Rasmus Kågström: Draftlotteriet – ett enda stort systemfel

{{ PAYWALL LIMIT }} Vill man dra det till sin spets kan man föra argumentet att NHL-draften av sin natur är tvivelaktig. Spelarna sitter tämligen maktlösa och ser snällt på när NHL-klubbarna lägger beslag på dem och deras “rättigheter”. Arbetarfientligt, . Jag har full förståelse för den synpunkten, men personligen gillar jag konceptet och systemet med en draft (kanske för att det inte är min hockeykarriär som står på spel). I draftapparaten finns emellertid ett stort systemfel. Som det fungerar i dag belönas de sämst skötta klubbarna i NHL med att få höga draftval. Det är inget konstigt i sig, då tävlingsbalansen måste upprätthållas, som det heter. Att få höga draftval innebär möjligheten att välja de största talangerna som finns tillgängliga i draften vilket i mångt och mycket innebär att det under säsongerna blir ett race mot botten. Ett race mot avgrunden. Den här säsongen ”vann” Anaheim det racet. År av hårt arbete med att försvaga truppen kulminerade denna säsong i att man vann 13 av 82 matcher på ordinarie matchtid, släppte in 338 mål och samlade på sig 58 poäng – klubbens sämsta notering sedan 1995 borträknat lockout- och pandemisäsonger. Bra jobbat! Anaheim Ducks vann racet mot botten | Foto: Bildbyrån Anaheim utmanades starkt av Columbus (59 poäng), Chicago (59 poäng) och San Jose (60 poäng). Alla gjorde sitt yttersta för att vara så dåliga som möjligt med målbilden att i sommar stå på draftscenen i Nashville och välkomna till organisationen. Columbus avslutade säsongen med en seger på ordinarie matchtid på de 23 sista matcherna. Chicago tangerade i sin tur klubbens bottenrekord för lägst antal poäng under en 82-matchersäsong. För San Jose blev fallet i slutändan de tre raka segrarna man radade upp vid månadsskiftet mars/april innan man tog sig i kragen och förlorade de sex avslutande matcherna. För Anaheim, Columbus, Chicago och San Jose innebar deras säsonger att man gav sig själva bästa förutsättningar att landa Connor Bedard. De hoppades att deras uselhet den här säsongen skulle belönas med en spelare som mycket väl kan komma att skriva om NHL:s historieböcker, en spelare som kan sätta klubben i en helt annan riktning. Allt tack vare en tombola, några pingisboll och Gary Bettman. Det är väl här någonstans det börjar skava i mig. Det finns en mycket bättre lösning För det måste väl finnas en bättre lösning? Ska NHL verkligen uppmuntra en handfull av sina klubbar att vara så dåliga de bara kan för att på så vis få bästa chans att lägga beslag på en tonåring? Ska supportrar till NHL-klubbarna verkligen behöva höra sina general managers stå i tv och pliktskyldigt insistera på att man inte förlorar med flit? Redan 2008 lanserade studenten Adam Gold en idé som skulle komma att kallas ”The Gold Plan”. Med Golds koncept skulle alla säsongens 82 matcher ha betydelse för samtliga 32 NHL-klubbar (dåvarande 30) även i slutskedet av säsongen när många lag redan är bortspelade från en slutspelsplats. Detta då, i Golds koncept, draftordningen skulle avgöras av hur många poäng som ett lag samlade på sig efter att laget matematiskt sett inte kunde ta sig till slutspel längre där laget med flest poäng efter att de missat slutspelet belönas med förstavalet. Det här systemet gagnar alltjämt de sämre lagen, då de av sin dåliga natur kommer att missa slutspelet tidigare än de bättre lagen. Under en vanlig säsong skulle detta innebära att de sämsta lagen skulle få möjlighet att börja samla på sig poäng någonstans i slutet av mars med en tio-tolv matcher kvar att spela av grundserien, medan de bättre lagen bara skulle få en dryg handfull matcher på sig att samla på sig poäng. Det skulle tävlas hela väg in på mållinjen och matcherna i april skulle fortsatt ha stor betydelse för mer eller mindre alla lag. Om detta system skulle ha implementerats till den här säsongen skulle det innebära en