Måns Karlsson om Färjestad: Det får nästan ses som en framgång

“Få lag fick samma utdelning som Färjestad där" “Besviken - han passade inte in i SHL” “Känslan var att han fick gå in och släcka akuta bränder" “Själva definitionen av ett bra sportcheferi" Där är Nygård unik i SHL. Flera potentiella drömvärvningar: “Den centersidan hade varit svårmatchad” Desktop ad in article Mobile ad in article {{ PAYWALL LIMIT }} En sjätteplats och SM-guld ifjol. En tredjeplats och ett kvartsfinaluttåg i år. Färjestad gjorde på många sätt en bättre säsong - men fick ett betydligt sämre utfall. Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut. Desktop ad in article Mobile ad in article MÅLVAKTERNA Färjestad gick in i säsongen med ett spännande men ganska svårläst målvaktspar. Inför säsongen rankade jag det som ligans elfte (!) bästa, men och Dennis Hildeby visade sig vara betydligt vassare än så. Tomkins gjorde nog till och med en bättre säsong än han gjorde i Frölundatröjan. Då var han ju helt fenomenal de första två månaderna, men rasade sedan och var snarare en av SHL:s sämsta målvakter under våren. Han hade ett närmast omöjligt uppdrag att försöka ersätta Dominik Furch som trots allt kom in och spelade Färjestad till ett SM-guld, men han gjorde ändå ett så gott jobb som man kunde förvänta sig. s resa är osannolik. Han gick från att vara överårig i juniorserien till att imponera stort, stort under de få matcher han gjorde i SHL. Och det räckte för att draftas, som rejält överårig, och skriva ett NHL-kontrakt med Toronto Maple Leafs. Och faktum är att han var en av ligans bättre backupmålvakter den här säsongen. Det går att argumentera för att Färjestad borde spelat honom lite mer än man gjorde. Nu kommer Hildeby lämna klubben, och även om han säkert kommer komma tillbaka framöver känns det inte som att man utnyttjade honom så bra man kunde under de åren han var i klubben. Missförstå mig rätt: Jag har full förståelse för att man gick med den mer rutinerade Tomkins i slutspelet, men jag tycker inte han var en så given målvaktsetta som Färjestad tyckte. Färjestad hade, statistiskt, ett av SHL:s bästa målvaktspar. De var faktiskt trea, sett till räddningsprocent. Bara Oskarshamn och Växjö var bättre. Både Tomkins och Hildeby höll hög klass och var strax bakom de allra bästa målvakterna i ligan. Och faktum är att Hildeby var något bättre än Tomkins i egentligen alla statistiska kolumner. Oavsett om vi ser till räddningsprocent i lika styrka eller i skottsektorn, eller insläppta mål per match. Färjestad hade SHL:s kanske mest underskattade målvaktspar. UTROPSTECKNET En sak som verkligen stack ut i Färjestad var hur många av de mindre kända och etablerade namnen som verkligen klev fram och gjorde det bra. Jag har redan varit inne på , som tog kliv och imponerade när han väl fick spela. På backsidan tvingades , och August Tornberg ta större roller än det var tänkt - och jag tycker de växte med uppgiften. Även , ofta bänkad i Djurgården, var en frisk fläkt under de två matcher som han spelade i Färjestad. Framåt tog enorma kliv, och var en helt annan spelare än den jag såg mycket när han slog igenom i Brynäs för några år sedan. Han var samma ansvarstagande center som då, men adderade en offensiv touch. Där har Färjestad en spelare som kommer fortsätta ta kliv. klev fram och gjorde flera viktiga mål, och fördubblade sin poängskörd jämfört med förra året. var utlånad till BIK Karlskoga, fick inte plats i JVM-truppen - men kom hem till Färjestad och gjorde braksuccé under våren. Han gjorde elva mål i SHL och två i slutspelet. Han var en av SHL:s mest effektiva spelare sett till gjorda mål i relation till speltiden. Malmövärvningen gjorde också ett gott jobb och visade att han minsann håller på SHL-nivå. Få lag, om ens något, fick samma utdelning på sina breddspelare som Färjestad fick. Få lag fick se lika många spelare växa under säsongen, som Färjestad fick. Normalt sett är det ju en egenskap som brukar vara synonymt med att man går långt i slutspelet, men så blev det ju inte i det här fallet. Det måste jag säga var en aning förvånande. Kanske var det helt enkelt så att det var för många i Färjestad som fick spela “halvskadade”, och kanske var det så att det var lite för många spelare som var lite för trötta för att orka dra lasset även i ett intensivt slutspel. BESVIKELSEN Att vi blev rånade på att få se i omkring 20 matcher den här säsongen…det känns inte rättvist. Fram till hans skada stod han för en av de mest enastående säsongerna jag sett av en spelare. Han blev sämre efter skadan, men även en sämre Theodor Lennström var en grymt bra spelare. I min mening var han ändå SHL:s bästa back när han väl spelade. Jag såg exempelvis en match på plats där Färjestad besegrade Brynäs, och då stod Lennström för den enskilt bästa utespelarinsats jag såg av någon spelare den gångna säsongen. Han var så löjligt, löjligt bra. Lennström kom liksom aldrig tillbaka fullt ut. Han var lite småskadad hela tiden och var ofta ett frågetecken till spel. Det hängde i hela vägen till slutspelet, och där var det också uppenbart att stjärnbacken inte var hel. Han kunde inte göra sig själv rättvisa, riktigt. Och trots att han uppenbart inte var fullt frisk så spelade han drygt 23 minuter per match, de tre matcher han spelade, vilket var drygt två och en halv minut mer än Joel Nyström, som spelade näst mest. Ser vi till den offensiva levereransen var det så att Theodor Lennström faktiskt högst poängsnitt av SHL:s backar, med 0,91. hade “bara” 0,90. Sett över en hel säsong ger 0,91 poäng per match 47 poäng - vilket hade gett en av de högsta poängnoteringarna någonsin för en back. FBK-backen slutade också tvåa i backarnas skytteliga, trots att han missade en tredjedel av säsongen. Det gör faktiskt lite ont att vi inte fick se honom en hel säsong, nu när vi vet att han kommer lämna klubben efter säsongen. SNACKISEN Skador, skador, skador. Så kan Färjestads säsong i mångt och mycket summeras. Alla lag har skador, det hör sporten till, men frågan är om något lag drabbades lika hårt som Rickard Wallins lagbygge. Backarna och missade hela säsongen. Succévärvningen missade 38 grundseriematcher. missade 20 grundseriematcher. Theodor Lennström missade 18 matcher. missade 17 matcher. missade 15 matcher. Det är en enorm lista på spelare som missade i princip en tredjedel av säsongen eller mer. Det är ju inte direkt vilka spelare som helst, heller. Wikstrand var tänkt som en nyckelback, “Björka” gjorde succé innan skadan, Elie visade sig vara en av lagets viktigaste forwards, Åslund var slutspels-MVP ifjol, Johansson är lagets kanske viktigaste forward vid sidan av . Och Lennströms betydelse har jag ju redan varit inne på. Det går liksom inte att komma runt att det är svårt att prestera bra ishockey med tre, fyra nyckelspelare borta i princip varenda match. Som jag var inne på tidigare kan det mycket väl ha varit skadorna under grundserien som gjorde att man inte orkade mala ner Frölunda i kvartsfinalen. Många spelare gick sannolikt på knäna. Johansson och Nygård. COACHERNA Under s ledning förra säsongen tog Färjestad omkring 1,5 poäng per match i SHL. Med var den siffran runt 1,9. Redan i grundserien kunde vi alltså se en ganska tydlig skillnad på poängen. 0,4 poäng per match ger omkring 20 poängs skillnad över en hel säsong. Mitell orkade inte hålla uppe samma poängsnitt den här säsongen utan stannade vid ett lyft på 0,23 jämfört med under Pennerborn. Överlag gick Färjestad från 82 till 90 poäng under Mitells första hela säsong. Tabellplaceringen ifjol, en sjätteplats, byttes ut mot en tredjeplats i år. Och visst kommer det dyka upp en del kritik för att man, som svenska mästare och serietrea, åkte i kvartsfinalen. Samtidigt betyder en grundserie mer när man ska summera vart en klubb är på väg. Och det är tydligt att Färjestad fortfarande är en klubb som är inne på rätt spår med Mitell som tränare. Dels har han fått in en lagmoral och en vinnarmentalitet som nog inte alltid funnits de senaste åren. Men om vi kollar de underliggande siffrorna var Färjestad inte alltid briljanta den här säsongen. Spelmässigt var man nog en aning sämre än flera av de lag som slutade bakom dem i tabellen, och framför allt var man långt ifrån dominanterna Växjö och Skellefteå. Om det kan skyllas på Mitell låter jag vara osagt. Mycket kan nog tillskrivas de enorma