- "Han kommer få göra landslagdebut"
- "En historia det kommer pratas om i många år"
- “Det enda jag kan kritisera Fröberg för”
- Jättetappen på tränarsidan.
- “För mycket som föll på plats den här säsongen för att jag ska tro att de kan göra något liknande igen”
Att Oskarshamn kom in i säsongen med sitt klart bästa lag sedan de gick upp i SHL var uppenbart. Trots det tippade jag, och de flesta andra, dem på en kvalplats. Ganska tidigt förstod man dock att detta lag var betydligt bättre än så.
Men att det skulle gå så bra att de så när skulle kunna nå semifinal kunde jag i min vildaste fantasi aldrig föreställa sig. Men så blev det.
Den stora frågan är: Hur blev det så? Vad låg bakom skrällgängets makalösa succé? Det ska jag försöka besvara. Jag blickar tillbaka på den här säsongen med hjälp av sju olika kategorier - och avslutar med att blicka framåt mot kommande år.
Läs analysen av Linköping här.
Läs analysen av Djurgården här.
Läs analysen av Skellefteå här.{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Var det någonstans det verkligen inte fanns anledning till oro ens inför säsongen var det på målvaktssidan. Joe Cannata visade redan förra säsongen att han var en målvakt av bra SHL-klass och hela Tim Juels uppenbarelse pekade mot att han skulle kunna slå sig in i SHL direkt och göra bra ifrån sig. Han tickade i väldigt många boxar som andra succévärvningar från HockeyAllsvenskan, som Arvid Söderblom och Samuel Ersson, gjorde.
Jag tror att de flesta ändå trodde att Cannata skulle ta hand om förstaspaden, men ju längre säsongen led - desto tydligare blev det att Juel var den bättre målvakten. Under 2022 var faktiskt Cannata den statistiskt sämsta målvakten i SHL medan Juel spelade upp sig mer och mer. I slutspelet växeldrog man sedan, och då kändes det som att båda två spelade sin bästa hockey för säsongen. Trots att Cannata spelade med ett brutet nyckelben (!), som Martin Filander bekräftade efter säsongen.
När vi summerar säsongen var Oskarshamn ett lag på undre halvan, men den övre delen av undre halvan, sett till målvaktsspelet. Ungefär som jag hade trott inför säsongen. Juel var bättre än Cannata i alla statistiska kolumner, och det var framför allt i en kategori han stack ut:
Räddningsprocent i skottsektorn. Där var bara Jhonas Enroth, Strauss Mann och Gustaf Lindvall bättre. Tre av ligans allra, allra bästa målvakter.
Båda målvakterna har kontrakt över kommande säsong också, och får jobba med den mycket uppskattade målvaktstränaren Mikael Sandberg. Jag förutspår redan nu att Tim Juel kommer få göra landslagdebut nästa säsong.
UTROPSTECKNET
Var ska man börja?
- Fredrik Olofsson gick från att vara en bra SHL-spelare till att bli en av de bästa.
- Tim Juel visade kanonkvalitéer direkt.
- Lukas Pilö visade att han är en SHL-back.
- David Quenneville var en helt okänd fyndvärvning som imponerade.
Listan kan göras lång.
Men ett utropstecken sticker ut. Han heter Patrik Karlkvist.
Historien om Patrik Karlkvist kommer det talas om i många, många år framöver. Det är en historia om en 29-åring som trots återkommande allsvenska succéer aldrig fick chansen i SHL. Han testade på spel i Finland, men åkte hem med svansen mellan benen.
Sen kastade Oskarshamn in ett chanskort på den här killen - och fick se en säsong vi snart ska glömma. Patrik Karlkvist gjorde 26+26 på sina 49 första SHL-matcher. Han utgjorde en tredjedel av det som var en av SHL:s bästa kedjor. Nu får han dessutom Tre Kronor-debutera.
Det är en av de största enskilda spelarsensationerna vi varit med om i svensk ishockeyhistoria.
