MJÖRNBERG: Den tydliga bilden av kvalitetsskiftet i Stockholm
Det tycks som att skillnaderna mellan lagen i Hockeyettan östra börjar öka även på isen. Att hierarkierna förändrats de senaste åren börjar göra mer och mer avtryck.
Att det skett ett maktskifte i den stockholmska Hockeyettan-hierarkin är förstås inget nytt. Väsby har med kapitalstarka partners i form av Brödernas i ryggen klivit fram till en position som övriga lag inte kan konkurrera med och i takt med att Hanviken byggt en stabil organisation har klubben vunnit Djurgårdens gunst framför Huddinge som för en stagnerande tillvaro på huvudstadens södra sida.
Kartan har sakta men säkert ritats om rent hierarkiskt, men den här säsongen är min känsla att det mer tydligt än tidigare syns även på isen. I det rent spelmässiga.
Att se Hanviken-Sollentuna (0-1) och Wings-Huddinge (5-4 efter förlängning) sida vid sida under onsdagskvällen gav en väldigt tydlig bild av det hela. För jösses vilken skillnad.
Vi snackar alltså om två matcher där söderort mötte norrort och där lag som både av sig själva och omgivningen omtalats som Allettan-utmanare (Hanviken och Huddinge) tog sig an gäng som förväntats hålla till på tabellens undre halva (Wings och Sollentuna). Ganska lika förutsättningar kan man tycka. Men rent spelmässigt höll Hanviken-Sollentuna en väldigt mycket högre klass än Wings-Huddinge.
Låt gå för att lagen hade svårt att få pucken i nät, men Hanviken och Sollentuna bjöd på riktigt gedigen hockey. Det var två lag som verkligen körde. Som sorterade på rätt sätt i försvarsspelet och som tog kampen i varje byte. Det var intensivt.
Wings och Huddinge bjöd förstås på underhållning och en hel del snygga mål, men det var inte tal om något annat än karakteristisk ”går det så går det”-hockey som är så synonym med den östra serien. Man bytte chanser, tappade koncepten i försvarsspelet och var allmänt mjuka i alldeles för många kamper.
För mig säger det där vad man underlåter sig att spela för hockey ganska mycket.
Det har förstås att göra med vad man får för spelare. Har man några ambitioner med sin hockey i södra Stockholm väljer man Hanviken framför Huddinge om man har lyxen att kunna göra det valet. Det innebär per automatik att Hanviken får ihop ett material som är lämpat att spela gedigen hockey på ett annat sätt än Huddinge som med de senaste årens sportsliga debacle hamnat allt längre ner i näringskedjan och får välja spelare därefter. Att Sollentuna trumfar Wings har mer med inställning att göra. Nykomlingen jobbar konsekvent medan Wings mer slänger ut några skickliga spelare på isen och ser vad som händer, utan någon tydligare röd tråd.
Då ska sägas att så väl Hanviken som Sollentuna rent budgetmässigt investerar färre kronor i sina trupper än vad Huddinge och Wings gör.
I det här sammanhanget ska naturligtvis också Vallentuna nämnas. Norrortsklubben som det senaste året vunnit en hel del mark under Jussi Salos ledning och som just likt Sollentuna vinner mycket på kamp och organisation. Det är också en klubb som med hjälp av tydliga linjer och hårt arbete har gjort stora framsteg.
Det som händer vid sidan av isen är så klart viktigast när det kommer till att fördela makten i Hockeyettan-Stockholm och där har Brödernas trumf av sina pengar och Hanviken av sin nära relation till Djurgården, men så som utvecklingen ser ut sker det hela också på ett sportsligt plan.
De som inte längre underlåter sig att spela chansartad östserie-hockey utan tydliga linjer och hundra procent inställning blir också de som når framgång. Vilket i det längre perspektivet är positivt för hela serien eftersom det skruvar upp kvaliteten betydligt.
Loading ..
Den här artikeln handlar om: