Rasmus Kågström om Linköping: Man tog störst kliv av alla

• Ingen spelare i SHL är lika viktig som honom
• "Han är en offensiv artist på SHL-nivå"
• Forwardens succé: Ligans målbästa spelare efter novemberuppehållet
• “En av säsongens största floppar i SHL”
• Hyllningen: "Han lyfte laget till nya höjder"
• Har säkrat upp nyckelpjäser på långtidskontrakt
• Siffrorna som sticker ut: "Största ökningen för något lag i SHL"

Just nu: Slutspelserbjudande på Hockeysverige Plus! Få tillgång till allt material - med 25 procent rabatt.

{{ PAYWALL LIMIT }}

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Örebro Hockey. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Luleå Hockey.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av HV71. 

LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Färjestad BK.

LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av IK Oskarshamn.

Målvakterna

Under de slutspelslösa åren är det mycket som varit medelmåttigt i Linköping, men mellan stolparna har man de senaste åren varit långt ifrån medelmåttiga. Så även denna säsong. 

Linköpings bästa spelare den här säsongen fann vi, som brukligt, mellan stolparna. Det finns ingen spelare som är mer värdefull för sitt lag än vad Marcus Högberg är för sitt Linköping och spelar laget bara någorlunda stabilt framför honom är man ett lag som kan slå vilket annat lag i den här ligan vilken dag som helst. Sedan sin hemkomst från Nordamerika har Högberg matchats stenhårt av Klas Östman och den här säsongen var inget undantag. För tredje säsongen i rad loggade 29-åringen 40 matcher eller fler i grundserien, där han på denna säsongs 40 matcher noterade sin bästa räddningsprocent sedan återkomsten med en notering på 91,4 procent. Hans 21 segrar var samtidigt hans högsta notering i SHL-karriären, då han tidigare vunnit 20 matcher som mest.

Till den här säsongen hade Högberg även god uppbackning av , även om 23-åringen fick speltid i det snålaste laget. Reservmålvakten spelade 13 matcher för Linköping, men till skillnad från fjolårssäsongen, där Myrenberg i stunder hade det rätt jobbigt, övertygade han rätt rejält när han väl fick chansen och noterades för en räddningsprocent på 91,0 i grundserien. Faktum är att Myrenberg faktiskt hade bättre räddningsprocent i skottsektorn (86,2 procent) än vad Högberg (85,0 procent) hade den här säsongen. Förvisso med bra mycket färre matcher spelade, men likväl tycker jag att det finns en nivå i Myrenbergs spel som gör att han förtjänar mer speltid än vad han får. Det skulle nog både Högberg, Myrenberg och Linköping tjäna på i det långa loppet.

I slutspelet var det sedan Myrenberg som kastades in mellan stolparna sedan Högberg insjuknat och således blivit indisponibel för spel i serien mot Skellefteå. Förutom mardrömsstarten i den första matchen, där han släppte in tre mål på lika många minuter, gav Myrenberg ett starkt intryck sett över hela matchserien och visade än en gång att han är mogen för ett större ansvar än vad han just nu har i LHC.

Poängkungen

Med sina 47 poäng på 52 matcher blev intern poängkung i Linköping den här säsongen.

Rattie höll en imponerande poängtakt under i stort sett hela säsongen, men där framför allt två perioder under säsongen stack ut. På elva matcher mellan den 5 oktober och 16 november producerade Rattie 14 poäng där han bara gick poänglös från en av matcherna, medan han från slutet av november fram till början av januari hade en poängsvit på nio matcher där han producerade tolv poäng för Linköping.

Ska man hitta något negativt med Ratties säsong är det att han alltjämt är inne på väldigt mycket mål bakåt. Visst, det faller sig en aning naturligt när man som i Ratties fall snittar över 17 minuters istid per match, men efter att ha varit inne på 42 mål bakåt förra säsongen så ökade det antalet till 44 insläppta mål denna säsong. Där ska det dock sägas att kanadensaren putsade till sina plus/minus-siffror rätt rejält från fjolårets horribla -19 till mer respektabla -3 denna säsong.

