- Emil Andraes totala dominans
- Visst borde man kunna kräva mer än så här?
- Finlands läskiga powerplay
{{ PAYWALL LIMIT }}
Det här är Emil Andraes värld och vi lever bara i den.
Precis som många gånger förr i den här turneringen hade Sveriges anfallsspel gått in i väggen. Lösningen var, precis som många gånger förr, Emil Andrae. Backen Emil Andrae. Lagkaptenen Emil Andrae.
Poängkungen Emil Andrae.
På förhand så skulle det här vara Jesper Wallstedts eller Simon Edvinssons lag. Det har det inte varit. Inte för att de presterat dåligt på något sätt, men Emil Andrae har från dag ett tagit det här laget i handen, släpat dem genom gruppspelet och nu tryckt dem förbi ett yvigt Lettland.
Ingen i Juniorkronorna är förvånad över Andraes succé i den här turneringen. Han leder laget både på och utanför isen och är precis den lagkapten som Tomas Montén vill ha. Rak och ärlig i sin kommunikation och en spelare som leder med exempel.
– Jag tror inte att folk förstår hur viktig han är för oss, berättade Isak Rosén för mig efter Lettlandsmatchen.
En av de bästa i hela turneringen
Mot Lettland var det han som klev fram med det avgörande 2–1-målet med vad som blivit lite av ett patenterat mål för honom i turneringen. Ett smart, tyst skott genom trafiken och in bakom en förtvivlad Bruno Bruveris (otroligt namn). Efter målet skrinnade Andrae mot de tomma läktarna, gjorde sin lika patenterade målgest samtidigt som han skrek ut sin glädje och frustration.
Frustration över lagets oförmåga att kontrollera en match från start till mål? Frustration över att laget hela tiden spelar på utsidan i anfallszon? Frustration över att han, som back, ska måsta avgöra ännu en match? Jag vet inte, jag frågade inte.
Frustrerad var han i alla fall.
Det var inte bara med det matchavgörande 2–1-målet som Andrae ledde sitt lag. Även i spelet med och utan puck var han en gigant. Ja, inte storleksmässigt då. Så har det vari genomgående hela turneringen. Det råder inga direkta tvivel om att det är Emil Andrae som är Sveriges bästa och mest värdefulla spelare i den här turneringen och jag är beredd att gå så långt och säga att han varit en av de bästa spelarna i hela turneringen. Jag bottnar i att säga att han är JVM:s bästa back än så länge och att en plats i All-Star-laget känns i nuläget given.
På läktaren sitter Philadelphia Flyers representanter (med min flygkompis Daniel Brière i spetsen) och slickar sig runt munnen och är allmänt tillfreds med att de offrade ett andrarundeval på Andrae för ett par år sedan. Fortsätter han på den här inslagna vägen under SHL-säsongen med HV71 så lär han få göra sig hemmastadd i Nordamerika inom kort.
***
Spelmässigt var det ingen höjdarmatch på långa vägar mot Lettland. De spelare jag pratade med efter matchen delar min och förbundskaptenen Tomas Monténs bild om att andra perioden var direkt svag och att den första och tredje perioden var mindre svaga. Montén hade tryckt mycket på att laget skulle våga vara tålmodiga och det var man under stora delar av matchen, förutom i den andra perioden där det kändes som att individer jagade det andra målet på bekostnad av disciplin och matchplan.
Montén berättade efter matchen att han var inställd på att det här skulle bli en seger med ett eller två mål. Hans mantra har hela tiden varit att det här laget inte kommer att skölja över lag med sin offensiv och där har han absolut haft rätt. Planen har alltid varit att det är defensiven som ska vinna det här för Juniorkronorna.
Där har Montén haft rätt. Det har varit defensiven, med Andrae i spetsen, som varit grundbulten i det här laget, men jag kan ändå inte släppa tanken på att ett lag med den offensiva talang som ändå finns i laget inte kan vara ett större hot för motståndarna. Bara Kanada (sex spelare) har fler forwards som är draftade i förstarundan än Sveriges fem.
Kalla mig naiv, men visst borde man kunna kräva mer än så här?
***
Jag inledde onsdagen med morgonmatchen (matchstart 10:00 lokal tid här i Edmonton) mellan Finland och Tyskland. Många paralleller kan dras mellan Finlands och Sveriges segermatcher, där båda lagen fick slita hårdare än förväntat för att säkra sin plats i semifinalen.
I Finlands fall höll Tyskland jämna steg i spel fem-mot-fem, men när finländarna fick chansen i numerärt överläge så var de skoningslösa. Fyra av laget fem mål kom i spelformen och bara två powerplay-tillfällen blev fruktlösa för Finland.
Noterbart med det finska powerplay-spelet är att de använder sig av tre högerfattade spelare i förstaformationen – men ingen av dessa är lagets poäng- och skyttekung Joakim Kemell (elva poäng på fem matcher).
I stället matchas hans radarpartners Roni Hirvonen och Aatu Räty tillsammans med Kasper Simontaival, Topi Niemelä och Kasper Puutio, medan Kemell spelar i den andra powerplayformationen tillsammans med Joel Määttä, Roby Järventie, Aleksi Heimosalmi och Oliver Kapanen.
Finland har varit turneringens bästa lag i numerärt överläge än så länge. Efter fem spelade matcher har de en powerplay-effektivitet på 59 procent.
Otäckt bra.
***
Morgondagen blir troligen av det lugnare slaget, då inga matcher spelas och Juniorkronorna inte tränar förrän vid lunchtid. Något ska man väl få med sig från den, så får man göra skäl för sin lön även i morgon.
Ta hand om er!
