Det var ikväll det skulle ha varit fest. Det var ikväll pucken skulle ha släppts i kvalserien. Av det blir det som bekant inget, men låt oss för en liten stund reflektera över vad det är vi går miste om.
Ikväll skulle kvalserien mot Hockeyallsvenskan ha startat. En synnerligen delikat serie där (om vi utgår från mitt högst vetenskapliga tips kring hur playoff 3 skulle arta sig) Troja/Ljungby, Mariestad och Vimmerby skulle ha gjort AIK, Kristianstad och Väsby sällskap (Hudiksvall, Tranås och Visby/Roma får snällt acceptera att stå åt sidan i det här exemplet).
Det är på många sätt ganska tragikomiskt att det som skulle bli den sista kvalserien någonsin (nästa säsong, när den än kommer att spelas, förändras ju kvalmekanismen) nu blir en kvalserie som aldrig spelas.
Och vilken sjukt häftig kvalserie vi går miste om. Det finns så många stories mellan de där (potentiellt) deltagande lagen som hade satt extra spets på det utöver det uppenbara att två allsvenska platser skulle ha legat i potten.
Det mest uppenbara är naturligtvis det haussade mötet mellan storebror AIK och lillebror Väsby med allt vad det hade inneburit av kopplingar klubbarna emellan, spelare på glid åt det ena eller andra hållet och en utgång som hade kunnat ställa Stockholmshockeyn på ända. Det har både jag och andra skrivit en hel del om.
Eller Robin Wallin-serien som jag också berört tidigare. Keepern som för tillfället var AIK-spelare har ju en historia i närtid med fyra av lagen som vid det här scenariot skulle ha gjort upp i kvalserien.
Men det finns mycket mer.
Exempelvis skulle ju den eldiga fejden mellan Kristianstad och Troja/Ljungby tas upp igen. De båda gängen utkämpade ju stenhårda bataljer under flera säsonger när de kapprustade för att ta sig till Hockeyallsvenskan.
16/17 gick Troja upp i Hockeyallsvenskan tre poäng före KIK i kvalserien efter en säsong där de stångats intensivt med varandra genom seriespelet. En rivalitet som återupptogs ifjol (18/19) och avslutades med att Kristianstad tog klivet upp i Hockeyallsvenskan efter att Troja/Ljungby snubblat på vägen fram.
Det hade varit en ren fröjd att se de två gängen ta upp tråden och puckla på varandra igen. Speciellt på en så extremt viktig scen som i en kvalserie.
Serien skulle dessutom ha erbjudit en möjlighet för Vimmerby att ta gruvlig revansch på Kristianstad. För smålänningarna är ju ett av ganska få gäng i Hockeyettan som lyckats vara (nästan) bäst när det gäller fram på vårkanten under många år i rad och ofta tagit sig långt i playoff-spelet. De två senaste gångerna de nåt playoff 3 (16/17 och 18/19) innan den här säsongen har det dock tagit tvärstopp på tröskeln till kvalserien. Båda gångerna mot samma motståndare - Kristianstad IK.
Men bortsett från mötet AIK-Väsby är kanske det mest intressanta att den här kvalserien hade förutsättning att bli en halv repris på kvalserien säsongen 07/08. Tre av lagen (Mariestad, Troja/Ljungby och Väsby) hade varit desamma.
Men här bör vi främst rikta blicken mot Mariestads Bois. Klubben som inte varit i kvalserien sedan dess, men som den våren lyckades snubbla sig hela vägen upp i Hockeyallsvenskan (som de våren därpå åkte raka vägen ur när serieupplägget förändrades).
Då säkrade de avancemanget i den näst sista omgången där de plattade till Väsby (4-3) hemma i vad som då hette Katrinhallen inför 2523 åskådare. Gissa om det finns skaraborgare som gärna hade sett en repris på den bedriften?
Men det finns betydligt mer likheter med årets säsong än att Väsby och Troja/Ljungby var motståndare i kvalserien.
Då som nu kom Mariestad från en rätt bedrövlig säsong dessförinnan och studsade mot toppen igen.
Då som nu hade Mariestad Andreas Appelgren som huvudtränare i båset.
Just precis den säsongen gjorde dessutom en liten pojkspoling vid namn Filip Thörnqvist sin första säsong i klubben.
En pojkspoling som under de 13 säsonger som passerat sedan dess har vuxit ut till den största galjonsfigur klubben har. En profil och symbol för vad Mariestad Bois är för något.
Kanske hade Thörnqvist vid en framgångsrik kvalserie valt att kalla det en karriär. Då hade han fått kröna sin tid i klubben han så innerligt älskar på exakt samma sätt som han inledde den. Med ett avancemang till Hockeyallsvenskan.
Nu är 30 visserligen ingen ålder, men i Hockeyettan är det uråldrigt och forwarden har precis inlett en ny karriär som marknadsnisse i klubben. Det hade varit ett synnerligen gott tillfälle att sluta på topp.
Med den revanschlust som måste kännas både på grund av skadan (en spricka i fotleden) och avstängningen (sju matcher efter en huvudtackling i Allettan-premiären) som förstörde våren för honom och sättet säsongen slutade på gör att jag har väldigt svårt att se honom stå någon annanstans än på isen när hockeyn startar upp igen...