Det är dock inte defensiven som ska ligga i fokus för Rattie. Han är en offensiv artist på SHL-nivå och har en spets som inte många andra spelare i den här ligan kan mäta sig med. Han älskar att använda sitt skott och var den spelare som avlossade allra flest skott i hela ligan den här säsongen, med 177 avslut på mål på 52 spelade matcher. Som “värst” var han i ett par matcher mot MoDo och Leksand, där han lämnade isen med åtta skott på mål i bägge matcherna.

För en dryg månad sedan valde Rattie att nobba locktonerna från Schweiz för att i stället förlänga sitt avtal med Linköping, samtidigt som han strök sin “out”-klausul i avtalet vilket innebär att LHC säkrat spetsforwardens tjänster fram till 2026. Det kommer att hinna bli en hel del skott, och en hel del mål, fram tills dess.

Var så säkra.

Utropstecknet

Patrick Russell har varit en bra spelare i SHL sedan han återvände till Linköping säsongen 2021/22. Den här säsongen var han emellertid mer än bara bra.

Den danske forwarden hade en direkt svag start på säsongen med endast tre poäng på sina 14 inledande matcher. Efter att ha flyttats in på centerpositionen efter landslagsuppehållet i november lyfte Russell sitt spel flera nivåer och började därefter producerade poäng, och framför allt mål, i en strid ström.

Efter att valt att byta position på Russell gick han från att producera 0,41 poäng per match till att som center stå för 0,81 poäng per match. Efter landslagsuppehållet och positionsbytet var Russell hela SHL:s målkung med 18 mål på de 32 matcher han spelade, ett mål före SHL:s skyttekung David Tomášek och två fullträffar före MoDos finske landslagsforward Sampo Ranta. 

Russell spelade i lite olika formationer under säsongen, och som ovan nämnt också på olika positioner, men som center hade dansken allt som oftast antingen Anthony Greco eller Filip Bystedt på ena kanten, medan Broc Little mer eller mindre var en konstant intill Russell oavsett kedjeformation, ett samarbete som föll väldigt väl ut för Linköping och som definitivt är något att bygga vidare på till nästa säsong.

Totalt sköt Russell 21 mål på 49 matcher i grundserien, vilket inte bara gjorde honom till Linköpings målkung tillsammans med Ty Rattie den här säsongen – han slog även 36 år gamla rekord för flest mål av en dansk spelare under en och samma säsong i SHL/Elitserien. 

Besvikelsen

När hämtades in från tyska Straubing Tigers gjorde han det med en säsong bakom sig där han producerat en poäng per match. Han lovordades som en poängstark spelare av sportchefen Peter Jakobsson, som berättade att man minsann följt honom på plats under en längre tid och att Leier anslöt till Linköping för att göra skillnad i det offensiva spelet.

30 matcher och sex poäng senare går det bara att konstatera att det hela blev pannkaka både för Leier och för LHC. Forwarden kom inte alls till sin rätt och gick poänglös under stora sjok av säsongen och lämnade isen poänglös i totalt 26 av sina 30 matcher.

När Linköping gjorde värvningen berättade att Leier skulle ges chansen i en offensiv formation, men under sin inledande tid i klubben var speltiden minst sagt knapp för forwarden. Fram till årsskiftet snittade tolv forwards mer istid än Leier (12:58) och efter årsskiftet och fram till skadan i slutet av januari loggade Leier under tio minuter per match. Jag säger inte att Leier inte fick en chans att leverera, utan bristen på istid är snarare en fingervisning på hur han levererade när han väl var på isen.

Jakobsson valde att sajna upp kanadensaren på ett tvåårskontrakt direkt efter att ha fått väldigt goda referenser från personer i sitt kontaktnät, men efter hans debutsäsong i “Cluben” vettetusan om det verkligen blir ett år två för 30-åringen. Tyska medieuppgifter gör gällande att det ska finnas ett intresse kring Leier från Ingolstadt i den tyska ligan och får Jakobsson möjligheten att skeppa i väg kanadensaren så skulle jag bli förvånad om han inte gjorde det, då Leier för mig var en av säsongens största floppar i SHL.

Coachen

Det var lite tredje gången gillt för den här säsongen. Ända sedan han återvände till Linköping inför säsongen 2021/22 för att ta nästa steg med klubben har det känts som att han stått och stampat och desperat försökt komma loss, utan att lyckas.

