Under torsdagen kom beskedet att Johan Stark lämnar posten som generalsekreterare på det svenska ishockeyförbundet, efter drygt tre år på posten. Stark hänvisar till att han jobbat på distans under många år, och vill kunna tillbringa mer tid med sina barn och barnbarn.
I stora förbund, som det svenska hockeyförbundet, är det svårt att slå fast vad enskilda personer betytt. Dels är större förbund av naturen ganska slutna (där är dock hockeyförbundet betydligt vassare än fotbollens motsvarighet), och dels är både frågorna och personalstyrkan så stora att vi utifrån inte kan säga vad en enskild person gjort.
Står vid ett viktigt vägskäl
För våra landslag har det varit några blytunga år, med ett par undantag, under s tid vid rodret. Men även om han rent formellt är det högsta hönset är det svårt att beskylla honom för det. Jag tycker snarare han tagit vettiga beslut för att landslagshockeyn ska gå åt rätt håll. Under Starks ledning har man bland annat utsett Sam Hallam till förbundskapten, till U18-förbundskapten på damsidan och Magnus Hävelid till U20-förbundskapten på herrsidan. Tre vassa beslut.
Jag tycker också svenska ishockeyförbundet moderniserats något de senaste åren, och det tillskriver jag till Johan Stark. Jag tycker inte att svenska ishockeyförbundet längre är "klubben för inbördes beundran", som jag fick bilden av att det annars varit på senare år.
Men nu lämnar alltså Stark jobbet som generalsekreterare - och nu står svensk hockey vid ett ytterst viktigt vägskäl. Vilken typ av förbund vill det svenska ishockeyförbundet vara? Vad ska de göra för att bli bättre, både på elit- och bredd, pojk- och flicksida, herr- och damsidan? Vilken typ av ishockeyspelare vill man utbilda? Vilka blir nyckelsatsningarna framöver? Vilka problem ser man här och nu, och vilka orsaker ligger bakom problemen?
Vad ska de göra för att må ännu bättre?
Det farligaste som finns är att låta något fortsätta för att det funkat bra tidigare. Det som behövs är en strävan att bli bättre och en nyfikenhet av att utvecklas och testa nya saker. Det som behövs är en vilja och ett mod att fatta obekväma beslut och kanske gå emot strömmen för att se långsiktiga resultat snarare än snabba lösningar för att man själv ska se bättre ut.
Svensk hockey gör många saker som är bra. Man är den ledande europeiska hockeynationen och fostrar massvis med talangfulla spelare både på flick- och pojksidan. Men vi vet också att det kommer ett hemma-VM i Stockholm om ett och ett halvt år, vi vet att det blev dunderfiasko senast förbundet arrangerade ett herr-VM och vi vet att det fick allvarliga ekonomiska konsekvenser. Något som garanterat påverkat dem under många år.
Men det intressanta är egentligen inte om svensk hockey mår bra eller dåligt här och nu, utan vad som ska göras för att den ska kunna må ännu bättre framöver. Och då blir valet av en ny generalsekreterare väldigt viktigt. Jag ser gärna att det kommer in någon med en egen bakgrund inom ishockeyn. Det får gärna vara en gammal spelare, som också har erfarenhet av att leta en arbetsstyrka utanför isen. Typ Växjös klubbdirektör eller Örebros klubbdirektör . Eller varför inte Mike Helber? Han har varit framgångsrik på isen, har varit framgångsrik när det gäller att bygga en klubb och stärka dess ekonomi, och som dessutom haft högt uppsatta positioner även utanför ishockeyn. Men för mig är det viktigaste att personen som kommer in har jobbat med ishockey tidigare, snarare än att den har haft många fina chefspositioner. Helber är en stark och erfaren ledare som skulle komma in med en ganska hög trovärdighet och har verkligen inga problem med att fatta obekväma beslut.
Han kanske rent av skulle vara lite för obekväm?
Därför skulle Mike Helber passa
Mike Helber är en person som jag kryssar i många av de boxar jag tycker att en generalsekreterare ska ha. Han är en person jag skulle sätta mig ner och prata med, och se vilka idéer och tankar han har om vilka vägar svensk hockey ska ta framöver.
Sedan jag publicerade den här texten i helgen har jag fått en del mothugg på mitt förslag, då Helber anses vara för mycket “SHL-vinklad” i sina åsikter. Risken att distansen mellan SHL och de andra ligorna skulle växa skulle då bli allt för stor. Och visst finns det en poäng i det - men jag vill tro att Helber tänker en aning annorlunda om han jobbar med förbundet jämfört med när han jobbade för en SHL-gigant som han ändå gjorde under åren i Linköping. Plus att ligamodellen bara är en av många frågor på förbundets bord. En väldigt viktig fråga - men likväl bara en av många frågor.
Därför ser jag Helber som en möjlig motpol till den i många fall oemotsagde ordföranden Anders Larsson, snarare än en nickedocka som bara ler och håller med.
