Måns Karlsson analyserar och summerar samtliga 14 hockeyallsvenska lags säsong – och blickar framåt. Idag: Västervik, som degraderades för andra året i rad.
Läs också: Måns Karlssons analys av Västerås.
Läs också: Måns Karlssons analys av Tingsryd.
Läs också: Måns Karlssons analys av Almtuna.
Läs också: Måns Karlssons analys av Kalmar.
Lagbygget
Säsongen 22/23 tog Västervik 49 poäng och slutade sist i HockeyAllsvenskan. Lagets poängkung var backen Daniel Brickley – trots att han såldes till MoDo efter drygt halva serien. Tvåa i poängligan slutade Victor Öhman – som sen avslutade spelarkarriären för att bli sportchef. Därefter kom Ludwig Stenlund, som lämnade för Kalmar, Marcus Vela, som såldes till MoDo, Noah Hasa, som avslutade sitt lån och återvände till Frölunda, William Wiå, som hamnade i Södertälje, Troy Loggins, som försvann till Slovakien, Christoffer Törngren, som klev ned till Vimmerby, Grason Pawlenchuk, som försvann till Tyskland och på elfte plats slutade Joakim Hagelin. Hagelin var alltså den från förra säsongens lag som slutade högst i den interna poängligan och blev kvar i klubben. Även nyckelspelaren Macoy Erkamps blev kvar, precis som Alex Ciernik som gjorde tio matcher för laget ifjol. Resten av lagets bärande utespelare från förra säsongen försvann – och det torde ha varit en bra sak eftersom Västervik trots allt slutade sist. Ja, det är svårt att bygga ett helt nytt lag men det är ju Västervik vana vid. De är till och med vana vid att bygga om ett lag under pågående säsong.
Men man lyckades alltså bli sämre.
Ett bevis för att de blev sämre var väl att Jake McGrew var den enda importspelaren som såldes, och det sörjde knappast Västervik med tanke på hur svag han var. I övrigt fick man inte alls samma träffprocent som vi är vana vid på deras importer.
Victor Öhman lyckades ersätta sig själv med Anton Svensson, som var en av få spelare som höll allsvensk klass hela säsongen. Även Theo Jacobsson var riktigt bra, men han återvände till MoDo under säsongen. Det var ett extremt tufft tapp för Västervik.
Spelare som jag trodde skulle funka bra i HockeyAllsvenskan, som Henrik Neubauer och Phil Marinaccio, funkade inte alls. Dessutom var Edvin Olofsson svagare än normalt i kassen. Man fick inte riktigt bra målvaktsspel förrän Pontus Eltonius anslöt.
Överlag var det väldigt få spelare som höll allsvensk klass. Framför allt var forwardssidan bedrövlig. Backsidan blev ändå något bättre under säsongen, när Elias Ulander, Kristjan Cepon ochJesper Dahlroth anslöt – men på forwardssidan fanns det egentligen bara två ljusglimtar och dessa var tidigare nämnda Svensson och Jacobsson. Där hade Vico
