Desktop ad in article Mobile ad in article
Nu blir allt förstås ställt på sin spets i och med att regeringen inte väljer att släppa lite på publikrestriktionerna och man kan tycka vad man vill om det. Det blir vansinnigt när man jämför olika verksamheter och vad som är tillåtet med varandra. Det blir en källa till bedrövelse när de styrande politikerna så tydligt tycks nonchalera den idrottsrörelse (och inte minst kultur- och evenemangsrörelse som är minst lika viktig att nämna) som de ganska effektivt håller på att kväva till döds. Jag håller med om det.
Men samtidigt som man kan (och med all rätt ska) tycka att de styrande borde kunna göra mer måste man också ställa sig frågan, var är det egna ansvaret?
Många klubbar (ingen nämnd och ingen glömd) sitter med trupper som om corona aldrig hade existerat. Som om det vore vilken säsong som helst och fansen skulle tillåtas i arenorna med sina välfyllda plånböcker.
Jag tycker ärligt talat att det inte riktigt rimmar.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Corona och publikrestriktionerna som följt i dess kölvatten är ingen blixt från klar himmel. Vi har vetat sedan i våras att läget är oklart och att det inte har funnits några som helst garantier för att saker och ting skulle öppnas upp till det normala under hösten.
Klubbar har bantat spelarbudgetar och hållit i slantarna, visst, men bara till en viss del. Med tanke på ovissheten är det faktiskt ganska makalöst att det budgeterats för en viss mängd publik på läktarna och värvats trupper utefter det. Det framstår mest som naivt.
Man kan inte bara tuta och köra och sen kräva att politikerna ska ta beslut som ordnar skiten man har satt sig i. Man kan tycka att de beslut som tas är helt uppåt väggarna fel, men man hade också på egen hand kunnat utgå från ett worst case-scenario i sin planering av kommande säsong.
Det är möjligt att situationen mycket väl kunnat vara ohållbar ändå, även om klubbarna hållit helt och hållet i sina stålar och helt och hållet låtit bli att bygga stjärnstarka trupper. Men jag gissar att det hade kunnat rädda en del i alla fall.
Då hade situationen kanske kunnat bli hållbar till våren istället för till jul och möjligheten till att rädda det som räddas kan varit större.
Sen är jag inte dummare än att jag förstår att den här typen av utspel inte bara är ämnade att samla in de pengar som går att komma över. Det är samtidigt ett påtryckningsmedel för att få politikerna att öppna ögonen och tänka om. Fler klubbar och organisationer borde ställa sig upp och skrika för full hals. Visst är det så.
Och någonstans i kråksången borde man förstås också ställa sig frågan varför det i Hockeyettan har varit så viktigt att jaga mot en säsongsstart till helgen. Jag ser inte riktigt vad som finns att vinna på att rulla igång när vi inte vet när eller om publiken kommer att släppas in. När osäkerheten kring om det över huvud taget finns någon ekonomi alls i att släppa pucken för 20/21 är så stor.
Men det är en annan diskussion.
* * *
Desktop ad in article Mobile ad in article
Idag kastade vi oss på mikrofonerna, maestro Skoglund och jag. Resultatet blev inte ett, inte två, inte tre, men FYRA podcast-avsnitt inför kommande säsong i Hockeyettan. Ett avsnitt per grundserie.
Känslan är att det är något som ni kommer vilja höra.
Håll koll på era poddappar de närmaste dagarna.
