En U-sväng jag inte såg komma

Måns Karlsson blickar tillbaka och summerar och analyserar samtliga 14 SHL-lags säsong. Idag handlar det om överraskningen Örebro. Men så kom Niklas Eriksson och Jörgen Jönsson in. Jhonas Enroth plockades in på målvaktssidan - och utdömda Örebro spurtade sig hela vägen till slutspel. Sen dess har de bara fortsatt på inslagen väg. Nu är de att räkna med igen. Det blev till sist "bara" en åttondeplats med 85 poäng. Två noteringar som klubben bara överträffat en gång i SHL, 2015, då de slutade sexa med 90 poäng (på 55 matcher i stället för 52). MÅLVAKTERNA Att fjolårshjälten Jhonas Enroth skulle bli kortvarig i klubben förstod alla från den dagen han sajnade på sitt kontrakt. Det sades tidigt att den tidigare VM-guldmålvakten skulle tillbaka till Dinamo Minsk. Örebro insåg förra säsongen hur viktig målvaktsposten är, så i år landade de en riktigt tung keeper i form av Dominik Furch. Han hade varit försteekeper i KHL i fyra år, spelat VM och var 2018 uttagen i OS-truppen. Och jodå, han var precis så bra som ryktet gjorde gällande. Under första halvan av säsongen var han SHL:s bästa målvakt och gjorde Örebro till ligans mest svårslagna lag. Örebro lär ha lagt en jäkla pengapåse på Furch (med all rätt) men hade då inte råd att plocka in annat än en "budgetmålvakt" som hans backup. Jonas Arntzen visade sig inte hålla i SHL. Furch kan bli kvar i Örebro även nästa säsong, och Arntzen har kontrakt, men frågan är om de inte ska låna ut honom och plocka in en något vassare kompanjon till stjärn-tjecken? UTROPSTECKNET Örebro gjorde en hel del spännande värvningar inför säsongen. En av dem, som jag verkligen inte trodde på, var Ryan Stoa. Visst, han kom med ett fint CV med OS-spel för USA, 40 matcher i NHL och nästan 300 i AHL. Men jag såg på honom med mer oro än upphetsning. 32-åringen är 193 centimeter lång, väger 102 kilo, är ganska långsam på rören och har fem år i ganska långsamma KHL. Jag hörde bara varningsklockor och var ganska säker på att Stoa skulle bli en flopp. Men ack, ack ack. Vad fel jag hade där. Han är ingen briljant hockeyspelare och det ser inte alltid helt naturligt när han ångar fram genom mittzonen. Men det går inte att komma ifrån att han gjorde 19 mål och slutade trea i SHL:s skytteliga, och hamnade precis utanför topp-tio i poängligan med 37 poäng. Ryan Stoa blev en succévärvning för Örebro. Ryan Stoa blev en oväntad succé. Bildbyrån BESVIKELSEN Överlag fick Örebro en fin utdelning på sina nyförvärv och många av dem presterade förmodligen rätt bra, även sett till månadslön. Men en värvning får definitivt lyftas fram som en besvikelse. Joonas Rask jagades av flera klubbar i SHL men valde till sist Örebro. Det blev dock inte alls bra, varken för honom eller klubben. Det syntes att Rask trots allt är en duktig hockeyspelare, så helt oduglig är han inte, men det blev bara sex mål och 15 poäng för den finske forwarden. En rejäl missräkning, med tanke på att han sköt 20 mål i Liiga förra säsongen. Rask har kontrakt med Örebro även kommande säsong, så alla inblandade parter får hoppas på att han bara behövde en säsongs uppvärmning i SHL. GENOMBROTTET Örebro får sällan credd för hur de lyckas förädla talanger, men nu har den unga elitklubben trots allt börjat få fram spelare från egna led. Glenn Gustafsson spelade sig in i JVM-truppen för två år sedan, och den här säsongen var det Linus Öberg som lyckades med bedriften. Jag hade ingen koll på Öberg inför säsongen, men han toppade formen i precis rätt tid och blev den stora skrällen i JVM. Inför säsongen trodde ingen att han skulle kunna slå sig in. Men det gjorde han - och väl på plats i Tjeckien imponerade Öberg dessutom. Han sköt till och med bronset till Sverige. 4+4 på 37 matcher i SHL är inte siffror som får en att svimma av upphetsning, men det jag gillar med Linus Öberg är lika mycket hans arbetsinsats som hans fina offensiva uppsida. Jag tror han kan få sitt stora, stora genombrott nästa säsong. Linus Öberg slog sig in i JVM-truppen. Bildbyrån COACHERNA Niklas Eriksson och Jörgen Jönsson kom till Örebro redan förra säsongen, och gjorde dem till ett svårslaget lag. Den här säsongen fortsatte de på inslagen väg och när laget sensationellt ledde SHL en bit in på säsongen var succén ett faktum. och det står jag fast vid nu. Han är en vinnare, både som spelare och tränare, och bildar tillsammans med Niklas Eriksson och "nyförvärvet" Christer Olsson SHL:s just nu mest spännande tränartrojka. Örebro får behålla sin ledartrio även nästa säsong och det är viktigare än att de får behålla varenda spelare i spelartruppen. Så högt håller jag tränarstaben. Det är de här tre grabbarna som ska göra klubben till en guldaspirant. POÄNGKUNGEN