Desktop ad in article Mobile ad in article
Tränare orerar gärna om hur viktigt det ärmed powerplay, boxplay och spel fem mot fem, men när det kommer tillstraffar är utsagan mer ofta än sällan (provocerande mer ofta änsällan!) att det är ett ”lotteri”.
Förhållningssättettill straffläggning är i många fall väldigt slappt. Den somvunnit en strafftävling på träning får slå, eller den som ”käntshetast i matchen”.
I en sport som annars är sådetaljfokuserad är det för mig helt obegripligt att ett så passpotentiellt avgörande moment helt lämnas åt slumpen.
Förlåt säga att det blir precis så tätt och tight som tränarna ochalla vi andra tror att det ska bli. Då kommer det förmodligen intevara många poäng som skiljer en tredjeplats från en sjundeplats.Då kan det mycket väl vara de där extra bonuspoängen frånmatcherna som avgörs i straffläggning som gör skillnaden.
NärKRIF-Emil Ivansson (obs, bara ett exempel) står där och sliter sitthår över en missad Allettan-plats kan det vara tanken att ”det jufinns så många skickliga spelare i laget att det löser sig självt”om straffläggningar som är den avgörande faktorn åt fel hål.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Mintes: nyckeln till Allettan kan mycket väl bli straffläggning.
Hadejag varit tränare (vilket det väl i och för sig är tur att jaginte är) hade straffläggning varit en minst lika viktig detalj somallt det där andra (tråkiga) som tränare så gärna tryckerpå.
Bort med ”hetast för dagen”, bort med barnlagstanken”den som ordnade straffen får slå den”, bort med ”Leffe vannju den latjolajban-aktiga strafftävlingen påfredagsträningen”.
Lagen borde utse, säg fem spelare,gärna med en hierarki sinsemellan, som har skalle nog och är vassai den typen av situationer och sen låta dem ta hand om straffskyttethela säsongen. Låta dem nöta extra på just den typen av momentoch konsekvent skicka fram dem när det gäller.
För rentkrasst, det är inget jävla ”lotteri”, det är purskicklighet.
De där poängen i straffläggning kan islutändan bli helt avgörande i Allettan-jakten.