Han hade långt in på säsongen en skottprocent på sanslösa 35 procent. Från februari och framåt sjönk siffran till mer normala tio procent. Då gjorde han ett mål var femte match, vilket ger tio mål över en hel säsong. Så det är troligare att hans målskörd kommande säsong halveras, än att han gör 26 mål igen. Om han nu inte börjar skapa väldigt många fler lägen.
BESVIKELSEN
Jag är egentligen inte besviken, för jag fattade att det skulle gå åt fanders. Men sett till vilka pengar som slantades upp för att Oskarshamn skulle ta in Dale Weise så måste han ändå ses som en besvikelse.
På förhand var han SHL:s mest givna flopp, och även om han väl gjorde ett par okej matcher så var han ändå en av få felsatsningar från sportchef Thomas Fröberg.
Dels hade ju Weise en hel del skador, men samtidigt hade han svårt att hänga med i tempot och bidra med speciellt mycket när han väl spelade. När Weise till sist lämnade hade han gjort 2+1 på 17 matcher och snittat 11:52 per match.
SPORTCHEFEN
Förutom tabben med Dale Weise fick Thomas Fröberg en extremt bra utdelning på sina nyförvärv. Tim Juel och Patrik Karlkvist får högsta betyg. Bröderna Zohorna var också extremt bra, och även när de var sämre var de ändå helt okej. Robin Norell gjorde sin bästa säsong på länge, och var grymt vass i slutspelet. Lukas Pilö och William Worge Kreü var satsningar som föll väl ut. Cameron Brace och David Quenneville var rejäla nordamerikanska chansningar, som båda visade sig hålla bra nivå i SHL. De spelade sannolikt också på extremt billiga kontrakt. Ganska snabbt blev de underbetalda.
Typiskt bra sportcheferi, med andra ord.
Thomas Fröberg känns lite som en ny “Nubben” Norberg. Jag tror han är den absolut bästa möjliga sportchefen för just Oskarshamn - likt Norberg varit för Timrå i alla år. Jag är tveksam om Fröberg hade lyckats lika bra i Färjestad, som ju varit intresserade av att ta in honom. Uppenbarligen vet han precis vilka chansningar som är värda att göra, uppenbarligen vet han precis vilken typ av spelare som passar i just Oskarshamn.
Nu har vi ju redan fått bevis på att IKO kommer kunna värva från en annan hylla till kommande säsong. Nu vill etablerade SHL-spelare, som Niclas Burström, komma dit. Nu börjar en ny sorts utmaning för Fröberg som helt plötsligt inte kommer komma undan med att göra lika många chansningar och “hoppas de faller väl ut”. Nu kommer han behöva/kunna bygga ett annat lag.
Det är bara att hoppas att bakgrundsarbetet och fingertoppskänslan håller i sig även då.
Ska man kritisera Fröberg för något är det att Oskarshamn fortsatt har svårt att locka kvar sina nyckelpersoner när andra SHL-klubbar drar i dem. Jeff Jakobs, Mathias Tjärnqvist, Kim Rosdahl, Brian Cooper och Fredrik Olofsson har till nästa säsong gjort precis som Lance Bouma och Max Veronneau gjorde till den här säsongen.
TRÄNARNA
Det går faktiskt att argumentera för att IK Oskarshamn hade SHL:s bästa ledarstab den här säsongen. Mikael Sandberg är en av de bästa målvaktstränarna. Jeff Jakobs är på väg att utkristallisera sig som den bästa backtränaren. Mathias Tjärnqvist har gjort ett mycket fint jobb med forwards och nu värvats tillbaka till Malmö. Martin Filander har hållit ihop allting på ett extremt bra sätt och framstår allt tydligare som Sveriges nästa stortränare.
För att förstå vilket arbete Filander ändå gjort i Oskarshamn kan vi titta på ett par andra klubbars utveckling de senaste åren. Sedan Filander lämnade Malmö har Redhawks gått bakåt - och nu halkat efter Oskarshamn. Peter Andersson gick till Brynäs utan att ha Filander vid sin sida - och gjort ett monumentalt fiasko.
