Åka ur? Det är sånt som Rögle, Leksand och Mora gör

HV71 har, med undantag för guldåret 2017, inte vara samma mäktiga klubb som man var fram till 2010. Men att det skulle gå så här långt trodde ingen. Absolut ingen. Inte ens HV71 själva trodde att de skulle kunna åka ur SHL - trots att egentligen allting tydde på motsatsen.

Vad gick egentligen fel? Jag försöker summera HV71:s, och de övriga 14 SHL-lagens, säsong i åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Planen sedan ett par år tillbaka var att på sikt gå med Jonas Gunnarsson om etta, och sen skulle Adam Åhman som stått på tillväxt ett par år ta andraspaden. Men så blev det som bekant inte. Åhman fick höftproblem, Hugo Alnefelt fick hans plats och gjorde succé. Med tanke på att Gunnarsson konsekvent varit en av SHL:s mest stabila målvakter, och kanske en av hela seriens mest underskattade spelare, och att Alnefelt gjorde så bra ifrån sig redan förra året kände jag att HV gick in med ett av ligans bästa målvaktspar. Den där högstanivån som behövs för att vinna guld kanske inte fanns där, men det osade verkligen stabilitet.

Men den normalt så stabile Gunnarsson kom in helt fel i säsongen, och även om han lyfte sig och faktiskt var riktigt bra i kvalet går det inte att säga annat än att hans säsong var en besvikelse. Jag tror att Jonas Gunnarsson, som länge ryktades bort från HV71 för spel i en mer penningstinn liga, såg det här året som en utmärkt chans att ytterligare kliva fram som en toppmålvakt. Att säsongen skulle ge honom en trampolin ut till Schweiz eller rent utav KHL. Men nej, som känslan är nu får han nog titta på en lite lägre nivå. Blir det en fortsättning i SHL, rent utav?

Hugo Alnefelt fick inte det där stora lyftet som jag hade hoppats på, men han gjorde samtidigt ingen dålig säsong sett till att han trots allt är junior. Det går inte att ha för höga förväntningar på en sådan ung målvakt, som dessutom tvingades hantera ett JVM-misslyckande mitt i allt.

I lika styrka var Hugo Alnefelt SHL:s 19:e bästa målvakt den här säsongen med 91,1 i räddningsprocent. Jonas Gunnarsson? 23:a med 89,6. Då räknar jag alla målvakter som spelade tio matcher eller fler. Förra säsongen låg Gunnarsson på drygt 92 i lika styrka, och Alnefelt på 90,7.

Det som skulle vara ett av SHL:s bästa målvaktspar blev i stället precis tvärtom. Även om vi kollar räddningsprocent i skottsektorn är duon nämligen bland de sämre målvakterna.

UTROPSTECKNET

Trots att han knappt fick spela var Fredrik Forsberg HV71:s solklara utropstecken. Jag blev aldrig riktigt klok på hur han matchades. Nej, han är på intet sätt en färdig SHL-spelare. Men exakt vad hade HV förväntat sig av honom, som de uppenbarligen kände att de inte fick? Han är en renodlad målskytt som gjorde sitt första riktiga år i SHL. Och mål gjorde han. Massor med mål. Och ändå fick han inte spela för att han inte sågs vara bra nog fem mot fem. Det är möjligt. Men han var fortfarande HV71:s farligaste spelare när han väl spelade.

Han pangade in 17 mål trots den sparsamma speltiden. Åtta av målen kom i lika styrka (tredje bäst i laget) - på 12:17 i istid per match (13:e mest av lagets forwards). Och framför allt bombade han in nio kassar i powerplay, där han ju såklart har sin stora styrka. I kvalet var han trots det petad (!!!) i den första matchen - och följde upp det med att göra tre mål de avslutande fyra matcherna.

HV hade en liknande syn på Sebastian Wännström  som för några år sedan levererade grymma underliggande siffror och var väldigt, väldigt effektiv när han väl fick spela. Men HV71 hade inget förtroende för honom. Fredrik Forsberg levererade ännu bättre.

Kan HV övertyga Forsberg om att stanna i HockeyAllsvenskan kan jag lova att han kommer vinna seriens skytteliga.

BESVIKELSEN 

Var ska vi börja? HV71 har så många spelare som underpresterat den här säsongen. Jonas Gunnarsson har jag varit inne på. På backsidan var Daniel Bertov och Emil Johansson besvikelser. För att inte tala om floppvärvningen Jordan Murray. Eller för den delen Anton Karlsson, som drog från laget från en dag till en annan efter en schism med ledningen.

Framåt fick Linus Sandin det inte att lossna i inledningen på säsongen, även om han faktiskt spelade helt okej, Ryan Stoa kom in och var typ SHL:s sämsta forward, Simon Önerud fick inte alls till det... Men om jag bara ska peka ut ett namn så landar jag ändå in på Ryan Stoa. Den värvningen får nog anses vara SHL:s allra sämsta den här säsongen - om vi bara ser till det sportsliga. Han kom till Jönköping, var helt otränad, uträttade ingenting, och flyttade sen vidare till Djurgården när han hade kommit i form. Frågan är dock om kritiksleven ska riktas mot Stoa, eller mot sportchefen Johan Hult som valde att ta honom till Jönköping från första början.

