Nästan ett under att de ens vann en match

Sådär har det hållit på hela hösten, hela vintern och hela våren. Jag törs lova att ingen i Gävleborg med omnejd någonsin kommer glömma Brynäs IF:s säsong 2020/2021. En säsong fylld av usla sportsliga prestationer, turbulens på isen och på kanslitet, skandaler - och såklart den obligatoriska tränarsparkningen.

Med allt som pågått i och runt föreningen det här året var det inte konstigt att man tvingades kvala sig kvar. Nej, det konstiga var att de faktiskt höll sig kvar. Med facit i hand var det närmast ett under att de ens vann en enda match den här säsongen.

Men vad gick egentligen fel? Jag försöker summera Brynäs, och de övriga 14 SHL-lagens, säsong i åtta olika kategorier.

{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA

Efter en lovande debutsäsong, där han framför allt fick ett stort förtroende under våren när Ove Molin tog över, var tanken att Samuel Ersson skulle ta ytterligare ett kliv den här vintern. Konkurrensen om speltiden skulle dock bli hårt, eftersom Brynäs också värvat in Växjös guldkeeper Viktor Andrén. Under försäsongen såg också Andrén minst lika bra ut som Ersson - men när pucken väl släpptes och SHL drog igång var det klasskillnad mellan de två. Medan Ersson stal match efter match för Brynäs hade Andrén svårt att nå godkänd nivå. Man kunde verkligen se på hela hans uppenbarelse hur kämpigt han hade det med självförtroendet. I efterhand har han till och med berättat att han övervägde att sluta, till följd av de tvivel han kände mot sig själv.

Samuel Ersson hade en liten dipp i samband med att han togs ut i landslaget under hösten, och tappade formen en aning också en kort period under våren. Men faktum kvarstår: Utan Samuel Ersson hade Brynäs varit solklar jumbo den här säsongen. Under stundom var man så utspelade att de såg ut som Karlskrona när de var som allra sämst under sin debutsäsong i högstaligan. Då när de gick över 30 matcher utan seger.

Hade Brynäs klarat sig kvar i SHL utan kval hade Samuel Ersson till och med kunnat nämnas som en MVP-kandidat. Det var han som gav dem chansen match efter match efter match. Och när det skulle avgöras i kvalet, ja då var han återigen tungan på vågen vid flera tillfällen. 

Viktor Andrén? Han vill nog helst glömma den här säsongen. 

Brynäs bytte också, sin vana trogen, målvaktstränare när Robin Danielsson ersattes av Micce Andréasson under säsongen. Det känns som att de innebar ett lyfte, för såväl Ersson som Andrén.

Viktor Andrén.Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån

UTROPSTECKNET

Samuel Ersson är såklart ett utropstecken. Jaedon Descheneau ett annat. Mer om dem senare...

Jag tycker att Marcus Björk förtjänar ett omnämnande. Han kom ju till Brynäs förra säsongen efter att ha hamnat utan Peter Anderssons lag i Malmö. När Andersson sen dök upp till Brynäs kan jag inte tänka mig att Björk direkt jublade. Men han tog tjuren vid hornen och gjorde sig ganska snabbt "opetbar". Han är på intet sätt en perfekt SHL-back, men jag tycker faktiskt att den här säsongen ändå var hans bästa i SHL. Det ser ganska bra ut även om vi kikar "relativ corsi" och hans poängskörd. I lika styrka var han Brynäs bästa back, med 14 poäng. 

Jag tycker också han, när han fick mer speltid då andra spelare var borta, verkligen tog ansvaret på ett bra sätt. Han fick egentligen en alldeles för stor roll sett till vilken kvalité han håller - men han tog vara på läget på bästa tänkbara sätt. 

Utan att för den sakens skull göra en "succésäsong" var Marcus Björk en positiv överraskning hos mig.

