En aningen märklig målvaktsvärvning, rätt beslut att släppa poängkungen, återvändande gubbar och en hel del annat. Transferfönstret har inte stängt ännu, men det är ändå på sin plats med några funderingar...Man ska inte laga något som inte är trasigt.
Det är den spontana funderingen som dyker upp när Kalmar plockar in Boden-floppen
Antti Karjalainen.
Jag förstår förstås grundpremissen. I Kalmar vill man att säsongen ska bli lång och för att gardera sig och slippa riskera att hamna i någon knipa längre fram vill man ha tre spelbara målvakter. Det är rätt tänk.
Men i Kalmar har man redan trygge
Jonathan Stålberg och duktige uppkomlingen
Hugo Engsund. Det är ett målvaktspar som varit riktigt bra under säsongen och som Kalmar kan gå långt med. Det är knappast där lagets svagheter sitter.
Det låter förstås fint att ”skapa en tydlig konkurrenssituation” på målvaktssidan, men det har man ju redan i Kalmar. Stålberg och Engsund utmanar och sporrar varandra på ett bra sätt.
Nu plockar man alltså in rutinerade finländaren Antti Karjalainen. En spelare vars meriter (främst från Liiga) pekar på att han i allra högsta grad ska utmana om speltiden, men som i ärlighetens namn knappast varit annat än medioker i Boden och helt och hållet konkurrerats ut av
Jacob Karlsson.
Karjalainen kommer (trots sin svaga säsong i norr) förstås inte till Kalmar för att sitta på läktaren och jag har väldigt svårt att se hur det ska skapa en trygghet eller göra Jonathan Stålberg bättre att konkurrenssituationen och hierarkin återigen vänds upp och ner. Det kan snarare bli kontraproduktivt.
