Det finns ju en klassisk klyscha, kanske rent av en myt eller skröna och med, att man måste vara etablerad i SHL och Tre Kronor innan man åker över till Nordamerika. Du ska inte åka över om du inte är redo att direkt utmana om en plats i NHL-truppen. Rent känslomässigt håller jag med. Jag tycker det är sjukt tråkigt för de svenska klubbarna att lägga miljoner på talangutveckling, bara för att sen tvingas se spelarna åka över till Nordamerika när man väl ska få utdelning på sin satsning. Och få, i sammanhanget, obefintliga pengar från NHL-klubben i fråga som tack för hjälpen.
LÄS ÄVEN: Åka över eller stanna? Så påverkar det talangernas karriär
{{ PAYWALL LIMIT }}
Rent logiskt köper jag inte längre den tidigare så uttalade sanningen.
Medan det tidigare krävdes att spelare var stjärnor i SHL, eller landslaget, krävs det nu betydligt mindre för att få ett NHL-kontrakt. Det beror på flera olika saker.
- Det är fler lag i NHL. Varje lag har 50 kontrakt att spela med.
- Det finns ett lönetak. Det kostar extremt lite att plocka in en spelare från Europa. “Low risk, high reward”. Är spelaren bra har du en skitbillig, nyttig spelare. Är spelaren dålig skickar du ner honom till AHL till en väldigt liten ekonomisk kostnad.
- Statusen på landslag och inhemsk ligahockey har minskat något - medan NHL:s status växt sig ännu starkare.
- Pressen utifrån. “Kan vara enda gången du får ett NHL-kontrakt. Tänk om du blir skadad”.
Och säkert en hel del skäl till. Desktop ad in article Mobile ad in article
Kortare än någonsin
Och när man dessutom ser att vägen från att vara en helt okej SHL-spelare till att bli en NHL-spelare är kortare än någonsin - då är det liksom svårt att klandra spelare som skriver NHL-kontrakt och åker över trots att de inte blivit stora namn i NHL.
Det finns lite olika kategorier. Lucas Raymond hade inte slagit igenom i Frölunda, men var ändå en av världens största talanger när han åkte över. Då kan det gå väldigt fort i utvecklingen, vilket vi såg på honom. Han var ju bättre i NHL än i SHL. Jesper Bratt var ingen supertalang, men alltjämt junior när han åkte över och gjorde sensationell succé i NHL trots att tanken var att han skulle spela i juniorligan efter att ha haft en tung säsong i HockeyAllsvenskan och petats från JVM-truppen.
Nu är han en av Sveriges bästa forwards.
Sen finns det ju de spelarna som åker över och inte alls har något emot att spela i AHL, för att man ironiskt nog kan få en större roll där än i SHL. Och för att NHL-klubbarna verkligen vill ha över spelaren i fråga. Här kan vi lägga in en sådan som Adam Ginning, som var tvungen att sajnas nu för att inte Philadelphias rättigheter för honom skulle försvinna. Han åkte sannolikt över med vetskapen att det kommer bli AHL-spel till en början. Och är han i AHL kommer steget till NHL vara kortare också.
Sen finns de ju de "äldre" spelarna, som verkligen riskerar att bara få en chans att skriva NHL-kontrakt. Typ Martin Lundberg, Mathias BroméFredrik Händemark, Gustav Rydahl. De som verkligen spelat sig till ett kontrakt efter många imponerande år i Europa. De tre förstmämndas Nordamerika-karriärer blev korta - men de gav det en ärlig chans och två av de tre fick spela i NHL. Även om det inte gick så bra som de hade hoppats hade de sannolikt ångrat sig mer om de inte tog chansen. Det behöver inte ses som ett misslyckande att komma hem snabbt.
Men så finns det ju också de här som många tyckare verkligen inte tickar i boxarna för att åka över och spela. Typ Nils Åman. Typ Filip Roos. Båda har förvisso gjort landskamper (och Åman har spelat VM!) men ingen av dem har tagit framträdande roller i SHL för fem öre. Åman slutade förra säsongen på plats 80 i poängligan i SHL. Och då räknar jag bara svenska forwards. I den totala slutade han på plats 158. Efter Adam Ollas Mattsson, och Daniel Zaar.
Zaar spelade 16 matcher. Desktop ad in article Mobile ad in article
Rätt klubbval - då kan det bli bra
Inför förra säsongen såg jag ingen av dem som speciellt troliga att skriva NHL-kontrakt. Och ska jag vara ärlig såg jag det egentligen inte komma efter säsongen heller. Men NHL-kontrakt skrev de ändå.
- De överlevde sedan gallring efter gallring.
- De tog sedan plats i premiärlaget.
Och nu har de fått massvis med lovord efter sin respektive inledning på NHL-karriären.
Nils Åman stängde ned Connor McDavid (!!!) i NHL-premiären.
Filip Roos har spelat över 17 minuter i båda Chicagos matcher. I natt spelade han 1:21 i powerplay. Lika mycket som han spelade i sina tio (!) första SHL-matcher tillsammans, som kollega Rasmus Kågström snappade upp. I ett uselt Chicago, förvisso, men ändå ett Chicago som tio gånger av tio besegrar fjolårets Skellefteå-lag (Även om Jonathan Pudas definitivt hade varit en bärande spelare i årets Chicago). Gör du rätt klubbval, då kan det bli riktigt bra.
Jag fattar: Nils Åman och Filip Roos är undantag. Den absoluta normen är inte att “breddspelare" i SHL får spela VM, får skriva NHL-kontrakt och sedermera debutera i NHL - men chansen finns. Exemplen blir något fler. Vägarna till NHL är inte alltid raka, inte alltid kurviga, inte alltid utan bulor, inte alltid med jämn och inte alltid med ojämn asfalt.
Den lösningen borde undvikas
Men ja. I vissa fall förstår jag inte varför NHL-klubbarna har så bråttom att sajna spelare, när man dessutom i många fall är tydlig med att spelaren ska lånas tillbaka till sin europeiska klubb under säsongen. Och jag vänder mig verkligen emot dessa märkliga lösningar där en spelare närmast uttalat inleder säsongen på ett håll, för att sen åka över Atlanten. Oavsett om det är som det var förra säsongen, då Mattias Norlinder spelade en match för Frölunda innan han sen visste att han skulle åka över till Nordamerika. Eller att William Eklund spelade nio matcher och sen åkte hem till Sverige. Desktop ad in article Mobile ad in article
Exemplen där det blivit bra är faktiskt ganska få. Den lösningen bör undvikas i allra möjligaste mån.
Det är tråkigt att närmare 70 svenskar just nu är i AHL. Men den krassa sanningen är att närmare hälften av dem sannolikt kommer få göra en match i NHL den här säsongen.
Och då är det ärligt talat svårt att döma dem för att de tog chansen att åka över, om nu drömmen är att få göra åtminstone en match i världens bästa liga.
Men argumentet att du måste vara en etablerad kanonspelare i Europa för att ha något att hämta i Nordamerika - nej, det håller helt enkelt inte längre. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare. Desktop ad in article Mobile ad in article