BESVIKELSEN 

Ja, ni. Var ska vi börja egentligen? Viktor Andrén var en besvikelse. Tom Hedberg var en besvikelse. Kristofer Berglund var en besvikelse. Jonathan Sigalet (man har nästan glömt att han inledde säsongen i Brynäs) var en besvikelse. Shane Harper var en besvikelse (hans underliggande siffror var ren och skär katastrof), Niclas Andersén var en besvikelse... Det är nästan lättare att räkna upp de som inte var besvikelser. För att inte tala om Patrik Berglund. Och då väger jag inte ens in de brott han nu är anklagade för, som är värda ett eget kapitel.

Men i slutändan landar jag ändå in på Peter Andersson och Viktor Stråhle.  De har nästan lyckats bli bortglömda för sitt fiasko, eftersom allt annat varit så fruktansvärt kaosartat i Brynäs nu. När Andersson och Stråhle fick sparken sköttes det så pass amatörmässigt att den fiaskoartade tränarduon faktiskt var de som kunde lämna situationen med huvudet högst - och det säger egentligen allt.

Faktum kvarstår att Andersson och Stråhle stod för ett monumentalt dunderfiasko. Han kan skylla hur mycket han vill på att det varit turbulent utanför isen under säsongen: Andersson kommer inte undan att hans prestation den här säsongen varit under all kritik. Och med tanke på det som nu börjar sippra ut om hans ledarskap under säsongen är jag inte helt förvånad.

Brynäs hade otur med skador och med COVID (Andersson låg sjuk i några veckor och missade matcher, exempelvis). Man kunde inte träna lika bra som många andra klubbar - det är fakta. Men att under en hel säsong så totalt misslyckas med att ens sätta ett spelsystem (inte minst i egen zon) är långt ifrån godkänt. Från match ett till match 52 var Brynäs mer eller mindre SHL:s sämsta lag.

Peter Andersson var inte rätt för Brynäs. Brynäs var inte rätt för Peter Andersson. 

Holmqvist, Andersson, Stråhle.Bildbyrån

GENOMBROTTET - OCH MVP

Samuel Ersson, förstås. Även om vi såg tendenser till att han hade en hög SHL-nivå i sig redan under våren 2020 så överträffade han mina förväntningar. Det syntes redan från match ett att det här var på riktigt. Han var inte en formtoppad spelare som skulle vara bra några strömatcher. Man såg direkt att Samuel Ersson var en toppmålvakt på riktigt.

Arbetsbördan blev betydligt större än det var tänkt, eftersom Andrén underpresterade och inte direkt hade tränarstabens förtroende, men förutom vid ett par dippar hanterade han arbetsmängden på ett utmärkt sätt.

Räddningsprocenten gick upp från cirka 89,5 till 91,1 (ett mirakel sett till hur dåliga Brynäs var), i lika styrka gick han från 90,5 till 92,0, i skottsektorn från 81,2 till 85,8.

Samuel Ersson fick helt enkelt ett gigantiskt genombrott och var, i konkurrens med storstjärnan Anton Rödin, lagets mest värdefulla spelare. Utan honom hade man inte tagit många poäng.

COACHERNA

Peter Andersson kom till Brynäs som en mycket respekterad tränare som gjort succé i Malmö. Brynäs tog in honom efter en mycket gedigen rekryteringsprocess som man slog sig för bröstet för och hävdade att "ingen idrottsklubb någonsin gjort". Han fick dit mer eller mindre alla han pekade på: Viktor Stråhle, analytikern Anthon Hansson, under säsongen kom gamle parhästen Micce Andréasson, till kommande säsong fick han plocka in Henning Sohlberg som ny målvaktstränare... Det var som att hela Brynäs lade sitt hopp och sin tro i Peter Anderssons händer. 

Det visade sig att han var helt fel person på helt fel plats. Det fanns ingen som helst samklang medan den spelartrupp som Michael Sundlöv satte på isen, och det spel Peter Andersson ville spela. Eller det ledarskap han stod för, för den delen.

