Robin Olausson om Leksand: Det måste de lösa

• “Om han varit frisk finns det en god chans att Leksand hade kunnat spela semifinal just nu”
• Oväntade genombrottet: “Såg verkligen inte det komma”
• Mardrömssiffrorna: “Aldrig sett något liknande”
• Så borde Leksand fixa tränarfrågan. 
• “Tog flest poäng i SHL efter att ‘Challarna’ tog över”
• Inget fiasko – men förbannelsen lever vidare.
• “Finns många anledningar att vara positiv”
• Frågetecknet i truppen: “Känns som en försämring”
• Punkterna som måste lösas till nästa säsong. 

Just nu: Slutspelserbjudande på Hockeysverige Plus! Få tillgång till allt material - med 25 procent rabatt. Desktop ad in article Mobile ad in article

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Örebro Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Luleå Hockey.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av HV71. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Färjestad BK.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av IK Oskarshamn.

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Linköping HC. {{ PAYWALL LIMIT }}

Målvakterna

En punkt där Leksand kan vara trygga är på målvaktsposten. Under säsongen har Leksand haft ett målvaktspar av högsta klass och att kunna bygga vidare på det är ett stort plus för klubben. Gemensamt hade Leksands målvakter 90,37 i räddningsprocent vilket gav en sjätteplats i SHL. Lagets 123 insläppta mål var också delat femte bäst i ligan tillsammans med seriesegrande Färjestad. Målvaktsspelet var således en stark punkt för dalalaget.

Men tittar man individuellt så var det ändå inte felfritt. Mantas Armalis hade gjort en succésäsong 2022/23 där han var en av SHL:s bästa målvakter. Det var ingångsvärdet som Armalis gick in till den här säsongen med. Men den nivån var han helt ärligt inte i närheten av och på det stora hela får man nästan säga att han var en besvikelse.

Armalis hade 89,89 i räddningsprocent och att ha under 90 i räddningsprocent trots att man är målvakt för SHL:s femte bästa lag är ett underbetyg. Han hade faktiskt sämre räddningsprocent den här säsongen än 2021/22 då han var förstamålvakt för Djurgården under katastrofsäsongen när laget åkte ut ur SHL. Det säger en hel del. Men det har faktiskt nästan blivit lite av Aramlis mönster under hans karriär. 

I sina bästa stunder är han en toppmålvakt i SHL men han håller inte den nivån konsekvent. Tittar man på Armalis karriär så har han nästan aldrig haft två bra säsonger i rad utan det har varit en jättebra säsong följt av en sämre säsong och vice versa. Så om Armalis följer mönstret så borde han återigen vara en toppmålvakt nästa säsong. Men nu har han mycket tuffare konkurrens.

När Filip Larsson värvades till Leksand så kändes han som en spännande målvakt att få växa in i SHL som andremålvakt bakom Armalis – men i stället gjorde Larsson stor succé och var ett av säsongens allra största utropstecken. Han fick en lysande start och min känsla var nästan hela tiden ”när ska Larsson tappa”, men det gjorde han egentligen aldrig. Han höll uppe den höga nivån konstant under säsongen och var självklar som Leksands förstaval när säsongen skulle avgöras.

I grundserien så var Larsson en av ligans allra bästa målvakter. Ser man till målvakter med minst 20 spelade matcher så hade han näst bäst räddningsprocent (92,00) bakom Frölundas Lars Johansson samt bäst GAA (1,90 per match) och bäst räddningsprocent i skottsektorn (86,89). Hans fem nollor var också bäst tillsammans med i Rögle och i Luleå. Filip Larsson kom från Kristianstad och blev sedan en av SHL:s allra bästa målvakter – det är en häftig utveckling för 25-åringen.

