MJÖRNBERG: Vilka tjänar egentligen på karusellen?

Publicerad 07 september 2022 13:49 | Senast redigerad 07 september 2022 17:00

Mikael Mjörnberg

Följ HockeySverige på

Google news

Tre klubbar med stora ambitioner att tillhöra toppen av Hockeyettan har broderligt skickat spelare emellan sig inför säsongen. Frågan är vilka som egentligen tjänar på den karusellen?

Tommy Warghs uppmärksammade övergång från Boden till pånyttfödda Piteå är förstås det som står ut, men faktum är att han är långt ifrån ensam att röra på sig mellan rivalklubbarna långt uppe i norr.

Tittar man på Hockeyettan norra-kartan ligger Kalix, Boden och Piteå som en liten isolerad fläck uppe i ena kanten. Inför kommande säsong har ett flertal spelare valt att röra på sig mellan föreningarna.

Kort och koncist beskrivet. Tommy Wargh, Sebastian Hansson och Fredrik Bergdahl lämnar Boden för spel med Piteå. Robin Liljekvist och Jens Andersson lämnar Kalix för Boden och i motsatt riktning går forwarden Sebastian Huczkowski.

Man behöver bara blicka bakåt några säsonger för att hitta fler paralleller att dra. Jesper Juntto spelade i Boden innan han för några år sedan landade i Kalix. Boden-keepern Jacob Karlsson värvades från Kalix inför fjolårssäsongen. Felix Dahlroth inledde trots att han är bodensare i grunden sin Hockeyettan-karriär på lån i Piteå och ryggradstrion Christian Nyman (Kalix), Viktor Sandberg (Kalix och Piteå) och Marcus Sandström (Kalix och Piteå) lirade sin hockey i grannklubbarna när Boden harvade i division 2. I Piteå hittar vi Albin Thyni Johansson som anslöt från Boden ifjol, Markus Magnusson med ett förflutet i både Kalix och Boden (och femtioelva klubbar till) och Jesper Ylivainio vars största Hockeyettan-avtryck ju skedde i Boden-tröjan.

Det saknas så att säga inte exempel på att spelare snurrar runt, runt i regionen.

Desktop ad in article Mobile ad in article

På sätt och vis är det väl naturligt att spelare som trivs i området kommer att glida mellan föreningarna, men det väcker också en intressant fråga.

Vilka är det egentligen som tjänar på spelarkarusellen?

Rent krasst skulle jag nog vilja påstå – ingen.

Situationen liknar i mångt och mycket så som det såg ut i Hockeyettan västra om vi backar fem, sex år i tiden.

Då hade vi klubbar som Lindlöven, Arboga, Kumla, Surahammar och Köping som rent geografiskt ligger nära varandra och som broderligt bytte spelare mellan säsongerna. Det var väldigt vanligt att många av spelarna i trupperna hade flera av klubbarna på meritlistan.

”Spelarna flyttar runt mellan de lokala lagen på ett ganska påtagligt vis. Ena året finns en tusenlapp mer i lönekuvertet här, andra året kan någon fixa ett lite bättre jobb där, spelare behöver miljöombyte men helst inte längre bort än att det fortfarande är bekvämt”, skrev jag i en krönika om situationen då (augusti 2017).

Vad de här klubbarna hade gemensamt under många år var, om man tillåts uttrycka sig lite elakt, att de var jämndåliga. De värvade helt okej Hockeyettan-spelare i sidled, men de blev inte bättre som lag.

De stod och stampade i ett grått ingenmansland och bytte halvdana tabellplaceringar lika frekvent som de bytte spelare.