Måns Karlsson: Ove Molin fick ceremonin han var värd - nästan

Så var det ju tänkt att den här texten skulle inledas. GÄVLE (HOCKEYSVERIGE.SE) I få städer är det de gamla hjältarna som dominerar på samma sätt som i Gävle. Här pratar alla fortfarande om Wille, Stigge, Tord, Lars-Göran och gänget som att alla vet vilka dem är. Eller, om jag ska vara helt ärlig, som om alla känner dem. Det är den relationen Gävleborna har med sina gamla hjältar. Förutom gänget som var med på storhetstiden har , och förärats med en vepa i taket. Tre stora Brynäsikoner som varit bärande vid två SM-guld vardera - men tre stora Brynäsikoner som ändå aldrig var den allra största. Den allra största var en stockholmare som blev hela Gävles älskling, men som skulle få vänta till idag med att få sin vepa ta plats i taket. För jag vill ändå påstå att är den största Brynäsikonen sett till 90-talet och framåt. Dels för hur bra han var som spelare vid SM-gulden 1993 och inte minst 1999 då han gjorde det klassiska målet i Kempehallen. Målet som definitivt stängde SM-finalserien. Och ja, han må ha peakat då - men han spelade vidare i över ett decennium efter det. Kanske inte alltid lika bra - men alltid lika älskad av staden som kom att bli hans nya hem. Desktop ad in article Mobile ad in article Den självklara idolen För mig, som är född 1993, var på något sätt den självklara första hockeyidolen. Mitt första riktigt klara hockeyminne var Den Där SM-finalen för 23 år sedan. Den där finalen som det fortfarande inte går att prata med MoDo-supportrar om, utan att de tycker det är “too soon”. Ove Molin var den självklara hockeyidolen för en hel generation i Gävle. Minst en generation, skulle jag säga. När han föddes hade han redan varit i Brynäs i två år. Och när han slutade spela - ja, då var jag 17. Då hade han vunnit två SM-guld, räddat kvar laget i tre kvalserier, och spelat flest matcher av alla i klubbens historia. Och det som gör att han definitivt är värdig att sättas i samma fack som giganterna från storhetstiden är att han pratas om med samma vördnad som dem. Du behöver inte säga mer än “Ove” för att folk ska veta vem du pratar om. Efternamn behövs inte. Han är Ove. Kort och gott. Desktop ad in article Mobile ad in article När Brynäs kallade - då ställde han upp Stämningen i arenan gjorde gällande att det något speciellt i luften idag, Kemin mellan Ove och supportrarna var något alldeles extra. Ceremonin blev utdragen av de ständiga ramsorna i riktning mot Ove. Matchen hade varit uppskjuten redan utan den där fadäsen. Mer om den senare. Det är lätt att titta på de där SM-gulden och de där kvalserierna när man ska prata om Ove Molin. Förlåt, Ove. Men för mig sticker något annat ut: Hans prestigelöshet och lojalitet. När Brynäs sparkade Magnus Sundquist och Ove Molin tog över som tillfällig huvudtränare anade jag att det måste kännas speciellt. Efter många år i klubben, i alla möjliga roller, var han nu huvudtränare. Jag ställde frågan på presskonferensen efter första matchen om det betydde något speciellt för just honom som person att få ha rollen i just Brynäs. “Jag är inte huvudtränare. Jag försöker bara hjälpa Brynäs i en jobbig situation”. När Brynäs kallade - då ställde han upp. När säsongen var avklarad och han hade fört klubben till ett nytt SHL-kontrakt klev han tillbaka till sin mer undanskymda roll som utvecklingsansvarig. Han tog inte över som tränare för att synas, eller för att få en egoboost. Han gjorde det för att Brynäs bad honom. Trots att det faktiskt kunde ha inneburit att han fått sin gloria på sned, om han hade coachat Brynäs ur högstaserien. Som klubbens ordförande Bosse Johansson sa: “Är det någon som varit en kulturbärare under alla dessa 30 år är det du, Ove”. Eller Nicklas Bäckström, som i en videohälsning sa: ”För mig är du Mr. Brynäs". Desktop ad in article Mobile ad in article Och så är det ju, för den generationen som både “Bäckis” och jag tillhör. Själv är jag uppvuxen i en familj som delvis består av Brynäsare. När min syster, som inte är Brynäsare, väntade sitt första barn fick barnet heta “Ove" när det låg i magen. Fick den ceremoni han var värd - nästan Tanken var att Ove - Molin alltså, inte min systerdotter (ja, det blev en dotter och Ove var därmed inte aktuellt som namn) idag skulle få se sin vepa hissas upp i taket. Ceremonin var fin. Stämningen i arenan osedvanligt bra. Allt flöt på som planerat. Och sen sket sig allting vid crescendot. Plötsligt kändes inte Skellefteås mjäkiga hyllning av speciellt mjäkig längre, för att uttrycka det milt. “Kämpa som Ove” stod det på banderollen i Brynäsklacken. En hälsning lika mycket till spelarna som de som var ansvariga för att få upp tröjan i taket.På grund av ett tekniskt fel kunde banderollen inte hissas upp i taket. Antagligen på grund av för höga elpriset (det är min egen teori). Även om inte allting gick som planerat blev det i alla fall en historisk kväll. Och även om inte den ultimata hyllningen kom på plats fick Ove i alla fall ta del av folkets kärlek. Fram till det sista lilla fick han precis den ceremoni han var värd efter sina närmare 30 år i Brynäs. Alltid något. Desktop ad in article Mobile ad in article Och vepan, den kommer sitta där den hör hemma - tids nog. När Brynäs kallar och säger att det är dags, då kommer Ove. Det är något jag lärt mig om honom genom åren. Just det, det spelades en hockeymatch också. Den slutade 3-1 till Brynäs. Ove jublade på läktaren.

Måns Karlsson: Ove Molin fick ceremonin han var värd - nästan

Månadsvis

Årsvis

Senaste Nytt

Nära sista spetsen: "Vi har inget dåligt kapital"

NHL:s svenska All Star-lag - 1990 till 1999

Klar för AIK: "Jag kommer hit för att vinna"

Färjestad gör klart med OS-forward

HA-profilen klar för tredjeligan