Runt om i Sverige finns det småorter som sett till befolkningsmängden producerat oproportionerligt många duktiga ishockeyspelare. Några klassiska exempel är väl omskrivna, men i den här miniserien på hockeysverige.se är tanken att vi ska titta närmare på några av de som stått utanför rampljuset. Vi börjar i Hofors.
Hofors ligger i Gästrikland, men inte med mer än att en slarvig lantmäteritjänsteman kunnat ändra på den saken. Det lilla samhället ligger några kilometer från länsgränsen till Dalarna. Det är en utpräglad arbetarklassort där stålindustrin varit hjärtat som syresatt hela samhället i århundraden och det politiska styret varit lika rött som blodet i arbetarnas ådror.
Privatägda Ovako är än idag Hofors största arbetsgivare och försörjer över tusen personer i en kommun med mindre än tio tusen invånare vid senaste mantalsskrivningen. Liksom på många andra mindre orter minskar befolkningen stadigt i Hofors. För många ungdomar lockar länets residensstad Gävle, som man når via ungefär fem mils bilkörning längs E16 i riktning mot Bottenhavet. Men så finns det de som bor kvar. En sådan är Yngve Söderström.{{ PAYWALL LIMIT }}
– Jojomän!
Yngve Söderström bekräftar med emfas att han är född och uppvuxen i Hofors och att det är där han bott hela livet – och fortfarande bor kvar. I hans ungdomstid var Hofors en om än inte blomstrande så åtminstone välmående ort med 15 000 invånare och förutom stålverket även gruvdrift och sågverk.
Och ett ishockeylag som var snudd på elitseriemässigt.
– Vill du höra en historia?
"DE HAR BJÖRKAR I SIN ISHALL"
Yngves fråga är retorisk. Han vet lika väl som jag att jag vill höra en historia om Hofors IK:s glansdagar, ämnet vi kommit in på efter att ha stökat av några biografiska grundfakta.
– Första gången Hofors fick kvala var 1972. På den tiden spelade vi i division 1 Mellansverige och efter att ha vunnit den fick vi kvala för att nå Allsvenskan som var uppdelad i två divisioner men var landets högsta. I kvalet ställdes vi mot Hammarby, Kiruna, Modo. Det var stort här på orten. Hammarby hade med sig ett gäng supportrar upp och de var väl lätt förfriskade när de steg av bussen vid vår utomhusarena för de första de sa var: ”Kolla grabbar, de har björkar i sin ishall.”
Yngve skrattar gott åt minnet innan han tar vid igen.
– Modo hade en fem, sex landslagsmän, bland andra Anders Hedberg. Vi fick stryk med 7-3 eller nåt i den stilen. I nästa match skulle vi möta Kiruna och de skulle ju också upp i Allsvenskan. Vi skulle väl i princip bara åka upp dit och få stryk, men vi vann med 6-1 och gjorde en kanonmatch. Tyvärr räckte det inte för att ta steget upp.
SM-GULD OCH LANDSLAG STÅR I SKUGGAN AV CANADA CUP
Det som är anmärkningsvärt med Hofors IK:s kvalkampanj 1972 är att laget uteslutande bestod av Hoforsgrabbar. Det var stålarbetarnas söner som fram till 1966 hade spelat på naturisar när vädret tillät. Thomas Lundin på backen skulle nå Elitserien på egen hand med Frölunda ett knappt decennium senare. Jan-Erik Silfverberg blev svensk mästare fyra gånger och även om han var för ung för att ta en plats i Hofors kvallag 1972 fanns brorsan Conny (bilden nedan) med i kulisserna och skulle även han komma att bli SM-guldvinnare med Brynäs. Men den störste av dem alla var en annan.
– För mig var det Thomas Åhlén, slår Yngve Söderström fast. Visst, de andra vann SM-guld och spelade i landslaget, men han var den ende som spelade Canada Cup 1984. Det var stort. Hans pappa Valter var också en duktig hockeyspelare, han blev världsmästare 1957. Han spelade i Gävle Godtemplare då men flyttade till Hofors mot slutet av 1960-talet.
HEIMO KLOCKARE BANADE VÄGEN
Just när jag tror att vi tagit oss tillbaka till Hoforshockeyns big bang, ursprunget, explosionen som födde hockeykulturen ”på bruket” som de säger själva, slänger Yngve in en brasklapp.
– Men de var inte först inte.
Inte?