skadeproblemen som jag tjatat om genom hela texten. Den finurlige Mitell har alltid en extra räv bakom örat också, och det måste vara mer eller minde hopplöst att möta dem. Överlag gjorde Färjestad en bra säsong, och även om man inte nådde samma toppar som ifjol är det svårt att sitta och vara allt för kritisk. Det var inte speciellt många matcher som Mitell kunde ställa upp med samma lag som matchen dessförinnan. Känslan var att han och övriga ledarstaben snarare fick gå in och släcka akuta bränder. Att man slutade trea får nästan ses som en framgång utifrån det. Färjestad var stabila nästan hela säsongen och hade en högstanivå som var betydligt högre än vad lägstanivån var låg, så att säga. SPORTCHEFEN och , och försvann. De ersattes av , och . Sen fick man som sagt in breddspelare som och under säsongen. Det var ett närmast hopplöst läge för Rickard Wallin att “gå jämt ut” mellan de som försvann på forwardssidan och de som kom in. Men jag måste säga att han lyckades riktigt bra. Oväntat bra. Rydahl och de la Rose hade säkert varit de som varit tungan på vågen i slutspelet, men ser vi över hela säsongen så fick Wallin det han hade räknat med av sina nya spelare - och lite till. Även blev en bra målvaktsvärvning och på backsidan blev den sena förstärkningen mer eller mindre en succé. Som jag varit inne på tidigare fick Färjestad också en positiv utveckling på de allsvenska värvningarna Tornberg och Bergkvist. Två spelare som växte under säsongen och som man fick bra utdelning på, sett till vilka kritiska lägen de mer eller mindre tvingades spela. Wallin upplevde en närmast osannolik succé redan under rookiesäsongen som sportchef, då han fick in Mitell, Furch, Lennström, Lundh och alla kom in och blev stora guldhjältar. Och nu fortsatte han liksom på inslagen väg och fattade i mångt och mycket rätt beslut på spelarmarknaden. Det var länge sedan en sportchef kom in och fick en sådan här utdelning och utväxling direkt. Ska jag hitta någon värvning där Wallin “gick fel” så är det nog . Pokka var ingen flopp på något sätt, men han kostade mer än han smakade. Samtidigt fick han nog en något för stor roll också, beroende på skadorna. Jag tycker inte Pokka passade in i SHL, och jag tycker inte att han motsvarade de högt ställda förväntningar som jag hade på honom. Jag skrev inför säsongen att han borde kunna vara en av SHL:s bästa backar, men den nivån var han inte nära. Det var därför direkt nödvändigt att kom in under säsongen, så att man inte behövde lasta på riktigt lika mycket istid på Pokka (som ändå spelade för mycket). Men överlag fick Rickard Wallin en finfin utdelning på sina värvningar. Jag vill sträcka mig så långt som att alla utom Pokka var bättre än jag hade väntat mig. Det är väl själva definitionen av ett bra sportcheferi. DET STATISTISKA I och med Brynäs degradering är det nu Färjestad som varit uppe längst i högstaligan. De har 53 raka säsonger i finrummet. Det lär bli några till. Förutsatt att inte Djurgården går upp kommer Färjestad, med sina tio guld, också bli det lag i nästa upplaga av SHL som har flest svenska mästartitlar. Man var exakt lika bra hemma som borta, och tog 45 poäng vardera på hemmaplan och bortaplan. Hemma var man fjärde bäst. Borta var man i topp, tillsammans med Växjö. Färjestad drog på sig näst flest tvåminutare av alla lag: 180. De spelade däremot mest boxplay av alla lag, sett till minuter och sekunder. Det blir ju så, när man har ett bra BP och ofta spelar ut alla två minuterna. Färjestad hade 80,37 procent i boxplay och var fjärde bäst. Totalt hade man 99,5 i PP+BP. Själva definitionen av “medelmåttigt”. Runt 100 är var man vill ligga för att det ska vara okej. vann interna poängligan för andra året i rad. Han är faktiskt den enda spelaren i SHL som vunnit sitt lags interna poängliga de två senaste åren. Det är också de två enda gångerna Nygård vunnit Färjestads interna. Mer Nygård. I topp-fem var han faktiskt ligans femte bästa spelare. var precis bakom, på en sjundeplats. Ejdsell gjorde 29 sina 30 poäng i SHL i lika styrka. Jag var lite kritisk till Ville Pokka. Faktum är dock att han var inne på 48 mål framåt, vilket var flest av samtliga spelare i SHL