- Han är MVP: “Var hade de varit utan honom?”
- “Om han varit frisk hade Malmö kanske spelat slutspel nu”
- Stjärnans dominans – bäst på 23 år.
- “Behöver få in en ny förstamålvakt”
- Stora floppen: “Vill nog bara glömma det här”
- “Det är den viktigaste punkten som Redhawks behöver se över inför 2024/25”
- “Nu ökar kraven – då kommer Kollar att hänga löst”
- Tränarlösningen: “Känns klockrent”
- Stjärnorna försvinner: “Går inte att ersätta rakt av”
- Nyförvärven på väg in: “Inte såld på honom”
Just nu: Slutspelserbjudande på Hockeysverige Plus! Få tillgång till allt material - med 25 procent rabatt.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakterna
Malmö var ett av lagen som gick in i säsongen med exakt samma målvaktspar som förra säsongen och det gav ungefär samma resultat. I fjol hade Malmö en sammanlagd räddningsprocent på 89,59 och den här säsongen landade den siffran på 85,66. Detta trots att man bara släppte till marginellt färre skott mot sig den här säsongen (47 skott för att vara exakt). Går det att dra några större växlar av det? Nja, inte riktigt. Det blir väl bara att säsongen var ett steg i sidled för målvakterna. Ingen av dem tog klivet framåt eller bakåt riktigt. De höll typ samma nivå – på gott och ont. Jämfört med övriga SHL-lag var de nästan exakt i mitten, på åttonde plats sett till räddningsprocent. Statistiskt sett så följer målvakterna samma utveckling som resten av laget då de har hyfsade siffror under första halvan men rent svaga siffror andra halvan.
Det här skulle bli Daniel Marmenlinds säsong. Så var känslan i höstas. Han återvände från skada och var lysande i starten. När oktober gick över till november så hade Marmenlind över 95 i räddningsprocent på åtta matcher och hade bäst statistik i SHL tillsammans med Leksands succémålvakt Filip Larsson. Skillnaden mellan de båda är att Larsson lyckades hålla formen uppe medan Marmenlind tappade sitt spel mer och mer.
Från att ha vunnit sex av åtta matcher och hållit tre nollor innan november så dök Marmenlinds statistik i botten. Från 1 november till grundseriens slut hade han 88 i räddningsprocent och tog bara tre vinster på 20 matcher. Detta var säsongen då Marmenlind verkligen skulle blomma ut och få det där stora lyftet som man nästan bara har väntat på. Men i stället slutade han med att ha sämst räddningsprocent sett till sina tre säsonger i Malmö. Nu är det inte enbart hans fel utan försvaret gick också ner sig under vintern efter en fin höst men det är ändå anmärkningsvärt.
I jämförelse får man ändå säga att Adam Werner hade en liknande statistik över i princip hela säsongen. De höga topparna fanns inte riktigt där över tid, inte en enda hållen nolla exempelvis, men han hade inte heller några allt för djupa dalar. I fjol inledde han svagare men fick sedan ett stort uppsving mot slutet av grundserien + kvalet vilket bidrog till att rädda kvar klubben i SHL. Men i år blev det lite mer mellanmjölk från Werners sida.
På det stora hela har han varit för ojämn, man vet aldrig riktigt vilket spel man får med Werner i kassen, kommer han stänga igen eller släppa enklare puckar? Det visade sig först under matchen. Det bidrar nog till att parterna går skilda vägar. Werner har inte riktigt visat att han är en målvakt värd att luta sig mot. Även om han inte varit kass så har han inte varit så bra heller.
Det jag reagerar på mest när jag kollar på Malmös målvakter är antalet vinster. Marmenlind vann nio av 28 matcher medan Werner vann elva av 25 matcher. Tittar man på fjolåret är det faktiskt samma mönster, då vann Marmenlind blott sex av 23 matcher medan Werner vann tio av 20 matcher. Totalt slår det ut sig till 21 vinster för Werner och 15 vinster för Marmenlind på de här två säsongerna som duon har bildat målvaktspar – och då har Marmnelind tio fler framträdanden än Werner. Så även om man har upplevt Marmenlind som den bättre målvakten så vinner Malmö fler matcher med Werner i målet. Kan man koka ner det till bara slumpen eller tillfälligheter? Kanske, men det är ändå intressant och hård fakta.