I slutspelet var det också Larsson som gav Leksand chansen. Armalis gjorde två matcher när Larsson saknades på grund av sjukdom och Leksand förlorade båda matcherna där Armalis hade 85,7 i räddningsprocent. När Larsson stod så vann Leksand dock tre av fem matcher och han hade 92,9 i räddningsprocent. Om Larsson hade varit frisk och spelat alla matcherna så finns det en god chans att Leksand hade kunnat slå ut Frölunda och spelat semifinal just nu. Så stor var skillnaden.

Både Larsson och Armalis har kontrakt inför nästa säsong och det innebär att Leksand står sig starkt. Jag räknar med att Armalis kommer att steppa upp jämfört med den här säsongen och det kanske blir svårt för Larsson att vara lika bra igen men potentialen finns definitivt för båda målvakterna att göra bra säsonger. Enligt mig råder det inga tvivel om att Leksand har ett av SHL:s bästa målvaktspar och lär ligga högt upp i målvaktsligan nästa säsong.

Poängkungen

I fjol hade Leksand faktiskt en ganska beige offensiv med inga riktiga stjärnor som stack ut men den här säsongen var det andra bullar då LIF präglades av deras offensiva spetsspelare. Laget hade då tre spelare som var över 35 poäng – en notering som bara matchas av Färjestad och Skellefteå.

Mål- och poängbäst i laget var Peter Cehlárik. Slovaken återvände till Leksand förra säsongen men var då helt ärligt ganska blek. Även om han tidigare har haft en bättre säsong rent mål- och poängmässigt (20 mål och 40 poäng 2020/21) så var Cehlárik då mer av en renodlad målskytt och en produkt av att spela i SHL:s bästa kedja. Den här gången var det han själv som drev lagets offensiv.

Cehlárik var den anfallsspelare i Leksand som gick i bräschen och inte bara var en avslutare utan även en spelfördelare. Han var också mer komplett då han gjorde ett starkt jobb över hela banan. Det slutade med 19 mål och 39 poäng på 52 matcher. Cehlárik kom då delad sexa i SHL:s skytteliga och strax utanför topp tio i poängligan. Sett till lika styrka så sköt slovaken 15 mål och 31 poäng, han hade då delat fjärde flest mål och delat femte mest poäng i fem-mot-fem. Riktigt starka siffror.

Men Cehlárik var som sagt inte ensam som offensiv stjärna för Leksand utan strax bakom honom kom Lucas Elvenes på 37 poäng. Elvenes flyttade uppmärksammat till Leksand från HV71 i starten på förra säsongen och i år fick han också ut mycket mer av sitt spel. Elvenes lyfte och fick ut potentialen som han har haft i sig med sin smarthet och sina playmaker-egenskaper.

Hans 25 passningspoäng gjorde att han kom precis utanför topp tio i SHL:s assistliga. Om man tittar på lika styrka var Elvenes en toppspelare. 32 poäng i fem-mot-fem var delat tredje bäst i SHL och han var då också näst bäst med 21 assist i lika styrka. Elvenes blev den där toppspelaren som han alltid haft kapacitet för och det blev värdefullt för Leksand.

Trea i interna poängligan var Max Véronneau men på flera sätt tycker jag nästan att han är den bästa spelaren. Såklart var han inte lika bra som 2021/22 då han gjorde hela 34 mål och 60 poäng utan nu var han nere på mer normala nivåer med 17 mål och 36 poäng. Men när Véronneau är het så tycker jag att han är Leksands bästa spelare, få spelare kan göra skillnad på samma sätt som han gör. Han kan bara ta tag i en match och sticka iväg med den. Kanadensaren kan också agera gubben i lådan och dyka upp och bli matchvinnare när det behövs.

Speciellt i slutspelet tycker jag att att det var Véronneau som klev fram och var Leksands bästa offensiva spelare. När han nu redan har en SHL-säsong i benen tror jag att stjärnan kommer vara ännu bättre till nästa säsong jämfört med den här säsongen då han kom från AHL.

