man också hitta lekkamrater till honom. De behöver kunna sätta ihop en eller par offensiva toppkedjor som man kan luta sig emot för det hade man inte den här säsongen.
Synar man ledarsidan så har alla tränarna kontrakt och Niklas Eriksson blir kvar som huvudtränare till 2027, där står sig Örebro starkt. Eriksson är i grunden en av SHL:s bästa tränare vilket han bevisat genom hur han lyfte Örebro tidigare men nu väntar en ny utmaning att bygga upp föreningen igen. Han behöver lyckas igen för att Örebro ska ha chansen. Men vem ska bygga laget då? Eriksson kan inte sitta på dubbla stolar mycket längre till och de har ingen sportchef än. är general manager men efter misslyckandet så blir jag väldigt förvånad om han får vara kvar, där är det nog bäst att gå skilda vägar. I sådana fall skulle Örebro stå utan någon sportsligt ansvarig över huvud taget.
Där behöver Örebro se över organisationen. Hur vill man dela upp det? Fortsätta med en sportchef och en GM som nu? Eller ha en sportchef och en assisterande sportchef som flera andra lag har gjort? Det är den just nu viktigaste frågan för nye VD:n Magnus Löwdahl att reda ut för Örebro måste snabbt ha någon på plats som kan börja planera för truppbygget 2024/25. Ett troligt namn för Örebro är klubblegendaren (brorson till VD Magnus Löwdahl). Mr. Örebro var med på klubbens resa från Division 1 till SHL och finns nu redan i föreningen som GM för juniorlagen och att han ska lyftas upp i en ansvarig roll för SHL-laget ser jag som naturligt. Det känns som att han har byggt upp mot det sedan han avslutade spelarkarriären 2016 och det vore en spännande lösning.
Men tittar man brett kring Örebro så finns det många frågetecken och alla kommer inte att kunna rätas ut på bästa sätt. Därför tycker jag att det finns anledning att vara orolig för klubben framgent. Om de inte sätter strukturen så kan det barka helt åt fel håll. För ett par år sedan var Örebro en riktigt välmående förening – men turbulensen gör att det är svårt att veta åt vilken riktning klubben är på väg.
De räddade sig kvar i SHL för den här gången men om de inte löser alla problemen så kan de mycket väl hamna i botten nästa år igen. Desktop ad in article Mobile ad in article