Förhoppningsvis i höst.
Men då utan kvalserie. Tyvärr.
Ikväll skulle kvalserien mot Hockeyallsvenskan ha startat. En synnerligen delikat serie där (om vi utgår från mitt högst vetenskapliga tips kring hur playoff 3 skulle arta sig) Troja/Ljungby, Mariestad och Vimmerby skulle ha gjort AIK, Kristianstad och Väsby sällskap (Hudiksvall, Tranås och Visby/Roma får snällt acceptera att stå åt sidan i det här exemplet).
Det är på många sätt ganska tragikomiskt att det som skulle bli den sista kvalserien någonsin (nästa säsong, när den än kommer att spelas, förändras ju kvalmekanismen) nu blir en kvalserie som aldrig spelas.
Och vilken sjukt häftig kvalserie vi går miste om. Det finns så många stories mellan de där (potentiellt) deltagande lagen som hade satt extra spets på det utöver det uppenbara att två allsvenska platser skulle ha legat i potten.
Det mest uppenbara är naturligtvis det haussade mötet mellan storebror AIK och lillebror Väsby med allt vad det hade inneburit av kopplingar klubbarna emellan, spelare på glid åt det ena eller andra hållet och en utgång som hade kunnat ställa Stockholmshockeyn på ända. Det har både jag och andra skrivit en hel del om.
Eller Robin Wallin-serien som jag också berört tidigare. Keepern som för tillfället var AIK-spelare har ju en historia i närtid med fyra av lagen som vid det här scenariot skulle ha gjort upp i kvalserien.
Men det finns mycket mer.
Exempelvis skulle ju den eldiga fejden mellan Kristianstad och Troja/Ljungby tas upp igen. De båda gängen utkämpade ju stenhårda bataljer under flera säsonger när de kapprustade för att ta sig till Hockeyallsvenskan.
16/17 gick Troja upp i Hockeyallsvenskan tre poäng före KIK i kvalserien efter en säsong där de stångats intensivt med varandra genom seriespelet. En rivalitet som återupptogs ifjol (18/19) och avslutades med att Kristianstad tog klivet upp i Hockeyallsvenskan efter att Troja/Ljungby snubblat på vägen fram.
Det hade varit en ren fröjd att se de två gängen ta upp tråden och puckla på varandra igen. Speciellt på en så extremt viktig scen som i en kvalserie.
Serien skulle dessutom ha erbjudit en möjlighet för Vimmerby att ta gruvlig revansch på Kristianstad. För smålänningarna är ju ett av ganska få gäng i Hockeyettan som lyckats vara (nästan) bäst när det gäller fram på vårkanten under många år i rad och ofta tagit sig långt i playoff-spelet. De två senaste gångerna de nåt playoff 3 (16/17 och 18/19) innan den här säsongen har det dock tagit tvärstopp på tröskeln till kvalserien. Båda gångerna mot samma motståndare - Kristianstad IK.
Men bortsett från mötet AIK-Väsby är kanske det mest intressanta att den här kvalserien hade förutsättning att bli en halv repris på kvalserien säsongen 07/08. Tre av lagen (Mariestad, Troja/Ljungby och Väsby) hade varit desamma.
Men här bör vi främst rikta blicken mot Mariestads Bois. Klubben som inte varit i kvalserien sedan dess, men som den våren lyckades snubbla sig hela vägen upp i Hockeyallsvenskan (som de våren därpå åkte raka vägen ur när serieupplägget förändrades).
Då säkrade de avancemanget i den näst sista omgången där de plattade till Väsby (4-3) hemma i vad som då hette Katrinhallen inför 2523 åskådare. Gissa om det finns skaraborgare som gärna hade sett en repris på den bedriften?
Men det finns betydligt mer likheter med årets säsong än att Väsby och Troja/Ljungby var motståndare i kvalserien.
Då som nu kom Mariestad från en rätt bedrövlig säsong dessförinnan och studsade mot toppen igen.
Då som nu hade Mariestad Andreas Appelgren som huvudtränare i båset.
Just precis den säsongen gjorde dessutom en liten pojkspoling vid namn Filip Thörnqvist sin första säsong i klubben.
En pojkspoling som under de 13 säsonger som passerat sedan dess har vuxit ut till den största galjonsfigur klubben har. En profil och symbol för vad Mariestad Bois är för något.
Kanske hade Thörnqvist vid en framgångsrik kvalserie valt att kalla det en karriär. Då hade han fått kröna sin tid i klubben han så innerligt älskar på exakt samma sätt som han inledde den. Med ett avancemang till Hockeyallsvenskan.
Nu är 30 visserligen ingen ålder, men i Hockeyettan är det uråldrigt och forwarden har precis inlett en ny karriär som marknadsnisse i klubben. Det hade varit ett synnerligen gott tillfälle att sluta på topp.
Med den revanschlust som måste kännas både på grund av skadan (en spricka i fotleden) och avstängningen (sju matcher efter en huvudtackling i Allettan-premiären) som förstörde våren för honom och sättet säsongen slutade på gör att jag har väldigt svårt att se honom stå någon annanstans än på isen när hockeyn startar upp igen...
Förhoppningsvis i höst.
Men då utan kvalserie. Tyvärr.