Även om Leksand hade en bra offensiv den här säsongen tror jag den kommer nå nya nivåer nästa säsong och räknar nästan med att åtminstone en av stjärnorna gör över 40 poäng.

Utropstecknet

Det finns nästan bara en enda självklar utespelare att lyfta fram här och det är backen Alexander Lundqvist. Hans genombrott i Leksand den här säsongen hade jag verkligen inte sett framför mig.

Det är viktigt att poängtera vad Lundqvist gick in i den här säsongen med. I fjol tog han inte plats i Leksand och blev utlånad till AIK i HockeyAllsvenskan där han helt ärligt inte imponerande eller stack ut något nämnvärt. Därför var det väldigt osäkert vad Lundqvist skulle kunna ta för roll i laget. Men han klev in och visade snabbt att han skulle ha en självklar roll på blålinjen.

23-åringen gick från att vara osäker i laget till att vara framträdande och en viktig del av backbesättningen. Lundqvist bildade ett oerhört stabilt backpar tillsammans med och även om det inte är de flashigaste backarna så var de oerhört svåra att möta. Både Norén och Lundqvist står för ett väldigt stabilt och strukturerat försvarsspel och är även duktiga på att få igång anfallen med sina förstapass. På flera sätt går det att argumentera för att de var Leksands viktigaste backpar.

Alexander Lundqvist stod då för tolv poäng på 50 matcher och hade även +19. Han hade därmed femte bäst plus/minus bland alla backar i SHL. Lundqvist snittade också sjätte mest istid i Leksand vilket visar på vilken viktig del av laget han blev – trots osäkerheten som fanns inför. Han har fått en riktigt fin utveckling och jag är spänd på att se hur han kan bygga vidare på det nu när han har kontrakt med Leksand i två år till.

En annan spelare värd att lyfta här är forwarden . Inför förra säsongen tog han steget från Hockeyettan rakt in i SHL och det märktes att det var ett lite för stort steg för honom. Men till den här säsongen hade han växt in i spelet på ett mycket bättre sätt och fick då även mycket bättre utväxling i sitt personliga spel.

Trots att han fortfarande hade en ganska liten roll och snittade 11:27 minuters istid per match så fick han ut mycket. Karlberg gjorde sex mål och 14 poäng på 51 matcher trots en mindre roll i laget och han hade därmed riktigt fin poäng per 60. Karlberg har nu växt in i SHL-kostymen på allvar och med denna säsong i ryggen så kan han nog lyfta och göra det ännu bättre nästa säsong.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Besvikelsen

Det är ett under hur ett så bra lag som Leksand kan vara så dåliga och ineffektiva i powerplay. Med all den talang och skicklighet i spelartruppen så måste man ju åtminstone kunna få ett halvdant PP-spel men nej. På något sätt lyckas ändå Leksand vara i botten av hela SHL.

Under grundserien fick Leksand spela i powerplay vid 106 tillfällen men gjorde bara 17 mål för en procent på 16,04. Leksand släppte också in tre mål med en spelare mer på isen vilket innebär att de bara var +14 i powerplay under säsongen. I alla de kategorierna var Leksand näst sämst i SHL, bara Örebro var sämre. Om Leksand bara hade gjort tio mål fler så hade de kommit upp i 27 mål (lika många som jumbon Oskarshamn) och då kanske Leksand hade kunnat ta sig in topp fyra och få hemmaplansfördel i en kvartsfinal, något som hade kunnat vara avgörande. Så stor skillnad gör ett powerplay.

Kollar man individuellt så var det inte en enda Leksandsspelare som gjorde fler än fem poäng i powerplay vilket är ett rejält underbetyg. För att jämföra så var det hela 86 spelare i SHL som gjorde fler än fem powerplay-poäng under grundserien. Det var alltså precis att Leksands bästa powerplay-spelare kom in bland de 100 bästa powerplay-spelarna i ligan, det är alldeles för svagt.