I sina bästa stunder har Daniel Marmenlind visat att han kan vara en toppmålvakt på SHL-nivå men även om högstanivån är hög så är lägstanivå låg. Nu ser han ut att bli kvar medan Adam Werner lämnar. Då behöver man få in en mer stabil och gedigen förstamålvakt till nästa säsong. Det ska även nämnas att är en riktigt spännande och ung målvakt men han behöver stå på tillväxt något år till innan han är mogen att på allvar utmana om en plats i SHL.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Poängkungen
Vinnaren av Malmös interna poängliga är också en av de allra bästa spelarna i hela SHL. Janne Kuokkanen värvades för att vara en stjärna och driva lagets offensiv – men har ändå lyckats överträffa alla förväntningar.
Inför säsongen fattade man såklart att Kuokkanen skulle vara en toppspelare och utmana om att vara en av SHL:s bästa centrar. Han hade liksom redan spelat i NHL och även producerat hyfsat i världens bästa hockeyliga. Säsongen 2020/21 gjorde han 25 poäng på 50 matcher och det är inte många SHL-spelare som kan skryta med att ha snittat en halv poäng per match i NHL. Han var sedan också en riktigt bra spelare i Schweiz. Han hade alla kriterier för att lyckas i SHL och på något sätt var han ännu bättre än alla trodde.
Jag håller Kuokkanen som en av SHL:s bästa spelare och tittar man bara på centrar är han garanterat, nästan odiskutabelt, topp tre. Hans enda riktiga svaghet under säsongen har varit i tekningscirkeln där han faktiskt har ganska dålig statistik. I övrigt är han med i toppen nästan överallt annars.
- Hans 44 poäng på 43 matcher var fjärde bäst i ligan.
- Poängsnittet på 1,02 per match var bäst, tillsammans med Oscar Lindberg.
- 20,22 i skottprocent var tredje högst.
- 16:34 minuter istid i lika styrka per match är tredje flest av alla forwards.
- 17 poäng i powerplay – femte bäst.
- 13 mål i lika styrka – sjunde bäst.
- 35 ”primary points” (mål + förstaassist) var tredje bäst i SHL.
Sanningen är också att det inget var någon överprestation. Hans underliggande siffror är också lysande och Kuokkanen var helt enkelt så bra. Det går inte att komma ifrån att finländaren är en av de allra största MVP-kandidaterna i ligan, enligt mig gör han upp om priset tillsammans med Marcus Högberg i Linköping. Var hade Malmö egentligen varit utan Janne Kuokkanen?
Utropstecknet
En av Malmöspelarna som jag hade i princip noll förväntningar på inför säsongen var finsk-amerikanske backen . Han var ett helt oskrivet kort för mig. Visst, hyfsade meriter från både Liiga och AHL men det hade inte behövt betyda någonting. Men redan tidigt såg man att Kivihalme skulle komma att bli en oerhört viktig spelare för Malmö Redhawks.
28-åringen fick en riktigt bra start med 4+4 på sina 17 första matcher där han visade förmågor för att vara en toppback på SHL-nivå. Sedan åkte han på en mycket olycklig skada efter att ha kolliderat med en domare vilket gjorde att han missade över tre månaders spel. När han kom tillbaka så var han kanske inte riktigt på samma nivå till en början men växte in i det igen. Trots att det bara blev 29 matcher och lite mer än en halv säsongs spel för Kivihalme så var jag mycket imponerad av hans spel. Visserligen har han lite att slipa på i defensiven för att på allvar vara en toppback men han har ändå flera ingredienser som gör att han kan kliva upp som en av SHL:s främsta backar.
Kivihalme var då en oerhört viktig spelare för Malmö vilket märks om man bara tittar på lagets poängsnitt med och utan honom på isen:
- Med Kivihalme: 42 poäng på 29 matcher – 1,45 poäng per match (75 poäng på 52 matcher).