bortsett från Oskarshamns förstakedja. Ville Pokka. Foto: Bildbyrån. BLICKA FRAMÅT Färjestad har redan nu en ganska välfylld trupp till nästa säsong. De har en målvakt (Matt Tomkins), sex backar och elva forwards under kontrakt. Och av de ser jag ingen som lär lämna klubben för spel utomlands. NHL-tågen har nog gått för Nygård, Johansson och , och nog lär Bergkvist och Nyström kunna bli kvar en säsong till? Den som det finns en risk kring är naturligtvis Joel Nyström, som tagit kliv för kliv de senaste åren. Jag hoppas han blir kvar ett år till. Det vi vet är att kommer hem igen, och han får väl ta den otacksamma rollen som Theodor Lennströms ersättare. Vi vet också att man räknar med att kommer tillbaka, efter att ha missat hela den här säsongen till följd av skada. Frågan är i vilket “skick” Wikstrand är? Jag tror inte man kan räkna med att han kan spela i någon bärande roll, i alla fall inte till en början, och därför skulle jag sikta på att förlänga med . har avslöjat att Jonathan Andersson kommer in. Han känns som en uppgradering på Max Lindroth. På backsidan blir det däremot ingen fortsättning för Pokka, eller . Framåt räknar jag med att lämnar, precis som och . På målvaktssidan är som sagt Tomkins kvar, medan Hildeby redan åkt till Toronto. har skrivit att är aktuell för en flytt till Färjestad, och det vore förstås en dundervärvning. Jag ser honom som en möjlig målvaktsetta, till och med. En spelare det inte surrats kring, men som både har utgående kontrakt och en koppling till Färjestad, är . Han har gjort det riktigt bra i AHL under säsongen, så han kanske får ett nytt NHL-kontrakt, men annars skulle han kunna vara någon som kan gå in och ge Matt Tomkins en plats om förstaspaden. Om det inte blir något med Lindbom. Forwardssidan är som sagt mer eller mindre fylld. Men det ska in åtminstone en förstacenter, och där gick man som bekant miste om . Det är lätt att peka ut som ett drömnamn att få in där. Han gjorde en okej säsong i Brynäs, men glänste inte som förväntat. Men i ett topplag som Färjestad tror jag han skulle vara mer eller mindre ovärderlig. Han är ändå ett snäpp upp jämfört med både Rydahl och , som man hade ifjol. En centersida med Larsson, Linus Johansson, Westfält och typ “Peppe” Lundh hade varit svår att matcha för de övriga topplagen i SHL. Som vanligt snackas det också om , och det är naturligtvis så att han hade varit en toppspelare i SHL som man givetvis måste plocka in om man får chansen. Samtidigt är jag lite orolig för ålderssktruturen på forwardssidan. Av de elva som är på kontrakt är sex spelare 30 år eller äldre och blir 30 nästa år. Sen har man några yngre, typ Westfält och Lawner, men det finns nog för få i den här “mellangenerationen”. Färjestad skulle nog må bra av att få in ett par forwards till mellan typ 24 och 27 år. Varför inte Simon Ryfors? Eller , om man vill “sno” två spelare med koppling till Frölunda för att väga upp för Rydahl-missen? Det är två spelare som gjort det kanonbra i AHL men inte fått fäste i NHL. Två spelare som sannolikt skulle vara toppspelare i SHL. Också två spelare som sannolikt fler SHL-lag är intresserade av, och som lätt skulle kunna hamna i en toppkonkurrent. Där har man två spelare i rätt ålder, också. skulle också kunna vara en sådan spelare som Färjestad skulle må bra av att få in. Där har man en riktig snajper som kan vinna skytteligan i SHL. Simon Ryfors. Färjestad har redan nu en slagkraftig trupp, och de kommer få jobba vidare med samma kärna som de haft ett par år. De har också kvar samma ledarstab runt laget. Träffar Rickard Wallin rätt på den/de sista spetsplatserna på varje position så kommer man vara en stekhet guldkandidat nästa säsong. Det säger jag trots att Lennström försvinner. Här och nu ligger Färjestad väldigt mycket längre fram än många av de andra toppkandidaterna. FOTNOT: Samtliga bilder kommer från Bildbyrån. TV: Max Domi om relationen till “Sudden”

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Nära sista spetsen: "Vi har inget dåligt kapital"

NHL:s svenska All Star-lag - 1990 till 1999

Klar för AIK: "Jag kommer hit för att vinna"

Färjestad gör klart med OS-forward

HA-profilen klar för tredjeligan