draftordning likt denna till sommarens NHL-draft: De skulle vunnit Bedard-racet Skulle ”The Gold Plan” ha implementerats till denna säsong så skulle alltså Columbus Blue Jackets ha vunnit förstavalet, och således Connor Bedard, trots att man bara vann en av sina 23 avslutande matcher på ordinarie matchtid. Detta till följd av att man trots allt vann fyra matcher efter förlängning och plockade ytterligare två poäng via övertidsförlusten mot Boston och Philadelphia. Uffe Bodin var således inte ute och cyklade när han inför draftlotteriet , om än på något andra grunder. I stället får de nu välja trea, där de förvisso kan få ett rätt fint tröstpris i form av , eller . Den andra stora vinnaren i detta system skulle vara Vancouver Canucks, som tack vare en stark säsongsavslutning skulle vinna tredjevalet i draften i stället för det elfteval man nu lottades till. Förutom Chicago, som skulle fall från förstaplatsen ned till femtevalet, skulle Anaheim vara den stora, stora förloraren med ”The Gold Plan” implementerad. Via draftlotteriet landade Ducks på andravalet i sommarens NHL-draft och får således möjlighet att välja , som säkerligen hade varit förstavalet i många andra drafter de senaste åren. Med “Gold Plan”-systemet skulle Ducks i stället bestraffas hårt för sin urusla säsongsavslutning och falla hela vägen till 14:e valet och således inte alls ha samma smörgåsbord av supertalang att lägga sitt draftval på, även om det kommer att finnas skickliga spelare tillgängliga även då. Connor Bedard | Foto: Bildbyrån Motargumentet: Dödar Deadline Day Skulle ”The Gold Plan” förgöra fenomenet med tankning för gott? Nej, så klart inte. Motargumentet går att föra att NHL-klubbarna bara skulle förflytta tankningen till tidigare under säsongen, för att på så vis få mer tid på sig att samla ihop fler poäng inför säsongsavslutningen. Det skulle mycket väl kunna hända, då det väl inte skulle vara helt osannolikt att klubbar som halvvägs genom säsongen, säg i januari, skulle inta sin ”fritt fall”-position och dundra ned till avgrunden tills laget i fråga var matematiskt borträknade inför slutspelet. Det kommer emellertid med ett par uppenbara risker. Det går så klart inte att bara trycka på en knapp och börja vinna matcher igen. Så fungerar inte idrotten och är ett lag väl inne i en dålig spiral kan det ofta vara svårt att ta sig ur den. Med detta system skulle någon form av tankning med all säkerhet ske tidigare under säsongen, men då skulle lagen åtminstone inte göra sitt yttersta för att falla ned för ett stup under slutskedet av säsongen när lagen ska positionera sig inför slutspelet. Skulle NHL-klubbarnas general managers och huvudtränare vara villiga och redo att sätta sina jobb på spel så pass tidigt under säsongen? Jag har lite svårt att tro det, faktiskt. Det starkaste motargumentet jag kunnat finna till ”The Gold Plan” skulle vara att systemet skulle ta kål på NHL:s trade deadline. Få klubbar skulle vara villiga att göra sig av med så kallade ”rental”-spelare vid deadlinen och vi skulle med all säkerhet gå miste om deadlinevärvningar likt , , och . Övergångarna skulle i sådana fall följa ett mer europeiskt tänk, där de största och viktiga pusselbitarna i klubbarna sällan hämtas in någon månad innan slutspelet. Jag vet inte om det skulle vara så dåligt i NHL, heller? Det finns säkerligen fler brister, men systemet är i alla fall oändligt mycket bättre än det draftlotterisystem där Gary Bettman, usla insatser och ett par pingisbollar ska avgöra framtida NHL-öden. Låt klubbarna spela om det – hela vägen. TV: Connor Bedard på tapeten i NHL-draften

Rasmus Kågström: Draftlotteriet – ett enda stort systemfel

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Nära sista spetsen: "Vi har inget dåligt kapital"

NHL:s svenska All Star-lag - 1990 till 1999

Klar för AIK: "Jag kommer hit för att vinna"

Färjestad gör klart med OS-forward

HA-profilen klar för tredjeligan