– Nähej. Första Hoforsgrabben som vann SM-guld i ishockey var Heimo Klockare. Han spelade här i början på 1950-talet innan han flyttade till Gävle och spelade i Gävle Godtemplare. Han var målvakt och spelade med keps.
Yngve skrockar och konstaterar att det var så det var på den tiden.
En seriereform i svensk ishockey 1973 innebar att Södra och Norra Allsvenskan slopades och att Elitserien infördes. Året därefter, 1974, hade Hoforspojkarna återigen kvalificerat sig för kvalet, men den här gången inte lika endemiskt hemmasnickrat.
– Från Brynäs hade vi fått in Lennart "Huppa" Lindh men framförallt Jan-Erik Lyck. Den senare var ju ett stort affischnamn på den tiden och han kom väl till Hofors för att varva ner. De ville ha honom till landslaget men han tackade nej.
"MINNS DU NÄR NI SLOG DJURGÅRDEN?"
Råkar du befinna dig i Hofors någon gång kan du prova att approchera lokalbefolkningen och fråga om de minns matchen mot Djurgården 1974. Om du inte stött på en ung spoling lär svaret bli ja. Den matchen är nämligen ikonisk i Hofors. I eftertänksamhetens kranka blekhet är det kanske till och med HIK:s, ja, hela Hofors, största händelse i modern tid.
– Ojojoj, det är en klassisk Hoforsmatch! utbrister Yngve.
Djurgården, tränade av Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, hade spelare som Anders Hedberg (samma som i Modo två år tidigare), Kenta Nilsson, Claes-Göran Wallin ochStig Larsson.
– De hade fyra, fem landslagslirare, konstaterar Yngve. Det var fullspikat, 2 600 åskådare. Vi hade ju knappt läktare men folk stod där i snövallarna och trängdes.
– Än idag när jag går upp på bruket är det fortfarande folk som stannar mig och frågar om jag minns när vi slog Djurgården, säger han nostalgiskt i nästa andetag.
Och ja, det var faktiskt så det blev. Lilla Hofors spöade stora Djurgården med 6-4. Runtom på snövallarna ekade Hoforsramsan:
”Här var det livat, här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt, H-I-K”
– Att vi fick stryk i returen på Hovet med 10-1 behöver du väl inte skriva, ber Yngve med ett skratt.
NÄSTA GENERATION SÖDERSTRÖM
Heimo Klockare, Thomas Åhlén, bröderna Silfverberg. Alla stora spelare men bryggan till nästa generations stora söner i Hofors IK är Yngve Söderström. 1972 föddes sonen Ulf och några år senare la Yngve den egna karriären på hyllan i lagom tid för att kunna engagera sig som ungdomsledare för Hofors 72:or.
– Jag växte upp i ett villaområde fyra, fem kilometer från ishallen, berättar Ulf Söderström, svensk mästare med Färjestad 2002 och mottagare av Guldhjälmen samma år.
– Men Hofors kommun var otroligt duktiga på att spola upp isar på den tiden, så bara inom ett par hundra meter hade vi två grusplaner som spolades vintertid. Och ibland var det drivna föräldrar som pumpade upp vatten från en bäck i närheten och spolade upp planerna redan innan kommunen hann göra det, minns han med ett skratt.
När 72:orna spelade TV-pucken var det åtta stycken från Hofors. Det har aldrig hänt varken förr eller senare
Yngve Söderström om den starka kullen hans son Ulf var en del av.
Ulf Söderström inledde sin ishockeykarriär på samma utomhusrink som Hammarbysupportrarna hade hånat samma år som han föddes, men 1980 byggdes en ishall och det blev rena attraktionen.
– Oh ja, det fanns bara två ishallar i hela Gästrikland då. Det var Gavlerinken och så vår ishall i Hofors. Det var jättestort för alla som kom hit och fick spela inomhus, minns Ulf om tiden som ungdomsspelare.
Men det var inte bekvämligheten i att få spela inomhus som gjorde att ishockey var sporten för Ulf Söderström.
– Nej, jag spelade fotboll också men i Hofors var hockeyn mer etablerad och seriös, det fanns stort hockeykunnande bland ungdomsledarna och en infrastruktur som saknades på fotbollssidan.
Dessutom växte det fram ett grabbgäng, alla födda 1971–1973, som älskade ishockey och drev på varandras utveckling. Ulfs pappa Yngve, tillika deras tränare, minns det väl.
– Det var några väldigt duktiga killar i det gänget. När 72:orna spelade TV-pucken var det åtta stycken från Hofors. Det har aldrig hänt varken förr eller senare.
