MJÖRNBERG: Utan tålamod kan det bli en snabb returbiljett

Målet för de flesta spelarna i Hockeyettan är att nå Hockeyallsvenskan, men ibland är det kanske smartare att ha is i magen och jobba med tålamod än att hoppa på första bästa möjlighet. Ett år extra i tredjedivisionen kan rent av vara nyttigt.

Markus Ruuskanen hade svårt att prestera i Hockeyallsvenskan för Tingsryd och var igår kväll åter på is i Stiga Arena för att lösa de offensiva knutarna hos det Tranås han ledde med sådan framgång ifjol.

Det gick så där.

Det var förvisso en het forward som ville visa sig från sin bästa sida och sköt på det mesta, men den riktiga tajmingen fanns inte där och 23-åringen fick lämna isen mållös när Tranås föll med 2-4 hemma mot Borlänge.

Det kommer säkert bli bra på sikt när han fått skjuta in sig lite i Tranås-tröjan, men när det kommer till Ruuskanens återkomst till sin tidigare klubb är det ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att strategiskt ha en plan för sin karriär och skynda långsamt.

Visst, forwarden hade en mäktig säsong och dundrade in sanslösa 36 mål i Hockeyettan ifjol, det är statistik som ska lägga grunden för ett kliv till Hockeyallsvenskan. Men det klivet måste vara rätt. För lite för många spelare tycks devisen vara ”allsvenskan till vilket pris som helst” och därmed görs flyttar till klubbar och roller som kanske inte alls passar. Då är risken att det ska bli floppartat ganska överhängande.

Ruuskanen har en potential att på sikt bli allsvensk, men den kommer inte uppfyllas i en marginaliserad roll hos ett bottengäng som Tingsryd. Samma sak gäller lagkamraten Hugo Frylén som efter en ynka framgångsrik vårserie värvades till Tingsryd och också han hamnade långt ner i hierarkin för att sedan spottas tillbaka till Mörrum. I båda fallen hade det varit klokare att stanna en säsong till i Hockeyettan, fortsätta bygga och kanske få ett bättre erbjudande nästa säsong. Lägga en stadigare grund för att kunna erbjudas en roll de är mer lämpade för och där de också får förtroendet att spela in sig.

Det finns så klart inga generella svar på svåra karriärfrågor, men överlag är det inte nödvändigtvis rätt väg in i Hockeyallsvenskan att gå via de mindre bemedlade klubbarna. Gäng som Tingsryd, Almtuna eller för den delen Vimmerby som gjort det till en strategi att dammsuga Hockeyettan. Vissa spelare lyckas med att ta den vägen, de flesta gör det inte.

Ett bra exempel på att ha is i magen är till exempel Christoffer Jansson. Man kan argumentera för att han blev kvar i Hockeyettan lite väl länge, men han var ganska tydlig med att han inte ville till allsvenskan bara för sakens skull och inte hade något intresse av att rita på för bottenklubbarna. Han lirade i Hudiksvall tills rätt klubb erbjöd rätt roll. Det blev BIK Karlskoga och se hur han levererar en våning upp nu.

Troja-forwarden Oscar Nordin framstår som ett liknande exempel. Han hade så klart kunnat spela allsvenskt redan i år, men valde att stanna en säsong extra i Hockeyettan och gör fullständigt kaos med söderserien den här hösten. Det gör hans förhandlingsläge betydligt mer gynnsamt inför nästa säsong.

Således, tålamod lönar sig. Det finns väldigt få genvägar till att etablera sig i Hockeyallsvenskan om man inte gjort grundjobbet först och det blir svårt att lyckas om man inte lagt några Hockeyettan-säsonger under bältet och bevisat att man kan leverera flera vintrar i rad.

Det blir väldigt intressant att se om Ruuskanens återkomst i Tranås kan hjälpa honom att bygga den erfarenhetsbank som gör det lättare för honom att lyckas i Hockeyallsvenskan framåt.

Igår fungerade han mest som katalysator för kollegan, dunderdansken Søren Dietz-Larsen, som uppenbarligen taggade till av att ha fått konkurrens om positionen som potentiell målskytt och äntligen fick spräcka sin Tranås-nolla i målkolumnen.