Tittar man på skottprocent så gjorde Leksand 17 mål i powerplay på 165 skott vilket ger en skottprocent på 10,3, sämst i hela SHL. För att jämföra så hade Leksand totalt 10,9 i skottprocent vilket var sjätte bäst i ligan. Leksand hade alltså en sämre skottprocent i powerplay än i den totala statistiken vilket är helt unikt. Inget annat lag är ens i närheten av det utan de övriga 13 SHL-lagen har flera procentenheters bättre skottprocent i powerplay än i övriga spelet. Leksand är alltså ensamma om att ha sämre effektivitet i powerplay. Det blev nästan en nackdel för Leksand att få spela i powerplay och jag har egentligen aldrig varit med om något liknande i statistikväg.

I slutspelet hittade dock Leksand ett fungerade powerplay-spel under kvartsfinalen mot Frölunda då de gjorde fyra mål på 13 tillfällen för 30,77 procent vilket är fina siffror även om det var ett begränsat urval. Men om de kan bygga vidare på det så kanske Leksand kan få ett fungerande PP-spel.

Det är anmärkningsvärt att Leksand har haft näst sämst powerplay två säsonger i rad. Det borde vara en av de absolut viktigaste punkterna för laget att titta på inför nästa säsong.

Coacherna

Det blev en minst sagt speciell säsong på Leksands tränarbänk. Klubben gick in i säsongen som lite av ett frågetecken och Björn Hellkvist var ganska ifrågasatt efter två säsonger i rad med svaga resultat. Laget fick också en dålig start på säsongen och sedan kom beskedet att Hellkvist tvingades sjukskriva sig efter sommarens hjärnoperation. Charles Berglund och fick då i stället ta över huvudansvaret för resten av säsongen.

Även om det såklart var väldigt tråkigt att Hellkvist fick kliva åt sidan på grund av sjukdomen så blev det på något sätt ändå vändningen på Leksands säsong. Gruppen slöt samman och blev tajtare, spelade för varandra och fick ut maximalt av sitt spel. En sådan negativ nyhet fick gruppen att komma ihop och dra åt samma håll på ett helt annat sätt.

Med Hellkvist i båset hade Leksand bara vunnit fyra av tolv matcher och plockat 13 poäng (1,08 poäng per match). De låg därmed tolva i SHL, precis ovanför kvalstrecket. Efter det, med ”Challarna” som ledde laget, så vann Leksand 26 av 40 matcher och tog 79 poäng (1,98 poäng per match). Under den perioden plockade Leksand flest poäng av alla lag i SHL.

I november förstärkte Leksand också tränarteamet med på ett avtal för resten av årets säsong och då fick man en riktigt bra balans på ledarskapet. Under Challe Berglund, Mikael Karlberg och David Printz så lyfte Leksands spel och de fick ut maximalt av truppen. Inför säsongen fick LIF en hel del tips om att de skulle hamna i botten av tabellen, och jag själv var skeptisk till lagets utveckling och trend, men den tränartrion fick in en energi i gruppen som bar laget hela säsongen.

Faktum är att Leksand hade sin mest framgångsrika säsong på 27 år. Då kom laget etta i grundserien och åkte ut i en semifinal mot Färjestad. Visserligen kom Leksand trea i SHL 2020/21 med 94 poäng men då kraschade man också ut med 0-4 i matcher mot Örebro i kvartsfinalen. Den här säsongen kom Leksand femma med 92 poäng och pressade Frölunda till förlängning i den sjunde och avgörande kvartsfinalen. Därför håller jag den här säsongen som mer framgångsrik. Visst, det blev inte slutet som de hade hoppats på men Leksand ska ändå kunna vara stolta och gå rakryggade ur säsongen sett till prestation och insatsen man stod för.

