Efter en lite lam och lunkande höst tycks det som att den fysiska hockeyn och känslostormarna är på lite mer frammarsch i Hockeyettan. Med ens blir underhållningsvärdet väldigt mycket större.
Själva resultatet 1-4 i Billingehov är väl egentligen inte så mycket att orda om. Mariestad är ett topplag som med imponerande trygghet i sitt system kunde kontrollera tillställningen och manövrera ut sin derbymotståndare. Skövde kunde skenbart äga händelserna under några sekvenser under matchens gång, men skapade inte mycket. Mariestad hade full kontroll på händelserna.
Det som däremot är värt att uppmärksamma lite extra är känslorna. Det fysiska spelet och det där härligt grisiga som hölls på precis rätt nivå.
För ärligt talat. Hockeyettan har varit ganska lam det senaste dryga året. Ifjol var spelarna ursäktade. Utan publik på läktarna var det självklart svårt att få upp tempen och få adrenalinet att spruta, men jag tycker det har spillt över även på årets säsong. Det är ganska (för att inte säga alldeles för...) många matcher som varit ganska mjuka.
Vill man vara snäll kan man säga att spelarna har fokuserat för mycket på att spela hockey, vill man dra det till sin extrem kan man hävda att det varit för bekvämt. Men faktum kvarstår, en fin dragning och ett läckert mål i all ära, men utan bubblande känslor är ishockey ärligt talat en ganska meningslös sport.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag är ingen förespråkare av onödiga slagsmål. Det är mest fjompigt och bortsett från ett litet kramkalas i avslutningen av den första perioden var kvällens derby helt befriat från sådant. Men hårt och kaxigt spel däremot, det berikar sporten.
Hela första perioden och framförallt öppningen mellan Skövde och Mariestad var en fröjd för mina ögon. Två lag som inte ville annat än smälla på varandra, spelare som gjorde allt i sin makt för att provocera sina motståndare och personliga uppgörelser som snabbt utkristalliserade sig (Anton Blomberg och Johan Frick kan säkert svälja en burgare och garva över kvällens bataljer på isen om nån vecka). Inte fult och dumt, men elakt. Kanske inte jättesmart, men med känslorna utanpå tröjan och munlädret smort.
Det delades ut bröstvärmare och gnabbades mellan båsen. Verkligen kul för en åskådare med fysik och känslor. Det är sådant som lyfter sporten.
Och faktum är att känslan är att just det där kommer krypande lite mer och mer efter en ganska lunkande höst.