Efter fjolårets mycket fina säsong var förväntningarna höga på Mathias Bromé, när han lämnade Mora för Örebro. Men han inte bara motsvarade förväntningarna. Han överträffade dem. Med 36 poäng vann han poängligan vid spel i lika styrka i hela SHL, och med 43 poäng totalt slutade han sexa. En bra bit in på säsongen rankade jag honom som SHL:s bästa forward, så bra var han faktiskt. Nu väntar spel på andra sidan Atlanten för Bromé, som de senaste två åren växt ut till att bli en av svensk hockeys stora profiler. Poängkungen Mathias Bromé. Bildbyrån MVP Det går att argumentera för att Bromé är MVP. Eller kanske Kristian Näkyvä, som var en av de som spelade mest av alla i ligan. Hade "MVP" stått för "most valuable person" hade både Niklas Eriksson och Jörgen Jönsson varit aktuella. Men nu är det ju den mest värdefulla spelaren som efterfrågas. Och då landar jag ändå in på Dominik Furch. Han spelade överlägset mest (2653 minuter, tvåan Oscar Alsenfelt landade på 2175), gjorde överlägset flest räddningar (1115 mot Alsenfelts 974), vann näst flest matcher och höll toppklass i andra kategorier också. Han var vass om vi ser till antalet hållna nollor, och förstås de klassiska staplarna som insläppta mål per match och räddningsprocent. Det jag imponeras mest av i Dominik Furchs spel är hans lugn. Det känns som han sällan spelar över någon situation, oavsett vilket stressat eller pressat läge det är han ställs inför. Han har dessutom förmågan att fullständigt spika igen, på ett sätt som bara ett fåtal andra målvakter i SHL kan. I synnerhet under säsongens första halva var Furch fruktansvärt bra. Då var han ett tag hela seriens MVP. SUMMERING OCH SLUTBETYG Efter flera år med svarta rubriker, om ekonomiskt kaos och allt svagare tabellplaceringar, hade jag inga större förväntningar på Örebro den här säsongen utan tippade dem först på elfteplats. Och då ska vi komma ihåg att jag hade dem betydligt högre än många andra. Redan tidigt såg vi dock att Örebro var ett lag som var betydligt bättre än så, och som snarare skulle slåss om topp-fyra eller topp-sex. Nu tappade de till sist till en åttondeplats i den jämna tabellen, men de skulle absolut ha haft potential att åtminstone ha slagits om en semifinalplats om det hade blivit något slutspel. Men en sjätte- eller åttondeplats, en semifinal eller åttondelsfinal var inte det viktiga för Örebro. Det viktiga för Örebro var att de visade för alla att de är tillbaka på rätt väg igen. Att de någonstans börjat hitta sig själva och lärt sig vad som krävs för att bli bra över tid, och hur de ska nå dit. Det har talats om en mer utpräglat svensk satsning, och det är såklart bra. De har flyttat fram sina positioner rejält och värvat Robin Kovacs. Det ryktas om att de värvat Emil Larsson och det har till och med surrats om att de gjort försök med Jonathan Pudas. Värvningen av Robin Kovacs blev hela SHL-säsongens stora snackis (innan Coronautbrottet) och även om Kovacs kanske inte blev någon frälsare den här säsongen, är det precis den typen av värvningar en klubb i Örebros situation behöver göra för att kunna ta steg. Det är den typen av värvningar som visar att de vill uppåt och har ambitioner igen. Det är den typen av värvningar alla SHL-klubbar vill göra. Den tidigare ifrågasatta och ganska starkt kritiserade sportchefen Niklas Johansson har lyckats vända på opinionen. Robin Kovacs blev säsongens snackis. Bildbyrån Mathias Bromé var storvärvningen de gjorde (från SHL) inför säsongen, och det blev en succé. Dominik Furch var den storvärvning de gjorde utifrån, och det blev också en succé. Om Örebro nu lyckas bli ett topplag är det de två som, tillsammans med Robin Kovacs och tränarna, kommer symbolisera det "nya" Örebro, som räddade klubben när det såg ut att gå käpprätt åt avgrunden. För så illa såg det faktiskt ut under förra säsongen och stundtals under silly season till den här säsongen. Jag hade börjat ge upp på Örebro och såg snarare något sorts AIK-liknande förfall framför mig, än det vi fick se nu. I sina bästa stunder var man ett av SHL:s allra bästa lag, och även om det inte höll hela vägen gjorde man en säsong som överträffade alla mina förväntningar. Därför blir betyget högt. Det räcker inte till en femma i betyg, det hade åtminstone krävts en topp sex-plats för det, men en stor och fin fyra på den femgradiga skalan ska Örebro absolut ha. MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER –

En U-sväng jag inte såg komma

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Avslöjar skadan som stoppade Karlsson

Klart: Han tar över Vegas efter Tortorella

Kritiserar svenska stjärnorna: "Det finns för lite tacksamhet"

Därför trejdades svenskarna

Skrällen: Han tar över Toronto