Den här säsongen kom han inte bara loss – han lyfte laget till nya höjder.

Även om det kan brinna till ibland även för Östman så bidrar den härlige ångermanlänningen med ett lugn och en stabilitet runt sig, vilket varit en nyckelingrediens för att få detta Linköping på fötter igen. Med i mångt och mycket samma spelarmaterial som slutade på en ny ingenmanslandsplats förra säsongen lyckades Östman förvandla det här laget till ett stabilt topp sex-lag som med lite normal utdelning och någon turstuds hit och dit faktiskt hade kunnat slå ut Skellefteå i kvartsfinalserien, för Skellefteås svepning av Linköping i kvartsfinalen är tämligen missvisande om man bara ser till antalet segrar i matchserien.

Jämfört med förra säsongen tog Linköping störst kliv av alla i SHL med sina 18 poäng fler jämfört med säsongen innan. Man tog sju fler segrar och gjorde både mer samt släppte in färre mål än föregående säsong. I princip alla pilar pekar uppåt för Linköping den här säsongen och en stor del i detta har så klart Klas Östman. Det enda som egentligen var sämre än förra säsongen var special teams.

Nu går Östman, likt väldigt många andra tränare i SHL, in på sitt sista år på kontraktet med Linköping. Jag ser dock ingen anledning för sportchefen att göra några förändringar på tränarbänken, då det i mina ögon inte råder några som helst tvivel om att Östman är rätt man att leda detta Linköping framåt. Jag har en känsla av att vad vi fick se från “Cluben” i vinter bara är början.

Sportchefen

Efter att tidigare ha arbetat sida vid sida med var denna säsong den första säsongen där var ensamt “högsta höns” i Linköpings sportsliga ledning. Redan för ett år sedan hade Jakobsson mer eller mindre redan satt sin spelartrupp inför den här säsongen. Breddvärvningar i form av och gjordes klart tidigt, likaså importvärvningarna av Remi Elie och .

I oktober förstärkte Jakobsson sedermera laget med ytterligare två importer i Lance Bouma och Anthony Greco, två spelare som fyllde sina olika roller på ett bra sätt även om kanske ingen av dem gjorde något direkt avtryck. Värvningen av Remi Elie blev en mycket lyckad sådan, där Jakobsson så klart visste vad han skulle få av kanadensaren då det ju var han som plockade in honom till Färjestad en gång i tiden. Visst hade kanske fler poäng än hans 26 i grundserien varit att önska, men 28-åringen fyllde ändå en viktig roll i Linköpings topp sex och kommer undan med ett bra betyg, vilket inte riktigt kan sägas om polaren Taylor Leier. I mina ögon var Leier en av SHL:s största floppar den här säsongen, där det bara blev sex poäng på 30 matcher från kanadensarens klubba efter att han förra säsongen snittat en poäng per match i den tyska ligan.

Det var egentligen den enda bommen som Jakobsson gjorde denna säsong.

Vad Jakobsson definitivt inte bommade denna säsong var att säkra upp nyckelpjäser på långa och framför allt klausulfria kontrakt med klubben. I februari förlängde lagkaptenen Oscar Fantenberg sitt kontrakt med klubben över säsongen 2026/27, samtidigt som han strök sin “out”-klausul i kontraktet som möjliggjorde en flytt till Schweiz. Samma sak gjordes med poängkungen i början av mars, då han valde att stryka sin “out”-klausul och addera ytterligare ett år på sitt avtal med klubben, vilket innebär att LHC får dra nytta av spetsforwardens tjänster fram till åtminstone säsongen 2025/26. 

Den kanske största, och viktigaste, förlängningen kom emellertid precis i slutskedet av grundserien. Då meddelade Linköping att Marcus Högberg valt att förlänga sitt kontrakt med klubben fram till 2028, samtidigt som han liksom Rattie och Fantenberg strök sin out-klausul. Att Jakobsson lyckats säkra tre kärnspelare och samtidigt fått dem att stryka sina utlandsklausuler är ett mycket gott betyg till sportchefen. Han har säkrat kärnan som han kan bygga sina lagbyggen kring de närmaste åren, samtidigt som det sänder ut bra signaler gentemot resten att detta är en satsning som spelarna verkligen köper in sig i.