Men nu blir Leksands stora frågetecken hur man löser tränarfrågan. Björn Hellkvist har ju således kontrakt även nästa säsong och säger själv att han är redo, men vill man ta den chansningen? Även om det är väldigt skönt att Hellkvist mår bättre så är det väldigt tufft att vara huvudtränare i SHL och risken finns att man kan hamna i en liknande situation som i höstas. Hellkvists hälsa måste ändå få gå först och frågan är om man kan lägga den belastning på honom igen eller om man kan hitta en annan roll åt honom.

Med tanke på framgången som Berglund, Karlberg och Printz hade tillsammans så har de byggt upp ett förtroende som gör att de kan vara värda att satsa vidare på. Men Printz har då inget kontrakt och man måste först fatta ett beslut kring Hellkvist, om man löser ut kontraktet eller försöker få användning av hans kunskaper på ett annat sätt. Sedan kan man besluta kring Printz och hans framtid eller om man kompletterar ledarsidan på ett annorlunda sätt.

Jag är av åsikten att man skulle tjäna på att köra vidare på samma tränartrojka som avslutade säsongen. Med tanke på succén de hade tillsammans så är jag spänd på vad de skulle kunna uträtta om de fick en hel säsong ihop.

Sportchefen

För femte säsongen i rad skulle Thomas Johansson bygga en SHL-trupp för Leksand men den här gången var det inte så många hål som behövde lappas. Leksand hade en stark stomme med spelare från förra säsongen och helt ärligt behövde inte ”Tjomme” göra speciellt mycket.

Max Véronneau var redan klar för en återkomst oavsett så ifall man räknar bort honom så gjorde Leksand faktiskt bara fyra värvningar inför säsongen i form av Filip Larsson, Lukas Vejdemo, och Fred Nilsson. De två sistnämnda var ju mestadels breddbackar men F. Larsson och Vejdemo var verkligen två lyckade värvningar av ”Tjomme”.

Båda de värvningarna var smarta att göra då Leksand plockade upp två toppspelare från HockeyAllsvenskan och fick riktigt bra utdelning. Med tanke på att de plockades från Allsvenskan så lär de båda ha varit förhållandevis billiga och får ses som stora fynd sett till prestation och förväntan. 

Larsson överpresterade ju på ett sätt som jag tror att ingen hade förutspått inför säsongen medan Vejdemo var en riktigt stabil och skicklig tvåvägscenter. Duon är kontrakterad även framöver och även om det blir svårt för Larsson att överträffa den här säsongen så tror jag att Vejdemo kommer att växa och bara bli bättre till nästa säsong. Det blev 23 poäng på 40 matcher i grundserien och sedan lyfte sig Vejdemo till slutspelet där han var en av Leksans bästa spelare under kvartsfinalen mot Frölunda.

”Tjomme” har byggt upp en stark grund i Leksand där nästan alla bärande nyckelspelare är sajnade på långa kontrakt vilket gör att han egentligen bara behöver förfina vissa delar varje lågsäsong. Förra året gjorde han fyra värvningar, varav två blev riktigt bra, och han värvade sedan inte heller något under säsongen. Jag tror att det nu också kommer att bli ett liknande upplägg inför nästa säsong.

Leksand har redan en så pass stark stomme att de behöver inte byta ut en massa spelare utan kan köra vidare. De behöver bara lyfta in några få spelare i laget och kan då jobba med en kontinuitet även framgent. ”Tjomme” har verkligen byggt upp en stark modell som har gjort att Leksand har kunnat lyfta fram sina positioner. Det behövs bara en handfull värvningar inför den kommande säsongen och nästan alla stora penseldrag kring truppbygget är redan gjorda.

Till nästa säsong kommer Leksand på det stora hela att se ungefär likadant ut – och det är ett väldigt positivt besked.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Snackisen

För blott tredje gången under 2000-talet så gick Leksand till kvartsfinal.