Samtidigt har Oskarshamn nu passerat både Malmö och Brynäs och tagit enorma kliv sedan Filander kom dit.
Det som sticker ut hos Filander, utöver hockeykunnandet, är hans lugn. Likt Fröberg på sportchefsposten har jag svårt att se att någon annan hade passat lika bra i Oskarshamn, efter det kaos som rådde för två år sedan, än just Filander. Det är som att han kommit in och liksom enat hela klubben. Och även när det gick som allra sämst förra säsongen, med 17 raka förluster, fanns det ett lugn. Och ingen tyckte att Martin Filander skulle sparkas.
Det säger en del.
Dessutom är det imponerande att se den enorma tydlighet Oskarshamn spelar med. Spelarna vet precis vad de ska göra i precis varje moment.
Samtidigt är det få klubbar som har assisterande tränare som är så framträdande. Inte minst har ju Jeff Jakobs ett enormt högt anseende. När jag samtalade med David Quenneville om var Jakobs gjort så bra med en backsida som, på pappret, mer såg ut som en hockeyallsvensk sådan svarade Quenneville att “folk får säga vad de vill. Vi har Jeff Jakobs. Han är en defensiv trollkarl”.. En trollkarl.
Finare beröm går det nog inte att få.
SNACKISEN
IK Oskarshamns slutspelsresa var en sannsaga som nästan var för bra för att vara sann. När de gick upp i ledning i match sex, och var på vippen att slå ut seriesegrarna Rögle, fick till och med jag någon märklig euforisk känsla i kroppen. Och jag har absolut inga känslor för vare sig Oskarshamn eller Rögle.
Med tanke på vilken usel form Oskarshamn hade in i slutspelet trodde jag Leksand skulle göra processen ganska kort med dem. Och sen trodde jag man inte skulle ha skuggan av en chans mot Rögle. Jag trodde de skulle vara nöjda med bedriften att slå ut storsatsande Leksand och verkligen gå till slutspel på riktigt.
Att de trots allt tog det till match sju och hade ett likaläge en bra bit in den tredje perioden, trots att förstakedjan bara hade gjort något enstaka mål på hela serien, var inget annat än otroligt.
Otroligt.
Det hade varit en största skrällen sedan AIK slog ut HV71 2011. En som var med då var Johannes Salmonsson, som ju också var med nu. Vet ni vad Salmonsson sa till mig efter SHL-premiären förra säsongen?
– Det påminner en del om när jag spelade i AIK, med Roger Melin, och vi gick till semifinal två år i rad. Det är lite samma känsla i laget.
Han var inte helt snett på det…
DET STATISTISKA
- Oskarshamn gick nio poäng plus den här säsongen jämfört med den senaste. Det låter kanske inte så mycket. Men faktum är att bara Brynäs (+tolv poäng) fick ett större lyft jämfört med förra säsongen.
- Patrik Karlkvist gjorde 26 mål. 19 av dem kom i lika styrka - och där var bara hans företrädare i Oskarshamn (Max Veronneau) bättre.
- Det mesta var ju positivt med Oskarshamn den här säsongen. Men faktum är att de gjorde två mål färre än förra säsongen - och släppte in exakt lika många. De gjorde nionde flest mål den här säsongen och släppte in tredje flest.
- De släppte också in närmare 100 fler skott i egen skottsektor den här säsongen - men sköt också närmare 50 fler.
- Corsin ligger kvar på nästan samma nivå som ifjol. Då hamnade de på strax under 46 procent - nu på strax över. På så sätt går det att argumentera för att Oskarshamn överpresterat en del den här säsongen. När Patrik Karlkvist inte längre gjorde mål på var tredje skott syntes det rejält eftersom spelet i övrigt inte var bländande.
- Ska vi hitta någon sorts symbol för Oskarshamns enorma utvecklingsmiljö kan vi titta på Lukas Pilö. Han hade svårt att ta plats i Örebro och lånades ut till Brynäs. Där snittade han inte ens tio minuter per match. I Örebro snittade han 11:48 innan han lånades ut till BIK Karlskoga i HockeyAllsvenskan. I Oskarshamn snittade backen över 17 minuter.
