Idrottsrörelsen håller på att gå under i och med att publiken inte släpps in på arenorna. Under måndagen deklarerade toppsatsande Troja/Ljungby att de klarar sig till jul, sen är det kört.
Man kan tycka mycket om politikernas nonchalans gentemot idrotten, men samtidigt måste frågan också ställas, var är det egna ansvaret?Veckan startade med pessimism när Troja/Ljungby via sin
officiella hemsida basunerade ut att ”nu jävlar sitter vi i skiten”. Det följdes upp med en
intervju i Minhockey där klubbchefen
Daniel Håkansson förklarade att klubben nog klarar sig till jul, men sen är det kokt.
Anledningen stavas förstås situationen där det är ytterst oklart när eller ens om publiken kommer att släppas in i arenorna. Det gräver djupa hål i ekonomin hos klubbarna.
Och Troja/Ljungby är förstås inte ensamma i den här situationen. I Karlskrona gapas det högljutt för att matcher ska skjutas på framtiden i och med det oklara läget i världen. I Nybro sitter man garanterat och skruvat besvärat på sig när 1700 tokigt glöggfryntliga supportrar ser ut att bytas mot 50 i premiärmatchen (mot just Karlskrona) och även i Mörrum har man höjt rösten och menat att situationen är ohållbar.
”Det är inte en klubb som kommer klara sig, alla kommer konka om det fortsätter så här”, sa till exempel sportchefen
Martin Ingvarsson till mig när vi språkades vid nyligen i samband med
min mastiga artikelserie inför kommande säsong.
Nu tar jag bara några exempel. Alla klubbar i hela Hockeyettan är så klart påverkade på ett eller annat sätt, men givetvis är det så att klubbar som vanligtvis kan luta sig mot en trogen och stor supporterskara som fyller hemmaarenan drabbas hårdare än andra.