Utan Kivihalme: 23 poäng på 23 matcher – 1 poäng per match (52 poäng på 52 matcher).
Alltså höll Malmö slutspelstakt med Kivihalme i laget och kvaltakt utan honom. Det går såklart inte att bara koka ner det till enbart backens frånvaro utan beror på flera andra faktorer också men nog visar det ändå lite på hans betydelse. Om han bara hade varit frisk hade Malmö kanske spelat åttondelsfinal nu i stället för att plocka upp golfklubbarna.
Besvikelsen
Även om Malmö slutade tolva i SHL-tabellen så går det inte att peka på mycket som felade eller delar där individuella spelare alternativt laget som stort underpresterade. Det går inte att kalla det för underprestation utan Malmö var helt enkelt inte bättre än där de landade.
Men det blir ändå ganska självklart att peka ut en besvikelse. Inför säsongen presenterade Malmö tre spelare som skulle vara ledande för lagets offensiv, Janne Kuokkanen, Lauri Pajuniemi och . Två av dem gjorde stor succé och var också lagets bästa spelare men den tredje spelaren var Quine som inte alls funkade så som laget hoppats.
Nu led kanadensaren naturligtvis av skadebekymmer vilket begränsade honom till 28 matcher och det påverkade säkerligen hans spel. Men oavsett så var 31-åringen riktigt blek även när han spelade. Han skulle vara en offensiv playmaker för Redhawks och under en del av säsongen försökte Malmö spela honom tillsammans med Kuokkanen och Pajuniemi i hopp om att få en riktig toppkedja. Men det funkade inte. Quine fick visserligen en del gratis av att spela med de andra stjärnorna men det var ändå för lite. Han skapade för lite på egen hand, såg rätt så slö ut och funkade inte i spelet.
Han snittade ändå en halv poäng per match, 14 pinnar på 28 matcher, och det snittet hade ju gett 26 poäng över en hel säsong vilket typ hade varit okej. Men det är inte bra, speciellt med förväntningarna som Quine värvades med. Hans fyra mål framåt var dock klart underkänt. Tolv spelare gjorde fler mål i Malmö vilket kan ses som en orättvis statistik att lyfta med tanke på antalet matcher som Quine spelade. Men tittar man på hans målsnitt på 0,14 mål per match så var det ändå tio spelare i laget som var bättre. Även om han inte värvades som en målskytt så är det för klent av en tilltänkt spetsspelare. Han hade även –16 vilket var klart sämst i Malmö och även bland de sämsta plus/minus-noteringarna i SHL.
Det går inte att komma ifrån att detta var en flopp. Den här sagan är nog något som både Quine och Malmö helst vill glömma.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Coacherna
Egentligen är det inte det lättaste att sammanfatta Malmös säsong eller s insats över 52 omgångar. I sina bästa stunder var Malmö ett lag som förtjänade att komma högre upp i tabellen men i sina sämsta stunder var de också bland de sämsta lagen i ligan. Den ojämnheten gör att det ändå blir rättvist att skåningarna hamnar i ingenmansland. Även om de imponerade i enstaka matcher och ofta visade på stark karaktär så föll de ändå tillbaka och såg rätt så platta ut vid upprepade tillfällen.
Tomas Kollar är naturligtvis ansvarig för laget och dess prestationer. Men hur mycket kan man lägga på honom? Det är också viktigt att tänka på var Malmö kom ifrån. I fjol var de SHL:s sämsta lag och kom sist i tabellen på 61 poäng. Till den här säsongen gjordes stora förändringar och Malmö var i princip ett helt nytt lag. Det slutade då med en tolfte plats med 65 inspelade poäng. Hur mycket mer hade man kunnat kräva? Malmö skulle inte ha gått från sistaplatsen till att plötsligt utmana om topp sex. De är inne i en långvarig process (som det så fint heter) och då måste man tänka på resan.
