Desktop ad in article Mobile ad in article
Mariestad fick med sig en poäng från besöket i Lindesberg den här eftermiddagen (3-4 efter förlängning). En poäng med lite sur eftersmak kan tänkas för det var en jämn match mot Lindlöven där man släppte till en kvitteringspuck sent och hade haft möjligheter att stänga igen tillställningen tidigare.
Men jag tycker någonstans ändå att man ur Mariestads-perspektiv måste betrakta det som ett litet fall framåt. Spelet är paradoxalt nog (vi snackar ju trots allt en Allettan-jakt här) viktigare än poängen just nu och den senaste tiden tycker jag ändå att vi fått se ett Mariestad som ryckt upp sig. Mer och mer börjar man se ut att anta den skepnad som vi är vana vid att se laget i.
Problemet är dock fortfarande jämnheten. Både mellan matcher och i matcher. Mariestad blandar och ger. Bitvis mot Lindlöven såg man ut som det där aggressivt tunga gänget som kan skicka vilken motståndare som helst på semester i ett slutspel. Men man föll också stundom tillbaka i en passiv variant av hockey där spelarna tycks vilja lämna över ansvaret till grannen.
Till viss del har det säkert att göra med spelarmaterialet man har den här säsongen, men det är absolut inte så Andreas Appelgren vill se sitt lag. Mariestad är bitvis riktigt bra, men måste bli väldigt mycket mer konsekventa.
* * *
Desktop ad in article Mobile ad in article
Lindlöven å sin sida har fått välförtjänt utdelning den här hösten och kan räkna hem Allettan-platsen redan nu. Laget har varit lovande i flera säsonger men varit tungt drabbat av skador och därmed inte fått ut sin potential. Den här säsongen har man varit mer förskonade och det har också synts.
Som på köpet tycks den nedviksmentalitet som varit väldigt påtaglig i Lindesberg också jagats bort. I år vinner Lindlöven de ”självklara” matcherna mot sämre motstånd och matcher likt dagens mot Mariestad hade man garanterat inte vunnit ifjol.
Nu avslutade Lindlöven den jämna tillställningen med att ta ut målvakten och skicka in 3-3 med en dryg minut kvar och sedan också avgöra i förlängning (Isak Jonsson båda gångerna). Det var ett tecken på stark moral. Att det är ett nytt Lindlöven vi ser i år.
Men även hemmalaget svajade lite i matchen. Man inledde ängsligt som om man inte var vana vid att vara det högst placerade laget i den här typen av ”toppmatch”, för att sedan växa in mer och mer i tillställningen. Mycket tack vare ett bra powerplay.
Precis likt Mariestad hade man sina perioder av bra och dåligt spel i matchen, men kvitteringsmålet var en oerhört välregisserad variant och när Lindesbergs-gänget får fäste i offensiv zon är det riktigt kreativa.
De bjuder på ett spel som mycket väl skulle kunna ta dem till en mittenplacering i Allettan norra, men det finns en naggande känsla av att det inte finns någon mer växel att lägga i. Att Lindlöven har ett sätt att spela och funkar inte det så finns inget annat att ta till. De spelar som ett bra Hockeyettan-lag, men utan någon extra dimension.
Jag kanske har helt fel, men det är känslan som laget ger. Fler skulle behöva spela en burdust vägvinnande hockey som kanadensaren Anthony Paskaruk. Han var riktigt bra mot Mariestad.
* * *
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det höll på att bli väldigt mycket spänning kring strecket i Hockeyettan södra när Borås skrällde (3-1) borta mot Troja-Ljungby och Halmstad var på god väg att tappa poäng borta mot Tyringe.
Men Robin Dahse klev fram för Halmstad och skickade in 4-3-pucken med en (!) sekund kvar och därmed sitter Hammers fortfarande i pole position för att sno hem den där åtråvärda platsen i finrummet.
Noterbart därifrån är också att Hampus Nivalainen fick göra sin säsongsdebut i Halmstad-kassen och alltså fick avgå med en seger.
