Det börjar bli en riktigt lång rad av lån från J20 Nationell som strömmar in i Hockeyettan. På gott och på ont. Här en fredagsbrygd med några tankar kring det och en hel del annat.
En våldsam våg av J20-lån väller in över Hockeyettan efter att J20 Nationell satts på paus fram till (minst) årsskiftet. Precis som väntat.
Det finns både fram- och baksidor av det myntet. Både positiva och negativa effekter och det är ganska självklart vilka som är de stora vinnarna.
Vi tar det positiva först.
Bortsett från SHL-organisationerna som på ett smidigt sätt hittat en plats för att hålla sina spelare igång trots nedstängningen av juniorserien är det här naturligtvis väldigt positivt för spelarna.
Att väldigt många fler spelare än vanligt lånas ut på ett bräde gör att väldigt många fler får en insikt i vad seniorhockey handlar om.
Ärligt talat, J20 Nationell är en ganska skyddad verkstad där curlade spelare åker omkring och spelar juniorhockey. Det är skridskoåkning in absurdum och mer fart än tanke på ett naivt sätt som kanske är lite charmigt, men som inte funkar på seniornivå.
Det är snarare regel än undantag att unga killar när de slussas ut i Hockeyettan som förstaårsseniorer kommer till ligan med förväntningarna att det ska gå lätt, men att det sedan tar tvärstopp. Det tar tid att lära sig det mer strukturerade och betydligt mer kraftfulla spelet på seniornivå.
”Kommer det en skäggig backjävel så piper de ut i hörnen” som den förre Skövde- och Vimmerby-tränaren Anders Spaak bildligt beskrev saken att hans unga spelare hade svårt att producera mot rutinerat motstånd för ett gäng år sedan.
Ofta behöver J20-killarna som kommer ut en ganska lång inkörsperiod innan de kan leverera på en hög nivå. Det kommer garanterat bli jättenyttigt för många av de unga spelarna som nu får ett gäng matcher i Hockeyettan. Det kommer skapa insikter, vara utvecklande och härdande. Ur spelarperspektiv är det som händer nu jättepositivt.
Hockeyettan och dess klass är underskattad. Det kommer många komma till insikt om nu.