En obegriplig värvning.

GENOMBROTTET

Får man passa? Nähä, inte det... Okej då, Emil Andrae kan man nog säga fick ett litet genombrott. Han är heller inte en färdig SHL-spelare, men han har verktyg i sin låda som är så fruktansvärt spännande och som lovar så mycket för framtiden. Det är en spelartyp som jag gillar skarpt.

När HV71 hade en del tunga backskador/avstängningar (Jordan Murray, Matt Donovan, Johannes Kinnvall) klev Andrae in i laget på allvar och satte verkligen avtryck. Han fick spela mycket och det kändes som att han verkligen växte med uppgiften. Jag tycker bland annat att han var riktigt bra i de två inledande kvalmatcherna mot Brynäs.

Sen kom de tidigare frånvarande backarna tillbaka - och Andrae var den som petades. Detta trots att han överglänst flera betydligt mer meriterade backar. Hm.

Jag ser fram emot att se den här grabben i HockeyAllsvenskan till hösten.

COACHERNA

Trots att Stephan "Lillis" Lundh ledde HV71 till en femteplats förra året, bara tre poäng bakom tvåan Färjestad, fick veterantränaren inte förnyat förtroende. Ganska tidigt förstod vi att han skulle ersättas av sin tidigare assisterande tränare Nicklas Rahm. Efter flera år på tillväxt, bakom Sam Hallam, Johan Lindbom och "Lillis", var det nu Rahms tur att kliva fram i rampljuset.

Men det blev, som bekant, ingen hit. Rahm fick aldrig igång något som helst spel med HV71. Det fanns inga egentliga ramar i spelet, ingen stabilitet och ingen struktur. Det fanns egentligen ingenting. Och det syntes att Rahm, med ett bultande HV-hjärta, hade svårt att lägga sina personliga känslor bakom sig. Av förklarliga skäl, förstås. Han såg allt mer pressad ut i TV-intervjuerna i samband med match - och ganska snabbt förstod vi nog alla att han inte skulle bli långvarit som huvudtränare. När HV återigen tog in "Lillis" i båset, i mitten av december, blev det på något sätt spiken i Nicklas Rahm-kistan. Det kändes konstigt att Rahm, som tidigare varit assisterande tränare till Lundh, nu skulle ha samma Lundh som assisterande tränare.

Och mycket riktigt tog "Lillis" någon månad senare över huvudansvaret. Han sågs närmast som en frälsare, och nog fick man en "Lillis-effekt" till en början. Spelet såg bättre ut och resultaten började komma. Den effekten var dock ytterst kortvarig.

Inte ens den rutinerade Stephan Lundh lyckades ens vara nära att vända skutan. När allt kom omkring hade man till och med ett något sämre poängsnitt med "Lillis" (19 på 20 matcher) än med Rahm (32 på 32).

Stefan Nyman försvann tidigt, på grund av COVID-19, och mycket av HV71:s obefintliga försvarsspel under stora delar av säsongen han nog tillskrivas det. Nyman var anställd för att få ordning på ett HV71 som under flera år varit extremt instabila - men i stället fick han aldrig chansen att sätta prägel på laget. Hans frånvaro ska inte underskattas.

Nicklas Rahm fick sparken.Foto: Peter Holgersson/Bildbyrån

POÄNGKUNGEN - OCH MVP

Ja, de här två kategorierna får slås ihop till en. För även om Anton Wedin också gjorde anspråk på att vara MVP (inte minst i kvalspelet, där han var grym) går det inte att komma ifrån att Eric Martinsson var HV71:s mest värdefulla pjäs den här säsongen. Han var en av få som verkligen nådde upp till sin högstanivå. Ja, nog fasen gjorde Martinsson till och med sin bästa säsong i SHL. Och då har han ju under flera år varit en toppback i serien.

Trots att han var back vann han den interna poängligan (en av blott två backar som gjorde det, Bobby Nardella i Djurgården var den andra) och under långa stunder var han egentligen den enda som höll HV71 flytande. Det var i alla fall känslan. Martinsson gjorde flest poäng i lika styrka, näst flest i powerplay, spelade mest... Han var helt enkelt enormt bra. De 37 poäng han gjorde var näst flest av alla backar.

Men även om vi bortser från poängen höll han absolut toppklass. Trots att HV71 var odugliga, och ett bottenlag säsongen igenom, hade han också fina underliggande siffror. Även där får vi bevis för att han nog gjorde sin allra bästa säsong i Sverige. När det gäller relativ corsi var Martinsson en av SHL:s bästa spelare. Kort och gott levererade han, trots att omgivningen runtom honom inte alls gjorde det.

