“INKILNINGEN VAR FRUKTAD”
En tystnadskultur som lett fram till att det jag ska berätta nu förblivit osagt i nio år. Jag tror tyvärr att ganska många som läser detta kommer att känna igen sig. Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag var en 19-årig hockeyspelare med drömmar om att en dag bli proffs. Jag lyckades landa ett kontrakt med moderklubbens a-lag. Det blev dags för inkilning, som det heter på hockeyspråk. Eller nollning, som det heter på studentspråk.
Inkilningen var fruktad, men vi juniorer hade ingen aning om vad som väntade. Det började med alkoholstafett vid ishallen, följdes upp med diverse märkliga, pinsamma uppdrag på stan och heldagen skulle sedan avslutas hemma hos en av spelarna. Det var här det spårade hur: vi sex, sju unga spelare som kilades in skulle få sätta oss på "heta stolen". Det innebar att de nya lagkamraterna genomför en personlig utfrågning. En detalj som gjorde denna utfrågning speciell var att vi "rookies" skulle vara nakna på den där stolen. Tänk dig ett vardagsrum med ett helt hockeylag, där en av lagets nya medlemmar får klä av sig naken, sätta sig på en stol mitt i rummet och svara på de mest privata av frågor.
Sexfrågorna haglade när man satt där och täckte över könet med sina händer. Vi som satt på den stolen som ju faktiskt kändes brännande het var 18, 19 år. Alla hade förstås inte ett rikt sexliv att skryta om. Det enda positiva jag kan minnas med situationen var att man rejält berusad och som tur var inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk.
Ett minst utsatt läge.
Men som sagt: alla är vi offer, alla är vi förövare. Ett år tidigare var jag sistaårs-junior och med om en inkilning i juniorlaget. Någon kläckte den briljanta idén att alla nya ska spela Twister, den där leken där man står flera personer på en liten färgglad matta och ska placera händer och fötter på olika färger. Du har nog listat ut ”twisten” redan; ja, Twister-deltagarna skulle vara nakna. Det skrattades friskt, men en rookie som faktiskt förstod hur beklämmande denna lek var blev förbannad och avbröt. Skönt att åtminstone en spelare stod upp för sig själv.
Martin Nilsson. Foto: Bildbyrån.
“LÅT OSS GÖRA EN INSATS”
”Det sjukaste av allt är dock att vi bara fann oss i det.”
Orden är Uffe Bodins, tidigare hockeyspelare och chefredaktör på Hockeysverige.se. Och det var ju exakt så, precis det gjorde jag och tusentals andra unga hockeyspelare. Och man finner sig i det än i dag — det räcker att ta del av Blackhawks-kaptenens Jonathan Toews ord om det sexuella ofredandet hans tidigare lagkamrat utsattes för. Desktop ad in article Mobile ad in article
Vi som levt i den sunkiga, traditionella hockeykulturen behöver prata om det. Sticka hål på tystnadskulturen. Ingen människa mår bra av utsättas för saker som nämnts ovan. Personligen lider jag inte av den skiten som jag och många andra unga hockeyspelare behövde gå igenom. Men det finns de som lidit, och lider.
Som tur är verkar inkilningar i princip vara på väg att dö ut. Tur är väl det, och jag ska tillägga att jag faktiskt deltagit i en kul inkilning också. Att välkomna nya spelare ska väl vara just det, KUL!
Tyvärr kommer machokulturen inte att dö på många år — låt oss alla göra en insats för att snabba på den processen.
Martin Nilsson är en tidigare hockeyspelare i HockeyAllsvenskan. Idag är han chefredaktör på PadelDirekt.