Snackisen

Den stora snackisen den här säsongen var det faktum att Linköping för första gången på länge kändes “på riktigt”. Efter fem raka säsonger utan slutspel och slutplaceringar på ingenmanslandsplatserna i SHL lyckades man den här säsongen lyfta till en sjätteplats i SHL-tabellen och för första gången sedan 2017 knipa en direktplats till kvartsfinalspelet. 

Linköping inledde säsongen svagt och hade bara samlat på sig sex poäng på de sju inledande matcherna. Därefter började laget samla på sig segrar i högar och låg en bit in i november på en andraplats i SHL-tabellen med ordentligt hugg på serieledande Färjestad. Därefter föll man en aning i tabellen, men sett över hela säsongen var man ett stabilt topp sex-lag i SHL och kunde tämligen komfortabelt boka sin plats i kvartsfinalspelet, i slutändan.

Nu åkte man ut i fyra raka matcher mot Skellefteå, men den som följde segern skriver nog under på analysen att det knappast var ett klassiskt exempel på en svepning vi fick se. Som jag var inne på i tränarsegmentet hade Linköping, med normal utdelning, kunnat pressa Skellefteå betydligt längre i kvartsfinalserien. Det hade inte alls varit orättvist om det var östgötarna som avancerade till semifinalen – så pass bra var man, i mina ögon.

För Linköping är detta så klart ett mycket välkommet trendbrott. Klubben hade inte spelat SM-slutspel sedan våren 2018, vilket var den längsta aktiva slutspelslösa sviten i ligan, och ett tag låg det nog närmare till hands att klubben skulle behöva kvala sig kvar i högstaligan, snarare än att man skulle få uppleva de slutspelsfester som bullades upp i Saab arena förra veckan. Publiken bjöd verkligen upp till slutspelsfest och under grundserien höjde klubben också sitt publiksnitt med närmare 700 åskådare per match. Positiva vindar blåser i och runt klubben och när man nu fått smak på SM-slutspelet är det väl ingen vågad gissning att man är än hungrigare till nästa säsong.

Det statistiska

• Med 85 inspelade poäng var säsongen 2023/24 Linköpings bästa sedan 2016/17, då laget skrapade ihop 96 poäng och slutade på en fjärdeplats i tabellen och tog sig till SM-semifinal. Totalt ökade LHC sin poängskörd med 18 poäng, vilket är den största ökningen för något lag i SHL den här säsongen (borträknat nykomlingen MoDo).
• Linköpings 152 mål i grundserien är lagets bästa notering sedan säsongen 2015/16, då man öste in 163 mål i grundserien och blev SHL:s näst målgladaste lag.
• Trots de offensiva framgångarna var Linköping det lag i ligan som hade näst minst antal skottförsök i grundserien. Bara Oskarshamn (1 882 skottförsök) hade färre skottförsök än Linköpings 1 911. Lagets corsiprocent (andel skottförsök för/emot) på 44,9 procent var ligans sämsta.
• var som sagt den spelare som avlossade allra flest skott på mål i SHL den här säsongen med sina 177 avslut på mål. Hans notering är den högsta i LHC sedan målsprutan Chad Kolarik dundrade på 178 skott på mål under succésäsongen 2013/14.
• Oscar Fantenberg var den spelare i Linköping som loggade mest istid per match i grundserien, då han spelade i snitt 22 minuter och 15 sekunder per match. I slutspelet, där det blev övertid i tre av fyra kvartsfinaler mot Skellefteå, snittade lagkaptenen inte mindre än 33 minuter och 49 sekunder – där han i kvartsfinal tre spelade hela 50 minuter och 35 sekunder.
• Linköping var ligans näst sämsta lag när det kom till tekningar i grundserien. Laget vann blott 48,1 procent av tekningarna, där bara Frölunda (47,6 procent) var sämre. Bäst tekningsprocent i Linköping hade Christoffer Ehn med 51,8 procent, medan Patrick Russell bara vann 43,8 procent av sina tekningar.
• Tillsammans med HV71 och Timrå var Linköping det lag som drog på sig minst antal lagstraff under säsongens gång. Totalt blev det bara tre lagstraff för LHC, vilket är att jämföra med Malmö som drog på sig hela nio lagstraff och var värst i SHL.
• Med sina 21 segrar slutade Marcus Högberg på en tredjeplats när det kommer till flest antal segrar för en målvakt denna säsong. Bara Lars Johansson (27) och Linus Söderström (23) vann fler matcher.
• Jesper Pettersson var Linköpings mest utvisade spelare denna säsong med sina 68 utvisningsminuter på 49 matcher.
• Publikmässigt stod Linköping för en imponerande ökning av sitt publiksnitt den här säsongen. Man höjde snittet från 6 045 åskådare per match säsongen 2022/23 till att säsongen 2023/24 snitta 6 724 åskådare per match. Det är en höjning med 11,2 procent, vilket är den procentuellt näst största höjningen i hela SHL där bara Malmö var bättre (11,7 procent).