I mångt och mycket var detta ett helt annat Malmö än det vi sett tidigare och det blev också förbättring. De spelade en annorlunda och bättre ishockey än vi sett tidigare. Men resultatet blev snarlikt. De tog fyra poäng mer, gjorde fem mål fler och släppte in sex mål färre jämfört med fjolåret. Alltså bara en marginell ändring. Men sett till förväntningarna inför säsongen får det ändå ses som godkänt. De undvek kvalet och det var den stora utmaningen under säsongen.
Ifall man ser över spelet så överpresterade Malmö lite offensivt mycket tack vare sina offensiva stjärnor och 138 mål framåt var sjunde bäst i ligan, bara topp sex-lagen gjorde fler mål. Defensivt ser det dock inte lika bra ut. 150 mål bakåt var fjärde sämst. Den största kritiken mot Malmö är också försvarsspelet som inte var så stabilt som de hade behövt för att på allvar slåss om slutspelsplatsen. Det är den viktigaste punkten som Redhawks behöver se över i spelsystemet inför 2024/25.
Tomas Kollar är en spännande tränare och det är viktigt att komma ihåg att han fortfarande är en ung coach som är i början av sin karriär. Självklart går det att säga att han borde ha fått ut mer av laget och spelet. Men samtidigt är det svårt att inte gilla Kollar med tanke på det man ser av honom. Han är saklig, analytisk och tar mycket ansvar. I de flesta intervjuerna gör han ett bra intryck och det gör att man vill tro på honom.
Jag gillar att Malmö har haft tålamod med Kollar. De hade kunnat kicka honom i fjol när de var klappkassa i mitten av säsongen eller så hade man kunnat ge honom dojan den här säsongen när laget var som lägst. Men klubben har valt att satsa på Kollar – på vinst och förlust. De ger honom tiden trots ett antal sorger och bedrövelser på vägen. Nu tror jag dock att allvaret börjar på riktigt för Kollar. Om det blir ett misslyckande även nästa säsong så tror jag att han kommer att hänga löst. Det blir hans tredje hela säsong som huvudtränare och nu behöver han också visa resultat på ett annat sätt.
Sportchefen
Efter att ha klivit in i Malmö förra säsongen så tog nu Björn Liljander över på allvar och i sin första ordentliga säsong som sportchef så får man ändå säga att han gjorde det bra. Det blev visserligen lite ”hit and miss” men det är svårt att komma ifrån då man sällan kan lyckas med alla nyförvärv.
Tittar man på värvningarna så får man ändå säga att Liljander gjorde ett riktigt bra jobb. Han plockade både in Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi som blev lagets två bästa spelare. Teemu Kivihalme blev också en av de viktigaste spelarna medan ser spännande ut. Sedan gjorde det bra utifrån förutsättningarna. var stabil men inte mer än en breddback. Alan Quine var en misslyckad värvning och spelade för lite och tog knappt plats i laget.
Så där får man ändå säga att Liljander pricka rätt på majoriteten.
Men värvningarna som gjordes mitt under säsongen var inte av samma kvalité.
- gjorde knappt något avtryck sedan han värvades tillbaka och fick knappt spela på slutet.
- var väl stundtals nyttig men också mestadels av en kropp i laguppställningen.
- Robin Álvarez kom ändå in med energi och ett hjärta för kubben även om han inte levererar på samma sätt som tidigare i karriären.
- värvades sent och var poänglös i elva matcher och hade –7.
Här är det väl egentligen bara Alvarez som kan ses som godkänd medan de övriga inte föll så väl ut.
Så det var alltså blandad kompott för Liljander, starkt inför säsongen men desto svagare under tiden. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är en spännande väg som Malmö vandrar framöver. Liljander visade ändå att han kan hitta fynd och det har gjort mig spänd på att se vilka lösningar han kommer hitta till nästa säsong.
Snackisen
Det var väldigt tydligt inför den säsongen att Malmö Redhawks går i en helt ny riktning. Bort med det gamla och in med ett nyare och fräschare tänk. Björn Liljander satt vid sparkarna och kunde sätta sin prägel på lagbygget efter att tidigare ha tvingats ärva s tänk och idéer.
