{{ PAYWALL LIMIT }} De som känner mig personligen vet att jag är något av en målvaktsnörd. Jag älskar att prata med målvakter, prata om målvakter och titta på målvakter. Finns det något jag kan ha en stark åsikt om inom ishockeyn är det målvaktsspelet. Jag var absolut ingen stormålvakt i mina egna dagar, men intresset för målvaktsspelet har alltid funnits där. Bevakar jag matcher på plats ser jag alltid till att ta mig till arenan lagom till uppvärmningen så att jag helst kan se alla fyra ombytta målvakter in action och hamnar jag i en intervjusituation med en målvakt så kan jag lätt ställa lite väl nördiga frågor om målvaktsspelet. Med Stanley Cup-finalen runt hörnet och två glödheta målvakter i Adin Hill och Sergej Bobrovskij i vardera målbur. Genom åren har vi fått se en rad storartade målvaktsinsatser i jakten på Lord Stanleys pokal – och här listar jag mina personliga favoriter. Det kanske bör föras till protokollet att jag i dag är 29 år gammal och började följa NHL via VHS-band i väldigt ung ålder. Det innebär att listan sträcker sig från 2001 till dags datum. Desktop ad in article Mobile ad in article 5. , Colorado (2001) Jag var bara sju år gammal när Patrick Roy fick lyfta både Conn Smyte Trophy och Stanley Cup-pokalen över huvudet sommaren 2001, men redan vid den här åldern var jag helt uppslukad av NHL och framförallt av Colorado Avalanche. Jag följde matcherna via inspelade VHS-band som jag alltid slog igång det första jag gjorde morgonen efter avslutad match. Favoritlaget var, som sagt, Colorado Avalanche och favoritmålvakten var Patrick Roy. Roy var en stor anledning till att jag själv ville bli målvakt och hans insatser i Stanley Cup-slutspelet 2001 var inget annat än magnifika. Framträdandet i 2001 års slutspel var Roys främsta i hela hans karriär – vilket inte säger lite, då han vann hela fyra Stanley Cup-titlar under sin karriär. Roy var en ärrad veteran vid den här tiden, men 35 år gammal noterades den kaxige kanadensaren för en räddningsprocent på 93,4 procent och en snitt på endast 1,70 insläppta mål per match på de 23 matcher han vaktade Avalanches kasse. Lägg därtill att han höll fyra nollor under slutspelet. Han var därmed också en högst bidragande orsak till att legendaren Ray Bourque slutligen fick vinna Stanley Cup. Roy spelade två slutspel till efter den sagolika insatsen 2001, men lyckades aldrig komma i närheten av samma höjd som den våren och sommaren. Patrick Roy. Foto: Bildbyrån 4. , Boston (2011) Jag förstod mig aldrig riktigt på hur Tim Thomas kunde vara så, ursäkta språket, jävla bra i NHL under hans gyllene år mellan 2007 och 2012, men en sak är säker: Han var ruggigt, ruggigt bra. För en person som gillar målvakter som spelar med mycket struktur och lugn i sitt spel var Thomas en målvakt som stack en lite i ögonen med sin spelstil. Det var yvigt, flashigt och i många fall väldigt riskabelt. Men han stoppade trots allt pucken. Ett slutspel han gjorde detta speciellt bra var Stanley Cup-slutspelet 2011. Thomas bombarderades med skott, 849 skott – mest i NHL-historien, under hela våren och sommaren, men han räddade också i princip allt som kom mot honom. Desktop ad in article Mobile ad in article På de 25 matcherna Thomas spelade så stoppade han inte mindre än 798 skott, vilket resulterade i en räddningsprocent på hela 94,0 procent. Han släppte in 1,96 mål per match och höll nollan fyra gånger – men det var i finalserien mot Vancouver som Thomas steppade upp rejält och i princip var omutlig för sitt Bruins. Över de sju finalmatcherna noterades han för en räddningsprocent på hela 96,7 procent och fick fullt välförtjänt motta Conn Smyte Trophy som slutspelets MVP efter att han hållit nollan i den sjunde och helt avgörande finalmatchen mot Vancouver på bortais. Tim Thomas. Foto: Bildbyrån 3. , New Jersey (2003) Martin Brodeur var en av de bästa – om inte den bästa – målvakten i världen vid den här tidpunkten. Han hade länge slagits med Patrick Roy och Dominik Hasek om den här titeln, men under våren och sommaren 2003 var det inget snack om vilken målvakt som var herre på täppan. 2003 var Brodeur 30 år gammal och på toppen av sin karriär. Laget hade vunnit Cupen 2000 och varit i final 2001. 