Ulf Söderström var visserligen framstående redan då, men den stora talangen bodde ett par hus bort och var året yngre än Ulf: Andreas Johansson.
– Han spelade med oss 72:or och när vi inte spelade med laget lekte vi hockey på gården där hemma, berättar Ulf.
– Samtidigt var det flera ur det där kompisgänget som var väldigt bra och säkert kunde nått minst lika långt som vi om de förstått vikten av att träna, påpekar han och får medhåll av pappa Yngve:
– Jag minns speciellt två killar, säger Yngve, som var otroligt talangfulla men föll ifrån vid 16-årsåldern. En var målvakt. Han blev sjuk. Sen var det en back också men han tröttnade väl. Jag tror inte han hade stöttningen heller. De kunde nått Elitserien om de bara hållit i.
"DE KALLADE OSS 'BURFÅGLARNA'"
Ulf Söderström och Andreas Johansson hängde ihop under uppväxten och blev uppflyttade samtidigt till A-laget. Ulf var 16 år och Andreas bara 15. Yngve var vid det laget assisterande tränare i A-laget, men han försäkrar att det inte förelåg någon nepotism.
– Nej, nej, det hade jag aldrig kunnat göra. Det var huvudtränareLennart "Tigern" Johansson som plockade upp grabbarna i A-laget, bedyrar han.
– De kallade oss ”burfåglarna”, garvar Ulf själv. Vi spelade med galler och jagade väl de gamla gubbarna i serien, haha.
Från den tidiga och gemensamma A-lagsdebuten kom Ulf Söderströms och Andreas Johanssons vägar att skiljas åt. Andreas, den stora talangen, flyttade till Falun och sedan vidare till Färjestad. Han var bofast i alla juniorlandslag, gjorde ett starkt JVM 1992/93 (som för övrigt spelades i bland annat Hofors) och slog sig sedermera in i NHL.
Late-bloomern Ulf Söderström gnetade på hemma i Hofors. Det blev en ettårig utflykt till Väsby där han hade den dynamiska duon Roger Melin och Niklas Wikegård som tränare, innan han vände hemåt igen. Väl hemma i Hofors fick han spela med fem år äldre Erkki Saramaa för första gången, även han född och uppvuxen i Hofors.
– Han hade nog ingen aning om vem jag var, men eftersom han hade flyttat till ett rikshockeygymnasium några år tidigare hade jag och alla vi som var lite yngre stenkoll på honom, garvar Ulf.
"HOCKEYMATCHERNA VAR EN HAPPENING I BYN"
Hofors IK höll till i division två, men drog fortfarande mycket folk, inte minst på fredagsmatcherna.
– Hockeymatcherna var en happening i byn, minns Ulf. Det kunde komma tusen åskådare på en hemmamatch, inte minst när det var kval. Ofta stötte vi på Kumla eller Viking HC från Hagfors. Det växte fram en rivalitet där och det hände väl både en och två gånger att det blev slagsmål på läktaren.
Erkki Saramaa, som hade gått på hockeygymnasium i Örnsköldsvik, lämnade återigen moderföreningen Hofors och flyttade till Linköping och LHC. Han hade inte varit där mer än ett år innan han sålde in både staden och klubben till Ulf Söderström som svalde betet och skrev på för Cluben. Tillsammans spelade de upp LHC i Elitserien innan Ulf flyttade vidare till det Färjestad som barndomskompisen Andreas Johansson hade lämnat några säsonger tidigare.
Ulf Söderström, Andreas Johansson, Erkki Saramaa. Till listan av nästa generations framstående ishockeyarbetare kan även Brynäs assisterande tränare Mikael Holmqvist läggas.
– Hans storebror och jag var faktiskt bästa kompisar när vi växte upp, flikar Ulf in.
Hur ser återväxten ut då? Tja, för att göra nästa generationshopp får vi sicksacka oss fram via en annan av Ulf Söderströms barndomskompisar, vars grabb Oscar Birgersson är inne på sin första fulla SHL-säsong med Brynäs.
– Men han flyttade tidigt till Gävle och gick hockeygymnasiet där, berättar Ulf. Märker man att det kommer fram någon i Hofors med talang nuförtiden skickar man dem till Gävle, det är för dålig sparring i HIK.
Annat var det på 1960-talet.
Då var Hofors bättre än Djurgården.
FOTON:
Hofors IK på Hovet: Privat
Conny Silfverberg: Bildbyrån
Ulf Söderström: Bildbyrån
Andreas Johansson i Färjestad & Juniorkronorna: Bildbyrån
