- “Misslyckats med att ta LHC till nästa steg”
- “Ett efterlängtat trendbrott”
- Misslyckades med tidigare framgångsreceptet.
- “Gjorde rätt som inte gick in i en värvningscirkus”
- “Negativ utveckling i det mesta"
- Juniorens jättesuccé - kunde gjort en av de bästa säsongerna någonsin.
- Måste bestämma sig nu: Vilken klubb är man?
- Framåtblicken: Han pekas ut som drömvärvningen.
Linköping låg på slutspelsplats nästa hela säsongen, men rasade ihop på slutet och lyckades återigen hamna i “ingenmansland". Trots en större satsning inför säsongen, med en större spelarbudget, blev det en svag tolfteplats för LHC:s del.
Hur ska vi summera säsongen? Och varför gick det som det gick? Vad händer framöver? Det ska Måns Karlsson försöka ta reda på med hjälp av sju kategorier, och en frågeställning kring hur framtiden ser ut.
Läs analysen av HV71:s säsong här.
{{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Var det någonstans man verkligen inte behövde oroa sig var det på målvaktssidan. Marcus Högberg var en av SHL:s bästa målvakter förra säsongen, och vi har trots allt att göra med en kille som stod en match för Tre Kronor i VM, och som spelade i NHL för två säsonger sedan.
Den här säsongen var Högberg, rent statistiskt, inte lika vass som förra säsongen. LHC hade ifjol SHL:s femte bästa räddningsprocent och tappade i år till en tiondeplats. Mycket av det har att göra med att Högbergs personliga statistik var något sämre. Han gick från 91,1 till 90,5. Han släppte också in ungefär ett halvt mål mer per match. Framför allt märktes det i lika styrka, där hans räddningsprocent gick från grymt vassa 92,5 till mer rimliga 91,3.
Men det kan också kopplas till att LHC:s försvarsspel, trots en vassare backsida, inte var riktigt lika bra som förra säsongen.
Högberg gick in i säsongen som en av SHL:s tydligaste försmålvakter. Det märktes även under säsongen. Bara hans gamle vapendragareJacob Johansson (Timrå) spelade mer. Jesper Myrenberg spelade faktiskt bara marginellt mer än Brandon Maxwell och Jussi Olkinuora, som kom in till SHL väldigt sent.
Myrenberg vann två av nio starter, och Högberg vann 18 av 43. Han hade alltså en praktiskt tagen dubbelt så hög vinstprocent som sin backup. Det säger en del om hans betydelse.
Sett till lagets svaga avslutning var det nog till och med så att LHC hade behövt kvala om de hade bytt målvakt med Brynäs eller Malmö.
UTROPSTECKNET
En sak jag ofta lyft fram är hur Linköping haft svårt att dra nytta av sin fina juniorverksamhet även i seniorlaget. De senaste åren har vi sett många spelare från de egna leden tas upp i A-laget - men där haft svårt att ta framträdande roller. Vi kan nämna Nikola Pasic och Arvid Costmar där, bland annat. Även Adam Ginning fick ju ett visst lyft efter att ha lämnat Linköping.
Men i år fick vi se ett väldigt efterlängtat trendbrott där. Dels har ju LHC sedan några år tillbaka jobbat med att värva tillbaka spelare som varit i klubben som juniorer (Marcus Högberg, Patrick Russell med flera) och den här säsongen återvände ju även Linus Hultström (en annan spelare som fick sitt genombrott efter att ha lämnat Linköping). Men det jag framför allt tänker på är att klubbens egna juniorer verkligen tog för sig i A-laget.
Filip Bystedt visade med all önskvärd tydlighet att San Jose gjorde rätt som plockade honom i förstarundan av draften. Bystedt gjorde 20 poäng på 45 matcher och var framför allt en faktor i powerplayspelet. Han var definitivt en av SHL:s bästa juniorer. Han hamnade lite i skymundan av två andra, urstarka, 04:or i Leo Carlsson och Marco Kasper, men gjorde en grymt vass säsong. Det är sällan mer än någon enstaka U19-spelare som gör 20 poäng, så vid normala fall hade han fått än mer uppmärksamhet. Dessutom var ju Bystedt en av Sveriges absolut bästa spelare vid vinterns JVM. Kanske den bästa utespelaren.
