MJÖRNBERG: Hur bygger man vinnarkulturen?

Publicerad 07 november 2021 09:26 | Senast redigerad 07 november 2021 12:30

Mikael Mjörnberg

Följ HockeySverige på

Google news

Många vill vara vinnare. Många har förutsättningarna för att vara det. Men det är ytterst få som faktiskt är det. Idag tar jag två klubbar som exempel för att fundera över hur nöjdhetsfaktorn faktiskt på ett påtagligt sätt påverkar hur framgångsrika klubbar blir.

Väldigt många klubbar i Hockeyettan svassar omkring med en hög svansföring om att kravbilden minsann är synnerligen hög. Men till syvende och sist är det påfallande få som verkligen lever upp till vad de säger.

Det är en sak som inte ligger på en enskild tränare eller sportchef, utan genomsyrar hela organisationer från den högsta ledningen ner till spelartruppen. Det är väldigt många som vill...

...men vad är det som gör vissa till vinnare och andra inte?

Jag skulle vilja påstå att det inte enbart handlar om pengar (även om det så klart inte skadar och förbättrar oddsen) utan om en mentalitet. Om så kallad vinnarkultur.

Det tar tid att bygga upp och handlar i mångt och mycket om att inte vara nöjd där man är. Just inställningen i organisationen kan vara viktigare än det spelarmaterial man faktiskt förfogar över.

Jag tänker lyfta två exempel som belyser det ganska väl.

Två klubbar som borde ha ungefär liknande förutsättningar och som kommer från ungefär samma position, men där den ena är på väg spikrakt uppåt på en succéresa medan det andra står och stampar.

Desktop ad in article Mobile ad in article

Jag exemplifierar med Hudiksvall och jag exemplifierar med Skövde. Två med Hockeyettan-mått mätt förhållandevis stora klubbar med potentialen att ligga bofast i toppen av Allettan år efter år efter år. Men det är bara Hudiksvall som befinner sig på den positionen idag.

Backar vi fem år stod de två klubbarna på ungefär samma position. Med fina trupper och höga målsättningar. Men utifrån ambitionerna synnerligen mediokra resultat.

Sedan dess har Hudiksvall gett sig ut på en resa medan Skövde står och stampar på exakt samma fläck.

Varför?

Jo, på grund av vinnarmentalitet och nöjdhet. Eller kanske snarare frånvaron av nöjdhet.

För några år sedan bestämde sig Hudiksvall för att göra ett omtag. Man skulle träna hårdare och ställa högre krav. Fina ord som många använder sig av, men som inte betyder särskilt mycket om man inte tillämpar dem i praktiken. Men det har klubben gjort och rekryteringen av Dennis Hall som tränare är det yttersta steget i den riktningen.

Hudiksvall gör slarvsylta av Hockeyettan östra den här hösten och är minst en storlek större än allt sitt motstånd. Men när jag pratade med tränaren i veckan var han allt annat än laidback. Jobbet pågår. Hudiksvall mosar sitt motstånd, men måste höja sin nivå var budskapet.

– För mig som ansvarig ledare går inte jag och klappar mig på bröstet, utan jag vill säkerställa att oavsett om vi vinner eller förlorar så ska alla vara införstådda i varför vi vinner eller varför vi förlorar. Det blir mycket video, mycket statistik och analys och jag är inte riktigt sån att jag tar ett steg tillbaka bara för att vi går bra, sa Hall och fortsatte:

– Vi kan inte lägga oss på en nivå som räcker idag. Där tycker jag att vi fortfarande har saker att jobba på för att säkerställa vår prestation. Vi gör en bra match hemma mot Väsby som ska vara ett topplag. Vi vinner med 3-2, de gör två i powerplay i tredje perioden, men ser vi till matchens helhet är vi klart bättre än dem. Men det jag vill få mitt lag att förstå är att nästa gång vi möter Väsby då ska de möta en ännu bättre upplaga av Hudik. Inte samma Hudik. (hela intervjun finns att läsa här)

Det sänder signaler och lägger en ribba. Hudiksvall är bra, de vet om att de är bra och vinner matcher, men nöjer sig samtidigt inte med det.