MJÖRNBERG: Jobbigt läge
Krönikor

MJÖRNBERG: Jobbigt läge

Publicerad 12 november 2019 12:44 | Senast redigerad 14 november 2019 13:47
Verkligheten blir mer och mer bister i Hockeyettan. Det går väl inte att konstatera så mycket annat när prominenta spelare lämnar på papperet riktigt prominenta klubbar för att de inte kan ordna det ordentligt vid sidan av isen.

Att färre och färre kan erbjuda sina spelare ordentliga löner och använda det som ett konkurrensmedel är en konsekvens av tuffare ekonomiska krav och en i största allmänhet bistrare ekonomisk verksamhet för småklubbar som skeppar duktiga spelare uppåt i systemet utan att få särskilt mycket tillbaka.

Det har gjort att Hockeyettan är en liga i ständig föryngring och där det tyvärr inte längre är givet att en klubb kan ställa sju backar och fyra kedjor av gott snitt på isen. Snarare ser vi mer och mer av lagbyggen som står på skakiga fundament och där allehanda sportchefer är utlämnade till kortsiktiga lån för att få bredden (och ibland även spetsen) i lagen att vara tillräckligt bra.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Men nå väl, pudelns kärnai den här texten är att det för att kunna locka bra spelare tillsig blir allt viktigare för klubbarna att kunna lösajobbsituationen vid sidan av rinken.

Jag vet inte om den sakenockså blivit tuffare att få ihop för klubbarna, men det börjarbli en hel del spelare som lämnar sina klubbar av just denanledningen.

Igår meddelade Sonny Karlsson (trea i lagetsinterna poängliga) att han inte avser spela vidare i Malung för attde inte klarat att lösa jobbsituationen åt honom vid sidan av isen.Nyligen tvingades Tomass Zeile lämna Segeltorp med hänvisning tillen ”ohållbar jobb- och boendesituation”.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Nu är Malungoch Segeltorp förstås inga toppklubbar, utan små föreningar somtvingas vända på varenda krona för att kunna ställa ett lag somförsvarar platsen i ligan på isen. Men scenarierna är desamma ävenom vi blickar mot tabellernas andra halva.

För att ta tvåsentida exempel lämnade ju exempelvis Calle Krantz Nyköping och Jesper Alasaari Tranås med samma motivering. De fick intetillräckligt med jobb vid sidan av sin hockey. Där snackar vi omklubbar med ambitioner. Nyköping som spänt musklerna för att tasig till en Alletta. Tranås som vill tillbaka till kvalserien i våroch är en av de klubbar som faktiskt kan lägga lite mer än smulori sina lönekuvert för just hockeybiten.

När inte ens dentypen av klubbar kan hålla kvar sina spelare på grund av en såfundamental sak som att de inte kan livnära sig. Då säger det endel om läget i stort.

Desktop ad in article Mobile ad in article

De som har ett rejält lager på ortendär de kan skjutsa in halva laget är lyckligt lottade, men inte ensden typen av enklare sysslor tycks vara helt enkla att lösa i en tidnär ekonomin inte direkt blomstrar. Speciellt inte som hockeyspelaremed all den tid de måste lägga ner på träning, resor och matcherinte kan jobba ”vanliga” tider.

Frågan är vad det påsikt kommer att göra med ligan. Utvecklingsbara ynglingar i all ära,det är väl kul, men de lite äldre, de som behöver lite flerkronor vid sidan av sin hockey för att kunna gå runt, de behövsockså för att göra den hockey som spelas slagkraftig. Det är intebra när så kallade ”stjärnspelare” måste byta klubb mitt isäsong för att de inte kunnat lösa jobbiten. Så hur skaHockeyettan-föreningarna egentligen konkurrera?

Desktop ad in article Mobile ad in article

Det är enrelevant fråga att reflektera över.

Vi kan snacka om att detär jobbigt läge.