Det må vara ett facit som Leksand inte lär vilja bli påminda om men den här gången var det ändå en helt annan känsla. De tidigare åren har det varit självklart att sätta fiaskostämpeln på Leksand för hur de åkte ut i slutspelet.

• 2020/21: Efter sin starkaste grundserie på över 20 år så vann Leksand inte en enda match i kvartsfinalen mot Örebro utan åkte ut med 4-0 i matcher efter att ha förlorat de fyra matcherna med 4-17 i målskillnad.
• 2021/22: Utan poängkungen Max Véronneau så orkade Leksand inte hålla uppe nivån utan förlorade den avgörande matchen hemma i Tegera Arena mot lilla Oskarshamn för att åka ut i åttondelsfinalen.
• 2022/23: Leksand blev det första laget någonsin i SHL:s historia att tappa och inte gå vidare till kvartsfinal efter att ha vunnit den första åttondelsfinalen. Laget rasade ihop mot Rögle och förlorade två raka hemmamatcher i Dalarna för att åka ut direkt igen.

Tre år, tre slutspel och tre fiaskon.

Men den här säsongen var det ändå något annat vi fick se. Det var ett Leksand som stod upp, puffade ut bröstet och verkligen utmanade Frölunda. De lade sig inte på rygg och visade magen som tidigare år utan det här var ett Leksand som på allvar hade kunnat gå långt. Frölunda är ett väldigt bra lag och framför allt i slutspelssammanhang så är göteborgarna ett väldigt svårt lag att få på fall. Leksand kämpade då kopiöst och gick ‘punch for punch’. De båda lagen var egentligen på samma nivå.

Det var inte så att LIF hade studsarna med sig eller att de fick med sig resultat utan att spela så värst bra utan Leksand var på toppen av sin förmåga. De var lika bra som Frölunda och de här två lagen tog nästintill ut varandra helt. Att det avgjordes via ett övertidsmål i den sjunde kvartsfinalen säger egentligen allting. Det fanns ingenting som skiljde lagen åt spelmässigt utan det kom ner till ett anfall och en chans där Mikael Ruohomaa gjorde mål. Ruohomaa kunde lika gärna missat och så hade Leksand gjort mål i nästa anfall. Så liten var marginalen. Därför kan de gå ur med hedern i behåll och hålla sina huvuden högt.

Men ett faktum kvarstår dock och det är att Leksands slutspelsförbannelse fortfarande gäller. Sedan de gick till semifinal 1997 har laget aldrig vunnit en enda slutspelsserie på åtta försök. I de åtta serierna har Leksand bara vunnit nio av 33 matcher. Det är ändå anmärkningsvärt och ett mardrömslikt facit.

Det är något som Leksand kommer att få bära med sig ända till de lyckas ta sig över kullen.