Blicka framåt

Vi har knappt hunnit in i april, men redan nu känns det som att satt mer eller mindre hela laget till nästa säsong. På kontrakt har man två målvakter, sex backar och åtta forwards, samtidigt som redan uppges ha klart med en handfull spelare inför hösten.

Den enda lagdelen där det inte kommer att ske några förändringar till nästa säsong är målvaktssidan. Där fortsätter man med samma par som tidigare, där Marcus Högberg fortsätter som en av SHL:s givnaste förstamålvakter, medan kommer att göra vad han kan för att fördela istiden jämnare än vad den blivit under hans två a-lagssäsonger med klubben.

Där tror jag, som jag var inne på i målvaktssegmentet av den här analysen, att både Högberg och Myrenberg skulle må bra av lite mer fördelad arbetsbörda – speciellt nu om Linköping ska börja ha som ambition att ta sig långt i SM-slutspel. Högberg och Myrenberg kommer att kampera ihop under en lång tid framöver, då Högberg som ovan nämnt förlängde sitt kontrakt till 2028 medan LHC säkrade Myrenbergs tjänster fram till 2026 efter att man i höstas förlängde 23-åringens kontrakt.

På backsidan har som sagt sex spelare kontrakt över nästa säsong. Bland dessa sex återfinns JVM-backen Mattias Hävelid, som av allt att döma kommer att skriva NHL-kontrakt med San Jose Sharks under våren eller sommaren. I och med att Hävelid är draftad i den andra rundan, inte har fyllt 24 år när NHL-säsongen drar i gång och att han draftades efter att det nya avtalet mellan SHL och NHL var på plats bör det innebära att han ska skickas tillbaka till Linköping om han inte tar en plats i Sharks NHL-lag under hösten, vilket får anses vara osannolikt. Sedan kan ju parterna alltid enas om ett annat upplägg, men för Hävelid skulle det nog vara bra att få en till säsong hemma i Sverige i benen, hans första som senior, innan han tar steget över till Nordamerika. I rätt roll på LHC:s blålinje kan han få ett regelrätt genombrott nästa säsong, tror jag. Det kommer att finnas ett tomrum att fylla efter Jesper Pettersson, som nästa säsong flyttar till Rögle.

På värvningsfronten uppges Linköping ha gjort klart med Kalmars back , vilket Expressen rapporterade redan i januari. 22-åringen gjorde några gästspel med Örebro i SHL under säsongerna 2019/20 och 2020/21 då han spelade juniorhockey i klubben, men har sedan 2021 tillhört Kalmar, där han denna säsong gjorde det väldigt bra med den hockeyallsvenska nykomlingen. Inom loppet av ett och ett halvt år kommer Norén således ha gått från spel i Hockeyettan till SHL-spel med Linköping och det blir intressant att se hur han hanterar de snabba kliven mellan divisionerna.

Det ska väl inte hållas som för omöjligt att Peter Jakobsson kan komma att stärka upp backsidan ytterligare under våren. En sådan som Oscar Engsund finns ju på marknaden efter Oskarshamns degradering, men numerärt står man sig tämligen bra redan nu. Expressen har även rapporterat att LHC ska vara mycket intresserade av , en back som skulle fylla en annan funktion i Linköping men som i mina ögon känns som en mer spännande värvning. För Linköpings skull hoppas jag att de kan ro den affären i hamn.