- Djurgården snittade 1,55 poäng per match efter det att Joakim Fagervall tog över. Under samma period snittade Oskarshamn 0,95 per match. Nu är Djurgården ett hockeyallsvenskt lag efter 0-4 mot Timrå. Oskarshamn? De pressade serieettan i kvarten. Snacka om att pricka formen rätt.
BLICKA FRAMÅT
Oskarshamn tappar namn som Kim Rosdahl, Fredrik Olofsson, Brian Cooper och troligtvis också Tomas Zohorna. Dessutom har de släppt gnuggaren Joakim Thelin.
Just nu har man två målvakter, sju backar och nio forwards på kontrakt. Målvaktssidan är alltså spikad (som det ser ut), backsidan är så gott som klar och på forwardssidan vet vi också att tjecken Jiri Smejkal och finländaren Ahti Oksanenska ha skrivit på för klubben. De båda kommer, tillsammans med Patrik Karlkvist och Hynek Zohorna, få dra ett tungt lass på forwardssidan. Gissnignsvis kommer forwardsspetsen kompletteras med något vasst namn till och säkert någon halvchansning från HockeyAllsvenskan.
Då har vi 13 forwards. Och tyvärr talar väl det mesta för att forwardssidan kommer vara sämre, eftersom jag har svårt att se att de ska kunna hitta en ny Fredrik Olofsson.
Backsidan kommer däremot vara bättre. Dels vet vi ju nu att spelare som Pilö, Worge Kreü och Quenneville håller. De lär också kunna ta ytterligare kliv. Niclas Burström bör kunna sluka en hel del istid. Robin Norell har studsat tillbaka. Visst kommer Brian Cooper bli extremt svår att ersätta, men om Fröberg kan pricka rätt med den sista backplatsen känner jag mig trygg i att den åtminstone kommer hålla okej SHL-klass.
Problemet är ju att Jeff Jakobs inte är kvar. In kommer i stället Christoffer Norgren (enligt Expressen) och Mikael Holmqvist (enligt Barometern) och jag kan inte se att de kommer kunna ersätta Jakobs och Tjärnqvist. Norgren kan jag inte bedöma som tränare, och Holmqvist har jag inte fått något grepp om under tiden i Brynäs. Det jag vet är att han sällan är den som fått ta hand om de tunga taktiska bitarna, om jag uttrycker mig så.
Ledarsidan kommer helt enkelt vara sämre.
Väger vi in spelartappen, kollar hur truppen ser ut nu, och kikar närmare på de underliggande siffrorna från den här säsongen så kan jag inte se att IK Oskarshamn kommer vara och nosa på en semifinalplats nästa säsong också. Det finns för mycket som talar emot att man faktiskt ska kunna etablera sig ens som ett slutspelslag. Så länge de har den arena de har, och den plånbok de har, kommer Oskarshamn få finna sig i att vara en underdog. Oavsett hur bra man gör det och vilka steg man tar kommer det, åtminstone ett par år till, få ses som bra så länge de klarar sig undan kval.
Jag säger inte att de inte kommer fortsätta ta steg och att de kommer vara med och konkurrera om slutspelsplatser, men jag vill höja ett varningens finger.
Det är troligare att det här var en “once in a lifetime”, en “perfekt storm”-säsong, än att det här är den nya vanan.
Jag har räknat bort Oskarshamn förut och tänker inte göra det igen, men det var helt enkelt för mycket som föll på plats den här säsongen för att jag ska tro att de kan göra något liknande igen.
Det som däremot talar för dem är att det är uppenbart att spelare nu vill till Oskarshamn. De kan värva från en annan hylla. Folk runt om i Sverige tar dem verkligen på allvar nu. Kan de utnyttja det kommer man absolut kunna fortsätta hävda sig i SHL.
Men det går inte att komma ifrån att de alltjämt är “den fula ankungen” i SHL.