Nu väntar KHL-spel för 28-åringen, och min känsla är att det lär dröja innan vi får se Eric Martinsson i SHL igen.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Slutbetyget är en nolla. Det går inte ens att ge betyg till HV71, säsongen 20/21. De stod för ett av de största svenska idrottsfiaskona i modern tid. Hockeymässigt kan jag bara komma på Djurgårdens nedflyttning 2012 som ett jämförbart misslyckande. Inför säsongen skrev jag att HV var en guldkandidat, om tränarlösningen fungerade, och tippade dem så högt som fyra. Och jag var inte direkt ensam om att hajpa upp dem på det sättet. Det vi i stället fick vara med om den här säsongen...det kändes omöjligt.

Och det stora problemet var nog att HV71 också såg det så. Det var som att de inte insåg faran förrän det var för sent. Det var som om de faktiskt inte fattade, hur dåligt det än såg ut, att det skulle kunna sluta så här. En ruggigt dålig ödmjukhet genomsyrade egentligen hela föreningen. Om vi jämför med exempelvis Linköping, som länge var laget som låg nere kring HV71 i tabellen, kändes det som att de under våren nästan var "okej" med att det skulle bli kval. De hade ställt sig in på det. Insett allvaret. Insett sin plats i näringskedjan. Insett att de haft en nedåtgående trend i flera år, och att det nästan var naturligt att ett kval skulle kunna vänta runt hörnet. Men LHC lyckades undvika det hela.

HV71? De snackade in i det sista om att de skulle bli "livsfarliga i ett slutspel". Någon jämförde det här HV-laget med det Växjö som vann guld 2015. Och när uttåget var klart, när Oula Palve hade skjutit ur HV ur SHL, ja då sa Stephan Lundh så här:

"Jag har undervärderat situationen och kanske övervärderat mig själv. När jag kom in där i januari trodde jag att jag skulle vända på det".

Jag tror att "Lillis" mer eller mindre såg det som ett öppet mål att ta över HV71. Det fanns ingenting att förlora - för att laget var så bra att man utan bekymmer skulle säkra kontraktet. Typ. I stället kom man sist - och hade elva poäng för lite för att komma upp på säker mark. Hv71 snittade mindre än en poäng per match. De skämde ut sig mot Leksand (0-6) och Oskarshamn (0-7) inom loppet av några dagar. Disciplinen var katastrof. Många åkte runt och såg inte ut att bry sig (något som personifierades av Jordan Murray). 

Den assisterande sportchefen Johan Davidsson förkunnade att han skulle sluta - men kort därefter tog han en tränarroll. Pär Johansson kallades in för att ytterligare bredda tränarstaben. Det blev rörigt, och ett jäkla springande med nya röster hit och dit - och resultaten blev bara sämre, och sämre, och sämre.

Och när krutröken hade lagt sig sade Stephan Lundh också att:

"Det är bara åtta månader sedan vi var rätt bra, och så många är inte borta. Men det är kanske betydelsefulla gubbar som är borta".

Johan Hults val att bryta med Martin Thörnberg och Oscar Sundh var modigt - och vid tillfället ansåg jag att det var korrekt. Men kanske, kanske hade den duon behövts. Kanske hade stadens store son Martin Thörnberg kunnat göra något åt situationen? Det får vi aldrig svar på. Att han och Sundh saknades var tydligt - men hade den duon gett HV71 elva poäng extra? Tveksamt. HV var så pass mycket sämre än alla andra SHL-lag att det hade behövts något extraordinärt för att de skulle ha kunnat undvika kval. Ska jag vara ärlig tror jag det oväntade tappet av Lias Andersson kostade mer än att man bröt med Thörnberg och Sundh.  På försäsongen var ju kedjan med Andersson, Sandin och Wedin fruktansvärt bra. Även Jesper Kokkonen såg ut att vara en spelare som var helt redo för SHL - men han blev i stället en stor besvikelse.

Men det största problemet av alla var nog det där klubbmärket på bröstet. Stora, mäktiga HV71 insåg inte att de var "lika inför lagen". Åka ur? Det är sånt som Rögle, Leksand och Mora gör. Inte den moderna giganten från Jönköping.

Framtiden då? Den känns trots allt helt okej. HV kommer ställa ett starkt lag på benen till hösten. De har också en mycket stark tränartrojka med Tommy Samuelsson, Fredrik Stillman och målvaktstränaren William Rahm. Klubben har också på ett imponerande sätt fått fansen med sig på tåget igen. Hittills har de hanterat uttåget på ett föredömligt sätt. Men är det något vi lärt oss är det att det är i oktober, november, december den stora utmaningen kommer. Och då ska det bli mycket intressant att se hur HV71 klarar av att hantera att man nu är en allsvensk förening.

Jag har fortfarande inte riktigt tagit in det. Jag hoppas för klubbens skull att åtminstone de har gjort det.