Ut gick , Emil Sylvegård, Lauridsen-bröderna, Westerholm-tvillingarna och Lance Bouma. Det gamla sättet skulle bort och in med nytänk. Liljander fyndade och satsade på yngre förmågor som har en helt annan stil än tidigare värvningar. I stället för att fokusera på stora och fysiska spelare så var fokuset nu i stället att hitta spelskicklighet och det är en helt klart mer intressant väg att gå i mitt tycke.
Tidigare år så har min känsla varit att Malmö inte har varit roliga att följa. De spelade en tråkig hockey och man visste vad man skulle få varje match då laget mestadels bara fokuserade på att vara svåra att möta, vilket såklart inte nödvändigtvis behöver vara fel. Men nu öppnade det upp sig mer. De hade ett annat tänk och andra spelare vilket gjorde att de kunde spela mer underhållande hockey. Resultatet blev kanske inte det bästa direkt men låt det här mogna och ta form över tid så tror jag att detta är rätt väg att gå för Redhawks.
Det har känts mer fräscht kring Malmö hela säsongen jämfört med tidigare och det blir intressant att se hur Liljander och Kollar kan bygga vidare på det.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det statistiska
- Janne Kuokkanen gjorde 44 poäng och det är faktiskt historiskt bra i Malmö Redhawks. Rent poängmässigt är det den delat sjätte bästa säsongen någonsin av en Malmöspelare i Elitserien/SHL.
- Kuokkanen snittade över en poäng per match och senast en Malmöspelare snittade minst en poäng per match var 2013/14 då Joey Tenute gjorde 50 poäng på 49 matcher men det var i HockeyAllsvenskan. Senast en Malmöspelare snittade över en poäng per match i Elitserien/SHL var dock 2000/01 när Juha Riihijärvi gjorde 53 poäng på 50 matcher. Med andra ord har Kuokkanen varit den bästa Malmöspelaren på 23 år.
- Den här säsongen hade Malmö tre spelare som gjorde minst 15 mål i form om Kuokkanen, Lauri Pajuniemi och . Både Kuokkanen och Pajunieimi gjorde även minst 35 poäng. Senast det hände för Redhawks i Elitserien/SHL var 2002/03. Då sköt , Marcus Thuresson och 15+ mål medan Juha Riihijärvi och Daniel Rydmark gjorde 35+ poäng.
- Efter över åtta år och 491 matcher i rad tog Christoffer Forsbergs osannolika Ironman-streak slut. En helt otroligt bedrift och att han missade sin första match på grund av att han skulle bli pappa gjorde det bara bättre.
- Har Fredrik Händemark tagit över som SHL:s nya tekningskung efter att Joel Lundqvist lade av i fjol? Malmökaptenen vann 518 tekningar den här säsongen, näst flest i ligan, och hade även 56,67 i vinstprocent var vilket tredje bäst i SHL.
- Ett svagt special teams kom att kosta för Malmö. 21,30 i powerplay-procent var femte sämst i SHL och 71,43 i boxplay var tredje sämst av alla lag. Det ger en total procent i special teams på 92,72, bara fyra lag var sämre än Malmö.
- Trots att Malmö ändrade sin identitet till den här säsongen så var de ändå, som vanligt, med i toppen av två kategorier. 620 blockerade skott var tredje mest i ligan men när det kommer till tacklingar hade Malmö flest av alla med 549. Det är fjärde säsongen i rad som Malmö är topp tre i SHL sett till tacklingar.
- Trots att Malmö tacklade ungefär lika mycket (548 i fjol och 549 i år) så drog laget på sig klart färre utvisningar. 158 tvåminutare och 496 utvisningsminuter förra säsongen blev till 140 utvisningar och totalt 305 minuter den här säsongen – en sänkning på nästan 200 utvisningsminuter. Var det Sylvegård-effekten?
- Malmö hade mycket skador under säsongen vilket ledde till att de hade hela 43 spelare som var ombytta i minst en match – mer än något annat lag. Malmö hade sex fler ombytta spelare än Oskarshamn som använde sig av näst flest spelare.
Blicka framåt
9, 9, 12, 14, 12.
