Desktop ad in article Mobile ad in article
Blickar vi bakåt var saken precis densamma under grundserien även ifjol.
Backen Alexander Andersson hänvisade till personliga skäl och att han kört fast så väl hockeymässigt som personligen när han i oktober lämnade för Halmstad Hammers. Där han senare blommade ut och blev en bärande spelare under lagets succéresa.
Den tilltänkte spetsspelaren Henrik Eriksson gjorde inte fler än tio matcher i klubben innan han lämnade med en motivering om att det inte fungerat socialt och lagom till att grundserien spelats klart valde kraftpaketet Jesper Bärgård att fortsätta karriären hos antagonisten Tranås. Även han bröt kontraktet på eget bevåg.
Hur det såg ut under grundserien säsongen 18/19? Ungefär likadant förstås.
Martin Pärna skulle vara en spetsvärvning men verkade inte trivas och lämnade i december, Robin Höglund tyckte inte att han kom till sin rätt och lämnade för Huddinge ungefär samtidigt och man värvade kanadensaren Tyler Coulter som dock aldrig kom till spel utan försvann vidare till Tyringe.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Efter säsongen valde den egna produkten Jacob Isaksson (som den här säsongen tagit upp tråden igen i division 3-gänget Åseda) att sluta med brist på motivation som skäl och Christian Blomqvist lämnade för spel i Wings med en hejdundrande poängsuccé som följd. Senare uttalade han sig hos HockeyNews:
– Jag hade aldrig gått tillbaka till Vimmerby, jag trivdes aldrig där och allt sköttes inte på ett bra sätt efter säsongen.
Alla kan bomma en värvning eller två, men ärligt talat börjar det se ut lite väl mycket som ett mönster.
Det står i var och vartannat pressmeddelande efter skilsmässorna att det inte är några ”hard feelings”, men helt uppenbart är det inte särskilt mycket ”good feelings” i Vimmerby heller.
För att parafrasera Shakespeare...
Something is rotten in the state of Småland.
Hur är det med arbetsmiljön i klubben egentligen?