Om backsidan blir tämligen intakt till nästa säsong kommer det att byggas om desto mer på forwardssidan. Sebastian Strandberg uppges lämna klubben för spel i Växjö medan stortalangen Filip Bystedt redan packat väskorna och dragit till San Jose. Utöver dessa ser , och Anthony Greco ut att lämna klubben, samtidigt som LHC gärna vill behålla bulldozern Lance Bouma, enligt Corren. Samtidigt får man behålla sin offensiva kärna i Broc Little, , Patrick Russell, och Remi Elie. Utöver dessa har skadedrabbade kontrakt, Christoffer Ehn likaså. Forwardsfloppen har också kontrakt, men som jag skrev ovan lär han inte bli kvar om det skulle bli så att det finns en klubb i Tyskland som är beredd att ta det kontraktet från Jakobssons händer.

Peter Jakobsson har redan nu satt många av sina forwardsvärvningar inför nästa säsong, även om ingen av dessa än så länge är officiella. Enligt Expressen har Linköping redan gjort klart med från Västerås, från BIK Karlskoga samt Nick Shore från HV71. Lägg därtill att Färjestads forward enligt Värmlands Folkblad är klar för Linköping, så börjar de vakanta forwardsplatserna i truppen fyllas på rätt bra.

Av dessa värvningar är jag spänd på att se hur en sådan som Nick Shore kan ta nästa kliv i Linköping, då han varit en av rivalen HV71:s bästa spelare de senaste två säsongerna. I honom finns en hög SHL-klass och i rätt omgivning kan han säkerligen bli en regelrätt nyckelspelare för LHC anno 2024/25. Även norrmannen Eskild Bakke Olsen är ett spännande namn, där framför allt hans succéartade slutspel med BIK Karlskoga bådar gott inför framtiden. Där kommer det säkerligen krävas en viss omställningsperiod från Hockeyallsvenskan, samma sak gäller Hofbauer från Västerås, men på sikt kan nog norrmannen bli en nyttig spelare för Linköping.

Utöver dessa finns det så klart ett par drömnamn på Linköpings radar. Leon Bristedt är ett sådant och där har Peter Jakobsson varit öppen med att man fört en dialog med honom kring en återkomst till Linköping. Bristedt är kanske starkast förknippad med Rögle från sin tid i Sverige och Ängelholmsklubben lär säkerligen ligga bra till om det blir tal om en flytt hem till Sverige, men det var i Linköping som Bristedt spenderade sina juniorår innan han åkte över till Nordamerika för spel i collegeligan.

Ett annat drömnamn, som emellertid känns mer som ett långskott, är . För bara några år sedan hade det varit totalt osannolikt att en spelare av Vranas kaliber överhuvudtaget skulle nämnas i detta sammanhang, innan säsongen 2019/20 pausades på grund av pandemin stod han för 52 poäng på 69 matcher för Washington, men hans nedgång de senaste säsongerna ställer ändå dörren på glänt. Bortsett från ett par matcher i NHL har Vrana uteslutande spelat farmarlagshockey sedan mitten av december och med ett utgående kontrakt i Nordamerika är det nog inte helt omöjligt att 28-åringen börjar blicka mot Europa. Spel i Schweiz lär locka och prioriteras i sådana fall, men Vrana har som bekant en koppling till Linköping då han spenderade fyra säsonger i klubben innan han flyttade över till Nordamerika 2015. 

På ledarsidan kör Linköping vidare med samma stab som denna säsong, med additionen av Tony Mårtensson som återvänder till LHC i form av assisterande sportchef. Mårtenssons roll kommer främst att handla om scouting på både senior- och juniorsidan samt vara ett bollplank med ledarstaben. Hans insatser i Almtuna har inte gått klubbarna runtom i Sverige obemärkt förbi och på sikt lär Mårtensson kunna vara en stark kandidat att ersätta Peter Jakobsson i sportchefsrollen i klubben. Först får han se och lära och växa tillbaka in i SHL-kostymen och med honom tillbaka i organisationen går “Cluben” än starkare in i nästa säsong.