Hockeyettan vill vara en breddliga, samtidigt väller en flodvåg av finska värvningar in för att utgöra spets i en lång rad klubbar. Det väcker många frågor inför säsongen som väntar.
Hockeyettan är förvisso en liga som lider av svår schizofreni, men hur hamnade vi här?
Å ena sidan talas det varmt om att Hockeyettan är en breddliga, att vi måste värna om bredden för att kunna generera spetsen, vilket förstås är en sanning.
Samtidigt finns starka krafter som vill kommersialisera ligan så långt det bara går, banta antalet lag och spetsa till det så mycket som möjligt. Vilket det förstås också finns många rimliga argument för att förespråka.
Att breddliga och kommersialisering deluxe inte går hand i hand är ju ganska givet och att det stora antalet aktörer (40 klubbar, ligaorganisation, storsponsorer, publik, fan och hans moster) gör att intentionerna spretar är också ett understatement. Många vill olika och det är klart att det blir sjukt svårt att få ihop helheten då. Det blir schizofrent.