Jag vill också lyfta fram . Hävelid valde att tacka nej till sommarens JVM - och sen när den “riktiga” JVM-turneringen spelades togs han inte ut på grund av sina skadeproblem. Jag hade hoppats på att få se massor av Hävelid under säsongen, men “rånades” på två givna möjligheter. Trist! Men när backtalangen väl kom tillbaka på allvar från sin skada imponerade han verkligen. Han hann med att göra 4+2 på 25 matcher, och för att sätta det i perspektiv har bara elv U19-backar någonsin gjort fler mål under en säsong. Och då missade Hävelid alltså halva säsongen. Samma målsnitt över en hel säsong hade gett åtta mål, och då hade han bara varit efter Tomas Jonsson och Ulf Samuelsson i historieböckerna.
Mattias Hävelid är en spelare som kan få ett dundergenombrott nästa säsong.
BESVIKELSEN
Rent sportsligt finns det mycket att kritisera Linköping för. Det här blev, när allt kom omkring, ytterligare en misslyckad säsong som Cluben helst vill glömma. Men den största besvikelsen med säsongen måste jag ändå säga var faktumet att ett gäng supportrar lyckades driva bort klubbdirektören Niclas Björkman. Att den 50-årige Björkman känner sig nödgad att avgå på grund av en ökad hotbild mot honom är så beklämmande och sorgligt på alla sätt och vis.
Och knappast något som gagnar Linköping vare sig på kort eller lång sikt. LHC hade behövt en kontinuitet på den positionen. Inte minst eftersom man ju nu ser över sin övriga sportsliga organisation också. Mer om det senare.
Det går inte att sitta utanför kansliet och bedöma en klubbdirektörs arbete. Jag har därför inte någon rätt att sitta här och snacka om huruvida Niclas Björkman är oersättlig, eller om det rent av är bra att byta klubbdirektör. Det jag däremot kan förstå är att det knappast var tänkt att man skulle byta klubbdirektör nu. Det här beskedet kom så pass plötsligt att det sannolikt försätter LHC i en ganska tuff sits.
Och det finns egentligen ingen bra tajming för att handla i en sådan situation. Men tajmingen är knappast optimal när man dessutom hade ännu en tuff, sportslig säsong och återigen kommer tvingas gå in i nästa säsong och försöka hålla undan för kvallagen, snarare än att se uppåt i tabellen.
Men framför allt är det ju fruktansvärt att en klubbchef, som gör allt för att just din klubb ska lyckas, drivs bort av klubbens egna supportrar.
COACHERNA
Klas Östman blev kvar som coach, och det är tydligt att LHC ser honom som sin “frälsare”. Redan under förra säsongen fick han förlängt kontrakt till 2025. Jag tycker Östman ger ett väldigt bra intryck och jag tror inte att någon annan coach hade gjort det så mycket bättre med det spelarmaterial LHC har, men det går heller inte att komma ifrån att Östman misslyckats med att ta Linköping till nästa steg. Han har definitivt inte gjort dem sämre, men han har heller inte levererat speciellt mycket vassare resultat än vad exempelvis Bert Robertsson gjorde. Och Robertsson kommer ju knappast kommas ihåg som någon succé i Östergötland. Sen är ju frågan hur mycket av kräftgången som kan skyllad på Östman.
Klas Östman har i alla fall bidragit med ett lugn och en stabilitet. Och det är minst lika viktigt för en klubb i Linköpings situation. Däremot skedde det ju förändringar runt honom. Den minst sagt hyllade backtränaren Jeff Jakobs kom in som Östmans nya högra hand, och när Gereon Dahlgren blev sjuk anslöt också Tomas Montén till ledarstaben.