Efter flera totalt misslyckade rekryteringar och tränarval (som med facit i hand inte verkar så pjåkiga...) upprepade Brynäs som ett mantra att "vi får inte gå fel". Men man gick mer fel än någonsin.

Det är lätt att vara efterklok. När Brynäs lyckades locka till sig Peter Andersson var de flesta lyriska och menade att det var ett mycket bra val. Den åsikten delade även jag. Nu skulle man för första gången ha lite stabilitet på tränarsidan. Andersson skulle få sätta en ny identitet i klubben och jobba långsiktigt.

Tjena, mittbena.

Andersson och Brynäs var inte en "match made in heaven", utan en "match made in hell". Den identitet han ville sätta i klubben stämde inte för en sekund in på den identitet som klubben ville stå för. Det fanns ingen harmoni på hela säsongen.

Till sist kom den obligatoriska tränarsparkningen. Josef Boumedienne och Nils Ekman kom in och ja...resten är väl historia. 

Josef Boumedienne.Bildbyrån

All skuld för Brynäs fiasko ska inte läggas på Peter Anderssons axlar. Men  faktumet att spelarna hade som allra roligast i kvalet, när matcherna var som allra värst, säger egentligen allt.

POÄNGKUNGEN

Efter en besvikelse till förstasäsong i Brynäs (med bara 18 gjorda poäng trots en framträdande roll) ville klubben bli av med Jaedon Descheneau till den här säsongen. Men så blev det inte, och det ska man nog vara glada för med facit i hand. Descheneau vann faktiskt poängligan (mycket på grund av skador på Anton Rödin och Greg Scott), och landade in på prydliga 32 poäng. 

Det var dock inte bara poängen som talade för Deschenau den här säsongen. Även rent spelmässigt var han mycket bättre. Förra säsongen fick han ingen utdelning för sin i grunden fina skridskoåkning. Känslan var att han inte var fysiskt redo för att spela i SHL. Nu, med en säsongs inkörning, var läget ett annat. Redan från start var kanadensaren en annan spelare.

Han var bättre på det mesta, även rent spelmässigt, och var en av få i Brynäs som faktiskt överträffade förväntningarna. Sätt honom i typ Rögle till hösten och han kan lätt göra runt 40 poäng, tror jag. Det finns ännu mer att hämta i den här killen, tror jag.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Betyg? Ja, det är såklart en nolla på en femgradig skala.

De signaler man fått från Brynäs var att när de samlades för att förbereda sig för säsongen var känslan att: "fan, vi kan ju vinna SM-guld". Sen åkte man på lite skador redan innan säsongen hade börjat, blev totalt utspelade av Oskarshamn i premiären, åkte på 40-50 skott på mål i varje match...och sen har vi såklart dessa ständiga coronautbrott som inte gjorde saken bättre.

Ganska snabbt tror jag Brynäs spelartrupp förstod att det inte skulle bli SM-guld, om man säger så.

Jag bevakar Brynäs på nära håll och såg i princip alla matcher på plats i arenan. Jag kan säga att den disharmoni som det nu sipprat ut fanns i klubben och laget hela säsongen...den kände man av. Det var inte speciellt kul att gå runt i arenan och följa Brynäs IF i SHL den här säsongen. Stämningen var verkligen iskall.

Men att det var så illa som det börjat komma ut nu att det var, det kunde jag inte tro. Från klubbdirektör Michael Campese till coachen Peter Andersson och ned till spelartruppen fanns det ingen som helst samklang. Det fanns ingen värme, ingen samsyn, inget gemensamt hopp om att den nysatsning Brynäs drog igång inför säsongen skulle leda till något positivt. Som jag skrev i inledningen: Med facit i hand var det inte speciellt konstigt att Brynäs fick kvala. Det konstiga var att man inte slutade dundersist och åkte ut med 4-0 i matcher mot HV71. 

