Ska vi vara helt ärliga så är det väl egentligen bara det där bronset från 1994 som är något som egentligen borde ha bytts ut mot ett guld, även om man har två silver från 1988 och 2006 som sina medaljmässigt starkaste turneringar.
{{ PAYWALL LIMIT }}
1988 i Calgary var man egentligen fortfarande några år från att ta det där klivet upp som en riktig toppnation. Dit kom man inte förrän i mitten av 90-talet. Därför var silvermedaljen 1988 i princip att betrakta som ett OS-guld för nationen. Innan dess hade man aldrig tagit medalj överhuvudtaget i varken OS eller VM, när man plötsligt stod där med ett silver efter att ha besegrat (förvisso redan klara guldvinnarna) Sovjet i sista matchen (finalrundan avgjordes i gruppspelsform) och via det passerat Sverige.
Under NHL-OS-eran var Finland, nästan, ständigt ett lag som gick lite bättre än förväntat. Man var i semifinal 1998, 2010 och 2014 (med bronsmatchseger i samtliga fall).
Man var i final 2006. Enda plumpen var i Salt Lake City 2002 där man, precis som Sverige, förlorade i kvarten. Må så vara att det kan ses som viss skillnad att åka ut mot Kanada och att göra det mot Vitryssland.
EN PERFEKT MIX
Men så har vi den där turneringen i Lillehammer. Den som vi svenskar gärna minns. Precis som vi för all del även minns 2006 i Turin också, där vi slog Finland med knapp marginal i finalen.
Av alla OS där Finland tagit medalj i, så är den turneringen den enda där man faktiskt underpresterade när det gällde som mest.
De hade, ledda av Curre Lindström, ett enastående OS-lag för att vara en turnering utan NHL-spelare.
Turneringen låg i någon sorts brytpunkt som passade just finsk hockey perfekt där flera spelare hade provat på NHL men vänt hem av olika anledningar. Ofta för att de misslyckats. Men de var alla fortfarande spelare av hög europeisk klass (Timo Jutila, Mikko Mäkelä, Janne Ojanen, Raimo Helminen, Jarmo Myllys), samtidigt som man hade vissa spelare av högsta möjliga europeiska klass som ansågs för mjuka eller små för NHL (Esa Keskinen, Mika Nieminen) och dessutom en rad yngre spelare som ännu inte hade åkt över till NHL (Jere Lehtinen, Ville Peltonen, Saku Koivu, Sami Kapanen).
En perfekt mix i en värld utan NHL-deltagare, helt enkelt.
Än idag håller jag det här finska OS-laget som det bästa jag följt i ett OS, i förhållande till övriga nationer. Då räknar jag bort sovjetiska upplagor från 70- och tidigt 80-tal eftersom det inte var något jag såg med egna ögon
Men det där finska laget alltså. Vilket gäng!
DÅ HADE SVERIGE INTE VUNNIT OS-GULD
Puckskickliga, sevärda, lät knappt motståndarna låna pucken. De släppte in fyra mål på fem gruppspelsmatcher. De tillät motståndarna skjuta 62 skott på mål. Det mesta de släppte till i en enskild match var 14 skott och då mötte de ändå både Ryssland och Tjeckien. Må så vara att det var precis efter deras splittringar och under en period där de definitivt inte var som bäst.
I kvarten gjorde man processen kort med USA. Vann med 6-1. Men nu behövdes det vasst spel från Jarmo Myllys i mål.
Och det var också just det där målvaktsspelet som kom att fälla Finland till slut.
Myllys hade just den säsongen fått ett nytt genombrott efter att hans första genombrott i princip helt hade glömts bort. Han slog igenom där i den där OS-turneringen i Calgary 88 och var den kanske största orsaken till den finska framgången då.
Sedan hamnade han i NHL, men hade ingen större framgång under sina fyra säsonger där och föll – framförallt för oss svenskar – i glömska.
När han i sista stund gav upp NHL 1992 var det för sent för honom att spela i den finska högstaligan när han återvände. Han fick göra ett år i andraligan innan den där OS-säsongen kom och han hade flyttat upp till FM-ligan igen. Vilket också blev den sista säsongen där innan han hamnade i Luleå och blev en målvaktslegendar i svensk hockey.
ETT FIASKOARTAT MÅLVAKTSVAL
Han släppte in tre mål på fyra matcher fram till och med den där kvarten mot USA. Men i semifinalen valde Curre Lindström att ställa Jukka Tammi i mål. Finland ledde med 2-0 när fyra minuter återstod av andra perioden. Innan perioden var slut stod det 2-2 och sju minuter in på tredje perioden hade Kanada 4-2 efter en inte alltför lyckad insats i målvaktsväg. Det blev 5-3 till slut och Kanada fick möta Sverige i finalen. Och den behöver vi knappast skriva speciellt mycket om. Men min övertygelse har alltid varit att om Myllys spelat den där semifinalen mot Kanada, så hade Sverige inte stått som olympiska mästare 1994.
Myllys klev förstås in och nollade Ryssland i bronsmatchen och stannade turneringen på tre insläppta mål på fem matcher.
Och då ska ni ha klart för er att tre insläppta mål på fem matcher på den tiden hade ett annorlunda värde än det har idag.
Nu återstår att se om Jukka Jalonen, Mikko Manner och deras spelare kan bryta den här finska OS-förbannelsen.