Jeff Jakobs har fått ta emot enorma hyllningar för sitt arbete med att utveckla backarna i Oskarshamn, och på sikt är jag övertygad om att han kommer kunna sätta sin prägel även på Linköping. Med tanke på att Mattias Hävelid var skadad stora delar av säsongen är det dock svårt att redan nu snacka om hur han satt avtryck även i sin nya klubb. I övrigt hade ju LHC, med undantag för Elias Sjöström, en väldigt etablerad backsida med idel spelare som redan är inne i sin peak. Mot slutet av säsongen fick vi dock se vad Hävelid är kapabel till, och kanske, kanske kan det vara delvis tack vare att han fått jobba med Jakobs?
Linköping har helt klart en SHL-mässig coachstab, men de kommer behöva få sitt lag att prestera bättre framöver om inte snacket om förändringar ska komma igång. Faktum är nämligen att det mesta i spelet i lika styrka blev något sämre den här säsongen, jämfört med ifjol. De räddades, i mångt och mycket, av ett bra powerplay.
SPORTCHEFERNA
Peter Jakobsson och Niklas Persson kom inte att jobba ihop speciellt länge. I december kom beskedet att “Pajen” kommer lämna LHC efter säsongen, vilket innebar att Jakobsson verkligen blev det “högsta hönset" på den sportsliga sidan. Jag kan tycka att det är ganska bra för alla inblandade parter att Niklas Persson nu lämnar. Han har gjort en del bra rekryteringar, men han har inte lyckats lyfta klubben från den undre halvan. Han har också byggt ett par ganska märkliga lag, med antingen svagt målvaktsspel, för svagt backspel eller en för tunn forwardssida. Han har liksom aldrig fått ihop alla bitar samtidigt.
Till den här säsongen gjorde firma Jakobsson/Persson ett par bra rekryteringar i Oscar Fantenberg och Linus Hultström. Fantenberg drog ett jättelass och spelade mest i ligan, och Hultström prickade in formen efter nyår. Det var två “no risk-high reward”-värvningar som föll väl ut. Men på forwardssidan spretade det desto mer.
LHC gjorde inför och under säsongen ett par av hela SHL:s sämsta värvningar i Stefan Matteau och Petrus Palmu. Matteau var en totalt given flopp som jag inte kan förstå att Linköping ändå satsade på. Och att de tog in Petrus Palmu gjorde nog ingen utom Örebro glada. Palmu gjorde imponerande usla 0+5 på 26 matcher. Att man sitter med honom på kontrakt även över kommande säsong är ju allt annat än roligt. Linköping har ofta värvat spelare som fått sparken från andra SHL-klubbar, och ibland fått resultat (Vilmos Galló, Jarno Kärki, , Tyler Morley, bland annat) men Palmu blev verkligen ingen sådan värvning. Jag kan förstå att man plockade in honom när man gjorde det, men det blev ju ett dunderfiasko. Markus Hännikäinen var däremot en okej förstärkning, men jag är tveksam till om man ska behålla honom ett år till. var ungefär den spelare jag hade trott att han skulle vara. Han är inte en toppspelare i SHL, men var direkt nödvändig för att Linköping skulle ha någon form av offensivt hot. Han gjorde också laget till ligans bästa i powerplay.
Sen kan jag inte riktigt förstå hur fortfarande är en Linköpingspelare.
Sportcheferna blandade och gav under säsongen. Det blir intressant att se vad Niklas Perssons avsked innebär för föreningen - och vem de väljer att plocka in i stället.
SNACKISEN
28 mars 2018. Det var senast Linköping spelade slutspelshockey på herrsidan. De hade då slagit ut HV71 med 2-0 i matcher i åttondelsfinalen, men föll sedan med 4-1 i matcher mot Djurgården i kvartsfinalen. Sedan dess har man tagit 67, 65, 62, 69 och 67 poäng, och tabellplaceringarna har varit tolv, elva, tolv, elva, tolv. En bister läsning. Faktum är att det är något av ett mirakel att man hela tiden lyckats undvika kvalspelet alla år. Rent “logiskt” hade man hamnat där till slut. Men man hade också, absolut, kunnat snubbla in i ett slutspel något av åren också. Ifjol missade de ju på målskillnad. I år hade de gått dit om de inte kollapsat fullständigt i säsongens absoluta slutskede.