Men så blev det som bekant inte. Man knöt sig samman och lyckades på något mirakulöst sätt vinna med 4-1 i matcher mot HV71 i kvalet.

Det som genomsyrat Brynäs IF hela säsongen har varit att just när man inte trodde det kunde bli värre - så blev det just det.

I premiären saknades hela förstakedjan.

Man drabbades stenhårt av COVID - när alla andra lag hade det. Varje gång Brynäs sen skulle spela ikapp alla matcher drabbades man av det själva.

Greg Scott åkte på skada, på skada, på skada.

Klubbdirektör Michael Campese beordrades mitt under säsongen ta semester.

Michael Sundlöv valde att lämna jobbet som sportchef.

Han avgick sedan på studs efter den märkliga historien där Brynäs sparkade tränarduon Peter Andersson och Viktor Stråhle i bussen (!) på vägen hem från den sista SHL-matchen mot Oskarshamn. Stråhle fick beskedet - via mejl - morgonen därpå.

De spelade en spelare som var under polisiär utredning. Han anhölls och häktades sedan, men är nu släppt fri (dock alltjämt misstänkt för misshandel). Angående beslutet att spela spelaren var det locket på från klubbens håll - länge och väl.

Ordförande Jürgen Lorenz lämnar, precis som delar av styrelsen i övrigt.

Ytterligare en spelare anhålls, misstänkt för våldtäkt.

Klubbdirektör Michael Campese lämnar med omedelbar verkan efter en stormig tid.

Den tilltänkta nya sportchefen Josef Boumedienne tackar nej till jobbet.

UNICEF och Brynäs bryter samarbetet.

För att summera: I mitten av maj saknar Brynäs tränare, sportchef, klubbdirektör och ordförande. Två spelare misstänks för grova brott.

Man kan intala sig hur mycket som helst att det var den här utrensningen klubben behövde, för så är det. Ingen verkade trivas att jobba med någon annan i klubben, om man ska dra det till sin spets. Hur man ska lyckas sätta en sportslig organisation på plats under de här förutsättningarna, med knappt fyra månader kvar till nästa säsong, förstår jag dock inte. Nästa säsong kommer riskera att bli ett nytt helvete för Brynäs - och jag tror inte direkt spelartruppen när de samlas inför säsongen tänker att de ska vinna SM-guld. Om man säger så.

När jag inför den här säsongen gjorde min analys av Brynäs skrev jag att det var "slut med ursäkter nu". För så var det. Man hade fått den tränaren man vill ha. Fansen slöt upp på ett otroligt sätt och säkerställde värvningarna av Patrik Berglund och Simon Bertilsson. Och så vidare. Nu har man rensat i hela klubben, fått bort de personerna som ansetts vara fel för Brynäs IF...men det är jäkligt enkelt att stå och peka finger på andra och hävda att de är felet. Vad är det egentligen som säger att Brynäs väljer rätt den här gången?

Krasst sett: Ingenting. Även om också jag förstår att det ska mycket till för att läget ska bli värre. Men även det har vi ju hört både två, tolv och 102 gånger när det gäller Brynäs.

Föreningen mår helt enkelt förjävligt just nu. Spelarna, som ofrivilligt dragits in i den skit som pågått både i och utanför klubben, mår skitdåligt och har vad jag förstår erbjudits professionell hjälp för att hantera allt som just nu pågår. Jag kan inte göra annat än tycka synd om dem.

Men det finns fortfarande några spelare och personer i Brynäs IF som brinner för sin klubb. Anton Rödin mötte media med tårar i ögonen efter att det blev klart att klubben skulle få kvala. 

Tyvärr tror jag, för Brynäs del, att risken är stor att det bara var början på en ny verklighet för en storklubb där allt gått snett.

Och är det något den här säsongen lärt mig är det att just när man inte trodde Brynäs IF:s läge kunde bli värre - så har verkligheten blivit den motsatta.