Det statistiska

• Leksand plockade 92 poäng under årets säsong vilket är deras näst bästa notering någonsin i Elitserien/SHL, bäst var 2020/21 då de plockade 94 poäng.
• 123 insläppta mål är Leksands bästa notering sedan 1995/96 då laget släppte in 117 mål, men då spelades det bara 40 omgångar. Synar man då insläppta mål per match så var Leksands 2,37 GAA den här säsongen bäst i klubbens historia.
• Den här säsongen var det fyra spelare i Leksand som gjorde minst 15 mål – Peter Cehlárik, Max Véronneau, Marek Hrivik och Kalle Östman. Bara MoDo kunde matcha den noteringen i SHL.
• Senast Leksand hade fyra spelare i Elitserien/SHL som gjorde 15 mål eller fler var säsongen 1998/99. Då var det faktiskt hela fem spelare – , Jan Huokko, , och – som alla gjorde 18 mål eller fler.
• Leksand var bäst av alla lag på att göra det första målet under grundserien. Laget slog till först i 36 av 52 matcher, alltså gjorde Leksand det första målet i mer än två tredjedelar av matcherna.
• Även om powerplay var svagt så var Leksand faktiskt ett offensivt hot i boxplay. De gjorde faktiskt hela sju mål med en man mindre – tre fler än lagen bakom. Leksand gjorde alltså sju mål i boxplay och 17 mål i powerplay, en remarkabelt liten skillnad.
• Under säsongen stod det klart att Leksand var ett skickligt lag – men inte nödvändigtvis ett tufft lag. Masarna delade bara ut 293 tacklingar i grundserien vilket var färst av alla lag. Leksand tacklades faktiskt hela 88 gånger färre än Färjestad som var det näst minst fysiska laget.
• får inte de stora rubrikerna men lyckades ändå förlänga sin svit. 33-åringen stod för åtta poäng på 51 matcher och det är nu femte säsongen i rad som han gör exakt åtta poäng. Trots att han under den perioden har spelat i Linköping, Luleå, finska HIFK och Leksand så har han gjort åtta poäng varje gång. Så det är lika bra att redan nu skriva in åtta poäng i backens statistik för nästa säsong.
• Leksand dominerade plus/minus-ligan i SHL då de hade fyra spelare topp tio. Peter Cehlárik hade +30 vilket var bäst i hela SHL, s +28 var delat näst bäst, Marek Hrivík var +27 vilket gav en fjärdeplats och sedan hade Alexander Lundqvist+19 vilket gav en niondeplats i plus/minus-ligan.
• En annan statistik där Leksand stod sig starka var produktion i lika styrka. Leksand hade både tre spelare topp tio sett till mål och poäng i lika styrka. Synar man målskyttet var Peter Cehlárik delad fyra med 15 mål medan Max Véronneau och Kalle Östman var med och delade på sjundeplatsen med 13 mål i fem-mot-fem. Poängmässigt så var Lucas Elvenes delad trea med 32 poäng, Peter Cehlárik var delad femma med 31 poäng och Max Véronneau var åtta i SHL med 29 poäng i lika styrka.
• Trots alla skadeproblem så lyckades Marek Hrivík göra 15 mål på 46 matcher i grundserien. Det anmärkningsvärda då är att han gjorde flera mål i oväntade situationer. Hrivík stod för tre mål i boxplay samt tre mål i öppen kasse och ledde SHL i båda de målkategorierna.

Blicka framåt

Leksand har alltid haft en hög svansföring inom svensk ishockey men den här gången tycker jag ändå att det känns ganska berättigat. Enligt mig finns det nu en anda av optimism runt laget och föreningen. Visst, det finns fortfarande frågetecken men enligt mig står sig Leksand mycket starkt just nu. Det finns många anledningar att vara positiv när man blickar framåt mot nästa säsong.

Kollar man på truppen så har Leksand faktiskt hela 22 spelare på kontrakt, alltså nästan ett komplett lag. Nu kommer det säkerligen ändå att ske förändringar kring truppen som den ser ut i dag här och nu men i mångt och mycket kommer Leksand att gå in med typ samma lag som i år.

Det är sex spelare som har utgående kontrakt till nästa säsong. På backsidan är det alla tre toppbackarna , Matt Caito och Anton Lindholm vars avtal löper ut. Här ser Caito ut att förlänga avtalet och bli kvar i Leksand – ett väldigt viktigt besked – men både Alsing och Lindholm uppges lämna. De blir helt enkelt för dyra för Leksand att behålla när lönerna bara stiger och stiger. Det är naturligtvis tufft för LIF att ersätta både Alsing och Lindholm samtidigt och det kommer att vara en viktig punkt för lagbygget.

På forwardssidan är det Carter Ashton, och Felix Unger Sörum som har utgående avtal. Ashton är en omtyckt spelare i Leksand men med tanke på att han har haft skadebekymmer under säsongen, inte kommit upp i nivå och till och med varit utanför laget i perioder så är det svårt att se att Leksand ska förlänga kontraktet. Det blir också svårt att hitta en roll för Olhans Lind som troligtvis lämnar.