LHC har just nu den längsta pågående slutspelslösa sviten av alla lag i SHL. Malmö var där 2019, Brynäs var där ifjol, och till och med HV71 spelade slutspel så sent som 2019 trots att det sedan dess varit en pandemi (med inställt slutspel som följd) och att de varit nere i Hockeyallsvenskan och svängt.
Jag hade Linköping elva i mitt tabelltips inför säsongen, så i slutändan hamnade de ungefär där de “borde” hamna. Det är inget fiasko att de missar slutspel. Men det är definitivt ett misslyckande, sett till att man mer eller mindre hade ett öppet mål att gå dit i år.
Det är också tydligt att de i klubben hade en självbild som sa att de skulle vara ett slutspelslag. Det vittnar inte minst det här citatet från Klas Östman på, i hans intervju med min kollega Martin Jansson.
– Förra året missade vi slutspel, eller undvek att kvala. Där var resultatet mer rimligt sett till förutsättningarna vi hade. I år hade vi ett bättre lag och bättre förutsättningar.
Med det sagt tycker jag Linköping gjorde rätt som inte gick in i någon värvningscirkus i slutet av säsongen, för att eventuellt bli tia och få någon enstaka slutspelsmatch. Det här laget hade sannolikt åkt i åttondelsfinal ändå. Inför säsongen hade jag inte tyckt att en tolfteplats var speciellt dåligt för Linköping, men med de förutsättningar man hade fram till slutspurten av säsongen är det klart att de har all rätt att vara besvikna. Även om den svaga avslutningen (två poäng på sju matcher) säkert kan förklaras med just att man inte förstärkte laget nämnvärt under säsongen.
DET STATISTISKA
- Linköping hade ett grymt bra powerplayspel. Ligans bästa, till och med! Ifjol var de ett av ligans sämre lag i spelformen, och man satsade därför på att ta in Ty Rattie. Han lyfte Linköping till att få ligans bästa PP. De hade närmare 28 procent!
- Jag var inne på Rattie. Han gjorde 16 poäng i powerplay och var med det femte vassast i hela SHL. Han var på isen vid 24 av lagets 35 PP-mål.
- För några år sedan var SHL:s bästa poänggörare i fem mot fem. Redan ifjol blev han en mer utpräglad PP-specialist, och i år fortsatte den utvecklingen. Ljungh gjorde bara nio (!) poäng i lika styrka den här säsongen. Inte ens hälften av vad Christoffer Ehn, som var bäst i laget, producerade.
- LHC hade en negativ utveckling på det mesta av fem mot fem-spelet. Jag tror inte man egentligen var sämre, utan drar snarare slutsatsen att motståndet blivit bättre. De släppte exempelvis till 1070 skott i egen skottsektor, vilket var näst sämst. Ifjol släppte de till 986.
- De släppte också in 23 fler mål, men det berodde inte direkt på att offensiven var bättre och att LHC var mer spelförande. De gjorde förvisso tolv fler mål (133 jämfört med 121) och gick från sämst till tredje sämst i den kategorin. Men bara 87 mål gjordes i lika styrka. Där var bara Luleå sämre. Ifjol gjorde LHC 83 mål i lika styrka. En marginell förbättring.
- Totalt sköt LHC dock tredje flest skott på mål: 1478. De var ett mittenlag sett till avslut i offensiv skottsektor. Då är alla spelformer inräknade. Det medför dock en ganska svag skotteffektivitet. Där var LHC tolva. Det var emellertid väldigt jämnt i den statistiken - så det är knappast något alarmerande.