2002 blev det uttåg i konferensfialen – och 2003 skulle bli lagets stora revansch. Med en Brodeur i högform kunde Devils bärga sin tredje Stanley Cup-titel genom tiderna efter att man besegrat Mighty Ducks of Anaheim, som laget hette på den tiden, i finalserien. Desktop ad in article Mobile ad in article Ducks hade en storspelande Jean-Sebastien Giguere i målet (något vi kommer in på lite senare), men det räckte in till för skrällaget när man ställdes mot Brodeur i finalserien. Devilslegendaren höll nolla i inte mindre än tre finalmatcher och totalt sju matcher under hela slutspelet – ett NHL-rekord som står sig än i dag. Liksom fallet med Thomas i finalen 2011 så höll Brodeur också nollan (3–0) i den sjunde och avgörande matchen 2003. När allt var sagt och gjort stod Brodeur där med en räddningsprocent på 93,4 procent och ett snitt på 1,65 insläppta mål per match. Med siffror i den klassen ger man, minst sagt, sitt lag en bra chans att vinna. Martin Brodeur. Foto: Bildbyrån 2. , Anaheim (2003) Hade det inte varit för att Mighty Ducks förlorade finalserien och att Jean-Sebastien Gigueres spel vacklade en aning i finalmatcherna hade kanadensaren varit så tokgiven etta på den här listan det bara går. Som 25-åring hade Giguere egentligen bara en hel NHL-säsong i bagaget inför slutspelet 2003. På meritlistan fanns noll slutspelsmatcher inför den första slutspelsomgången mot giganten och regerande mästaren Detroit Red Wings. Det märktes inte, om man säger så. Giguere satte nivån redan i första matchen då han räddade 63 räddningar när Anaheim besegrade Detroit med 2–1 i den tredje övertidsperioden. Giguere red sedan på den vågen i stort sett hela slutspelet – och tack vare hans insatser mellan stolparna tog man sig högst skrällartat hela vägen till Stanley Cup-finalen mot New Jersey. Desktop ad in article Mobile ad in article Där föll Giguere igenom en aning och Devils var i slutändan det starkaste laget, men det var trots allt inget snack om vem som var slutspelets MVP, trots förlusten. Han var därmed den första spelaren sedan Ron Hextall (1989) som vann Conn Smythe Trophy utan att vara en del av det vinnande laget. Sedan Gigueres heroiska insatser mellan stolparna har än i dag inte någon spelare från det förlorande finallaget tilldelats MVP-priset. Jean-Sebastien Giguere. Foto: Imago 1. , Los Angeles (2012) Den insats på listan som ligger närmast i tiden och den – i mina ögon – enskilt största målvaktsinsatsen i ett slutspel sedan jag började följa ligan som liten grabb. Jonathan Quick var en erkänt skicklig målvakt på den här tiden, men liksom i fallet med Tim Thomas har jag alltid haft lite svårt för Quick med tanke på hans lite oortodoxa spelstil. Jag hade dock inga tvivel om att han var en bra NHL-målvakt, men att han skulle vara så här bra... Nja, det trodde nog ingen. Kings var åttondeseedade i den västra konferensen efter att ha kommit på en tredjeplats i Pacific Divison och inför slutspelet var det nog inte många som gav Kings en suck mot Presidents’ Trophy-vinnaren Vancouver Canucks. Kings knep dock serien efter bara fem matcher – och det var bara början på Kings och Quicks framfart i slutspelet under den där våren och sommaren. Quick vaktade kassen i samtliga matcher för Kings i slutspelet och han gjorde det nästa utan motstycke. Under resan fram till cuptiteln förlorade Kings bara fyra matcher och när finalspelet mot New Jersey drog igång nådde Quick sin formtopp. Den då 25-årige målvakten släppte bara in sju mål på de sex finalmatcherna han spelade, vilket gjorde att han hade ett snitt på endast 1,17 insläppta mål per match. Räddningsprocenten laddade på 94,7 procent i finalserien och totalt 94,6 i hela slutspelet. Desktop ad in article Mobile ad in article Föga förvånande tilldelades Quick Conn Smythe Trophy av Gary Bettman efter den sjätte finalmatchen. Även om Quick de senaste åren har presterat långtifrån glansdagarna finns det ingen som kan ta ifrån honom de insatser han gjorde för Kings 2012 och 2014, då han också förde klubben till Stanley Cup-seger. Jonathan Quick. Foto: Bildbyrån NHL-studion: Chanserna att vinna Stanley Cup