Malmö missar slutspel för tredje året i rad men tvingas åtminstone inte kvala. De kan inte vara nöjda men inte heller alltför missnöjda. En mellansäsong vilket kanske var välbehövligt efter fjolåret.
Men nu har Redhawks en stor och tuff uppgift framför sig. Förväntningarna har varit i botten två år i rad men till nästa säsong kan de inte ha en liknande säsong. Då kommer det ändå finnas en förväntan om att faktiskt uppnå någonting. Men om det ska hända behöver laget kort och gott mer stabilitet och struktur i spelet. Offensiven var det inga fel på den här säsongen men defensivt så höll de inte nivån för att komma högre, ett svagt special teams hjälpte naturligtvis inte heller. De två största fokusområdena för Malmö bör vara mer struktur och bättre stabilitet.
Det finns också en hel del frågetecken kring lagbygget.
På målvaktssidan finns Daniel Marmenlind och på kontrakt för nästa säsong då Adam Werner lämnar för spel i Finland. Här kommer Blomgren troligtvis att bli utlånad igen (Almtuna?) och kvar blir alltså Marmenlind. Jag vill gilla Marmenlind som målvakt och det går att han säga att han fortfarande har potential. Men nu har vi väntat på att han ska blomma ut till en toppmålvakt i tre år men det har fortfarande inte hänt och här och nu ser det inte ut att hända heller. Inget talar för att han helt plötsligt kommer gå in och växa ut till en stjärnmålvakt nästa säsong.
Därför behöver Malmö ge sig ut på jakt efter den toppmålvakten. Hitta en målvakt som kan stå runt 35 matcher, vara stabil och vinna poäng åt laget vecka ut och vecka in. Det har Malmö inte haft de senaste åren. Att hitta en toppmålvakt är i princip lika viktigt som att ersätta de offensiva stjärnorna. Med bättre målvaktsspel och färre insläppta mål hade Redhawks spelat slutspel just nu.
På backsidan ser det ganska bra ut. Toppbackarna och har kontrakt likaså som tog steg framåt och gjorde sin bästa säsong i Malmö. Även och är kontrakterade men blir nog inte mer än breddbackar i nästa års lag. Sedan finns också stortalangen på avtal.
Det finns däremot en osäkerhet kring Ollas Mattsson och Badinka. Den förstnämnde ryktas kunna ha intresse från utlandet och det vore ett stort tapp för laget. Jag gillar väldigt mycket av det jag såg av Badinka och jag tror att 18-åringen skulle kunna bli ett stort utropstecken i SHL nästa säsong men han kommer draftas till sommaren, kanske i förstarundan, och NHL-klubben har det slutgiltiga beslutet kring var han spelar men jag räknar ändå med att han blir kvar i Malmö till hösten.
och har utgående kontrakt. Finländaren var inte tillräckligt bra och kommer försvinna. Ryan är dock en kantboll. Svensk-amerikanen har säkerligen haft en riktigt bra SHL-lön och för de pengarna hade jag inte förlängt. Jag skulle inte se Ryan som en toppback i laget utan möjligtvis som en spelare för andra backparet och då behöver han gå ner en hel del i lön. Därför är det mest troligt att han också lämnar. Möjligtvis kanske Malmö kan satsa på att behålla Ryan ifall Ollas Mattsson försvinner men det är nästan det enda scenariot jag ser för att förlänga med Ryan. Backsidan just nu ser hyfsad ut men utan Ollas Mattsson blir det tunt.
På forwardssidan kommer Janne Kuokkanen, Lauri Pajuniemi, och att lämna. Framför allt kommer Kuokkanen och Pajuniemi bli väldigt svåra att ersätta. De båda gjorde 33 mål och 89 poäng tillsammans och som nämndes i den statistiska summeringen har Malmö inte haft två spelare som gjort så mycket poäng tillsammans på 21 år. Det säger sig självt att det inte går att ersätta rakt av. Malmö kommer med största sannolikhet inte hitta två spelare som kommer att göra lika många poäng nästa säsong. Där ligger Malmös största utmaning till nästa säsong, hur ska de poängen ersättas och omfördelas? Det är en svår nöt att knäcka för Björn Liljander.