- Linköpings sjundeplats gjorde att man för sjunde (!) året i rad slutade placeringen rakt framför eller rakt bakom Brynäs. Senast de inte slutade rakt bakom varandra var 2016, då LHC slutade trea och Brynäs tia.
BLICKA FRAMÅT
Craig Schira, Markus Hännikäinen, Ben Maxwell, Georg Weigelt.
Där har ni alla spelare som har utgående kontrakt i Linköping. Det är inte bara dåligt att de har en stomme som de vill bygga med över tid, förstås, men det är inte direkt så att man gör high-fives på kontoret när man ser att man slutar tolva och kommer gå in i nästa säsong med i stort sett samma lag. Jag utgår ifrån att samtliga fyra spelare kommer lämna klubben. Det finns ingen som helst anledning att behålla fler spelare än nödvändigt från årets upplaga av LHC.
Linköping har en del unga spelare som gör att man ändå kan se en viss potential till förbättring. kommer, om han får vara skadefri, vara given i en topp fyra-roll nästa säsong. var en grymt nyttig spelare redan förra säsongen, och vi ska komma ihåg att han är junior redan nästa säsong. Han är alltså långt ifrån färdigutvecklad. Får Linköping behålla dem kommer man ha mycket nytta av dem kommande säsong. Och låt säga att man har dem i topproller, då skulle man kunna gå skilda vägar med ytterligare någon spelare som har kontrakt och på så sätt frigöra pengar för att hitta ytterligare en spetsspelare. Petrus Palmu är ju en sådan som jag inte ser hur man ska motivera för sig själva att han ska bli kvar, exempelvis. Jag skulle inte se det som en helt dum idé att försöka gå skilda vägar med Henrik Törnqvist också, just för att frigöra pengar och hitta de där små möjligheterna som man faktiskt har att göra sitt lag bättre till kommande säsong.
Men man kan ju också vända på det. Flera spelare i Linköping hade, enligt lagledningen, potential att göra en bättre säsong än man gjorde. Jag återvänder till Klas Östmans intervju med Martin Jansson.
– Många sitter på kontrakt och har en högre potential och en högre nivå i sitt spel, som vi kan locka fram.
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Jag ser det som halvtomt. Klas Östman som halvfullt. Frågan är bara vilka spelare han syftar till? Markus Ljungh, definitivt. En skadefri Broc Little kan fortfarande göra 20+ mål i SHL. Det är möjligt att Jonas Junland kanske, kanske kan lyfta sig en aning också. Men i övrigt ser jag inte så många spelare som faktiskt kan lyfta sig, förutom de unga killarna jag nämt tidigare. Här och nu finns det lite för många “om och men" för att jag ska våga tro på att LHC tar Det Där Steget nästa säsong.
Den stora nyckeln blir att hitta rätt komplement till Peter Jakobsson. Prickar de rätt där, då skulle steget att lämna den absoluta bottenstriden inte vara så långt, trots allt.
Vad händer på spelarsidan då? Det är naturligt att peka ut tidigare LHC-junioren Leon Bristedt som en drömvärvning. Expressen har skrivit om intresset. Jag ser också en potentiellt vass värvning i Anton Gradin, som känns lite som en spelartyp Linköping behöver för att få in en ytterligare målskytt jämte Broc Little. Aftonbladet har även rapporterat att det finns intresse att värva tillbaka Emil Sylvegård från Malmö. Jag tycker även att Brynäs Oscar Eklind är en forward som har mer offensiv i sig än han fått ut. Han har intressanta egenskaper som skulle kunna vara nyttiga i Linköping.
Och speciellt mycket fler platser än så finns ju inte lediga i HC.
Men som läget är nu ser jag framför mig ännu en säsong där Linköping kommer ligga och dansa runt de två nedre strecken, med potential både för slutspel och kvalspel. På något sätt behöver man bestämma sig nu: Är man en klubb som är nöjda med att ligga runt det nedre slutspelsstrecket och eventuellt jobba sig in och få spela åttondelsfinal, eller är det dags att röra om i grytan ordentligt?