Sedan är det frågetecken kring juniorerna Unger Sörum och Anton Johansson. Unger Sörum har inget kontrakt med Leksand och hans framtid styrs av NHL-klubben Carolina Hurricanes. Knäckfrågan där är att Carolina just nu inte har något AHL-lag så i detta skedet så måste Unger Sörum antingen ta plats i NHL direkt eller bli utlånad till Leksand igen. Så som han spelade under säsongen vore det guld värt för LIF att behålla sensationen. 

Kring Johansson så har han avtal med Leksand men är draftad av Detroit Red Wings och klubben kan ändå styra lite kring framtiden. Om Detroit väljer att skriva kontrakt med Johansson så kan han komma att åka över till Nordamerika. Johansson växte bara och blev bättre ju längre säsongen led och speciellt i slutspelet blev jag väldigt imponerad över hans spel. Det vore spännande att se hur han skulle utvecklas med en säsong till i SHL.

Så om man synar truppen för tillfället så är målvaktssidan redan klar då paret med Armalis och Larsson blir kvar. På försvarssidan har LIF just nu sex backar som lär växa till sju när Caito sajnar nytt men där finns det ändå frågetecken. Vad kan Eddie Larsson tänkas få för roll om yngre backar som Anton Johansson och Lucas Lagerberg ska få chansen högre upp? Kan Fred Nilsson verkligen ingå på sju backar eller ska han bli utlånad igen? Förutom Caito så finns inte heller riktigt de där topparna när Alsing och Lindholm försvinner.

Framåt så ser forwardsbesättningen i princip redan klar ut med 14 spelare men då räknas alltså Unger Sörum inte med. Så egentligen finns det ingen anledning för Leksand att ge sig ut på marknaden där. Men om Unger Sörum inte skulle återvända så skulle laget kanske behöva leta efter en kreativ offensiv pjäs att få in i truppen. Sedan blir det spännande att se vad ungtupparna och Hannes Hellberg kan tänkas få för roller eller om det kan bli aktuellt med utlåning igen om de inte tar plats på tolv forwards.

Leksands stora fördel är att de inte behöver renovera om i truppen utan det är bara några få positioner som behöver fyllas, och då framför allt på backsidan. Där uppger samstämmiga rapporter att Axel Rindell och Joonas Lyytinen ska vara på väg in. Det är bra värvningar där Rindell är skicklig offensivt och Lyytinen är duktig defensivt. Men om man tittar på de båda som ersättare till Alsing och Lindholm så känns det som en klar försämring. Där kanske Leksand också borde titta efter en annan stark tvåvägsback att få in, beroende på hur man värderar Johansson och Lagerberg som slåss om en plats på sex backar.

Leksands viktigaste fråga är dock hur man gör med tränarposten. Behåller man nuvarande coacher eller försöker man få in Hellkvist på tränarbänken igen? Det är komplext och Leksand behöver snabbt fatta ett beslut kring hur de ska formera ledarsidan.

Men känslan här och nu är att Leksand ska vara med och utmana i toppen av tabellen igen nästa säsong. Kan de överträffa en femteplats och 92 poäng? Ja, den potentialen finns verkligen men då behöver Leksand lösa några viktiga punkter:

• Kunna gå in i säsongen med ett starkt försvar trots att man tappar ett par toppbackar.
• Hitta en jämnhet i spelet som gör att man kan hålla en högre nivå över hela säsongen och inte få samma dippar som de senaste åren.
• Få ett fungerade powerplay så att man har ett offensivt hot på flera fronter.
• Lösa coachfrågan och bestämma hur tränarteamet ska se ut och vem som får största ansvaret.

Om föreningen kan räta ut de fyra frågorna så är detta en guldkandidat.

Den nivån finns i Leksand. Desktop ad in article Mobile ad in article

TV: Summering av Leksands säsong