Övriga anfallare med utgående kontrakt är Robin Álvarez, , Kim Rosdahl och Anton Wahlberg. Rosdahl har sina stunder men håller inte ”Oskarshamnsklass” längre, därför tror jag han också lämnar. Olofsson är en spelare jag hade behållit medan Alvarez är lite svårare men det är en spelare med stort Malmöhjärta som nog kan vara värd att förlänga med för en billig peng. Wahlbergs öde ligger i Buffalo Sabres händer. Jag tror att det hade varit bra för honom att stanna i Malmö och han skulle nog då kunna gå mot ett genombrott men det avgör Sabres.
Av de nio forwards som har kontrakt finns det också frågetecken för och . Sundberg har inte alls funkat i SHL varken i Örebro eller Malmö, vad talar för att det blir annorlunda nästa säsong? Här borde man nog försöka klippa banden. Sjöberg har mer i sig om han väl får spela. Men han kan inte ha en till säsong som den i år där han knappt platsar. Om Malmö inte ser en plats för honom kanske det vore bäst för båda att hitta en annan lösning.
Det finns stora hål att fylla i truppen, framför allt framåt, och här har Liljander ett svårt jobb att täppa till luckorna. Hittills har Redhawks några spelare som ryktas vara på ingång. Först och främst backen som känns riktigt spännande. Han är bara 23 år och har ändå presterat bra i AHL så jag blev förvånad när hans namn dök upp för Malmö. Han blir åtminstone en rak ersättare till Ryan men Thomson har ett mycket högre tak än Ryan på SHL-nivå även om det inte är någon garanterad framgång. ryktas ansluta från Mora efter att ha gjort 3+14 i HockeyAllsvenskan under säsongen. Den här förstår jag inte fullt ut. Visst är norrmannen en bra talang men är han SHL-klar nu? Eller redo att göra skillnad? Risken är att detta blir en ny Albert Sjöberg-situation med en ung spelare som knappt kommer att få spela.
Men vilka ska ersätta högst upp i hierarkin? Malmö behöver minst en helt ny toppkedja och uppges vara ett av namnen. Det är en 25-årig forward som har levererat bra i Liiga och som har spelat för finska landslaget. På pappret ser det såklart bra ut men genom åren har vi sett flera spelare som går från att vara toppspelare i Liiga till att floppa i SHL. Ikonen har endast spelat i Finland under sin karriär och därför ser jag en osäkerhet kring den värvningen, kan han verkligen leverera och göra de mål och poäng som Malmö behöver? Eller är detta en ny Ville Leskinen//Niko Ojamäki? Jag är inte helt såld än.
ryktas även kunna vara aktuell och det vore en bra värvning. Inte Kuokkanen-klass dock och jag är inte helt säker på att en 35-36-årig Hanzl kommer att kunna axla rollen som ledande förstacenter. Då behöver nog Malmö också hitta en annan toppcenter men om man skulle kunna ha en spelare som Hanzl som andracenter så måste man ha ett ganska bra lag.
Utöver själva truppbygget så har Malmö redan sin tränarsituation klar. som huvudtränare, som assisterande och som målvaktstränare är en bra trio och enligt uppgifter ska också kliva in som backtränare i stället för . Jag tror det blir klockrent att få in Robertsson i den rollen. Han och Kollar känns på förhand kompatibla som ledare och Robertsson kommer att kliva in och sätta krav vilket jag tror kommer vara nyttigt för Malmö.
På det stora hela är Liljanders vision för Malmö spännande men var ligger ribban egentligen för Malmö? Efter åren som de har haft så går det inte att förvänta sig en topp åtta-placering utan det är något att bygga mot på tid. De har inte råd att missa slutspel igen utan nu behöver de ändå få ut någonting av den riktning som klubben är inne på. Visserligen såg vi nyligen Linköping gå från tolva till sexa men det är inget att räkna med för Redhawks.
Även om det finns en hel del utmaningar och en osäkerhet kring Malmö så är det dags att börja ställa krav på Kollar och Liljander nu. Nu måste de visa att de kan få ut det mesta av visionen också. Betsense in article
