Draften 2007 var också den första någonsin där två amerikaner gick som nummer ett och två. Förste kanadensare att tingas var Kyle Turris, som gick som nummer tre. Men mer om det senare.
Ur ett svenskt perspektiv kan vi konstatera att det var en okej draft, men inte så mycket mer. 17 blågula talanger plockades, men bara en gick i förstarundan. Han är också given i förstarundan när jag nu gör om draften, 14 år senare. Det var bara tre svenska spelare från den här kullen som etablerade sig på allvar i NHL, och samtliga tre finns förstås med när jag nu gör om förstarundan.
Vilka spelare floppade då? Det finns en del riktiga felval av NHL-klubbarna. Zach Hamill gick som nummer åtta (valet före Logan Couture!) efter att ha varit kung i juniorligan WHL. Men han blev sedermera en Björklövenhjälte i HockeyAllsvenskan. Alex Plante, Logan MacMillan, Angelo Esposito, Nick Ross och Patrick White var andra "busts" som gjorde strömatcher, eller inga matcher alls, i NHL.
En annan talang som aldrig nådde NHL var New York Rangers förstaval Alexej Tjerepanov Ryssen valdes som 17:e spelare och imponerade sedan stort i både JVM och KHL. Han såg ut att få en lysande karriär. Men en hemsk oktoberkväll 2008 avled 19-åringen efter ett ha kollapsat på bänken, mitt under en KHL-match. Han hade fått ett stort genombrott i Avangard Omsk och gjort 13 poäng på 15 matcher under säsongen, när han plötsligt segnade ned. Hans liv gick inte att rädda.
30. Scott Darling till Phoenix (valdes som nummer 157 av Phoenix)
Det var inget stort målvaktsår, det här. Scott Darling är den enda som ens kommer med i min förstarunda. Det finns ett par grejer som är kul med att han hamnar just på den här platsen:
1) Han hamnar i Phoenix igen - alltså samma klubb som tingade honom då,
2) Phoenix var faktiskt den första klubben som valde en målvakt i draften. De tingade en kille vid namn Joel Gistedt med val nummer 36. Gistedt gick alltså först av alla målvakter.
Darling hade ett struligt liv med missbruksproblem, men slog sig närmast sensationellt in i NHL som 26-åring, då han från ingenstans till och med var nära att lägga beslag på Chicago Blackhawks förstaspade. Han sajnades sedan upp på ett förstemålvaktskontrakt av Carolina, men tokfloppade där.
Förra säsongen spelade Scott Darling för Innsbruck i Österrike. Den här säsongen har han stått en match för Chicagos farmarlag.
Scott Darling.Bildbyrån
29. Ian Cole till Ottawa (valdes som nummer 18 av St. Louis)
Ian Cole valdes som sjunde back i draften 2007. Riktigt så högt kommer han inte nu, men han är i alla fall återigen i förstarundan.
Cole har gjort runt 570 NHL-matcher och är en hyfsat stabil pjäs i Minnesota i dessa dagar. Karriärshöjdpunkterna kom emellertid i Pittsburgh Penguins, som han vann Stanley Cup med både 2016 och 2017 innan karriären fortsatte i Colorado och just Minnesota.
28. Riley Nash till San Jose (valdes som nummer 21 av Edmonton)
Här valdes egentligen Nick Petrecki, som gjorde en enda NHL-match.
Riley Nash är alltjämt aktiv i NHL. Han tingades som ni ser av Edmonton, men där gjorde han aldrig någon match. Han skeppades till Carolina redan innan NHL-debuten, i utbyte mot ett draftval som gav Edmonton Martin Marincin.
Hur som helst. Nash spelar idag i Columbus men hade karriärens bästa år i Boston, 2017/2018, då han gjorde 41 poäng och nådde 40-poängsvallen för första gången.
27. Karl Alzner till Detroit (valdes som nummer fem av Washington)
Karl Alzner är en av flera backar som gick extremt tidigt i draften - som inte direkt var värd det tidiga valet. Thomas Hickey är ett annat sådant exempel. Han gick platsen före Alzner, som nummer fyra, men kommer inte ens med när jag nu gör om förstarundan. Alzner kommer med på nåder.
Alzner var en ganska uppskattad pjäs i Washington under flera år, men när han sedan hamnade i Montréal inför säsongen 17/18 gick allt fel. Han fick ett galet femårskontrakt, värt 4,625 miljoner dollar per år, men köptes ut redan efter tre år. Då ska vi komma ihåg att han spelade i AHL under merparten av de två sista åren. Montréal fick alltså bara ett år av de där fem, kan man säga. Den här säsongen har 32-åringen inte spelat hockey alls.
Nåja. Han hann i alla fall göra nästan 700 NHL-matcher innan folk upptäckte att han inte var så duktig på ishockey.
26. Paul Byron till St. Louis (valdes som nummer 179 av Buffalo)
Ett draftfynd av Buffalo Sabres....som dock bara gav honom åtta NHL-matcher innan han trejdades till Calgary. Där gjorde Byron fyra säsonger innan han 2015 hamnade i Montréal. Där har den kvicke tvåvägsforwarden blivit kvar. Och blivit uppskattad.
Säsongen 16/17 nådde han över 20 mål och 40 poäng och även om han inte håller den produktionen uppe idag är han ändå en nyttig pjäs i Canadiens i en ganska begränsad roll.
25. Justin Braun till Vancouver (valdes som nummer 201 av San Jose)
Vilket sjunderundaval av San Jose! Braun blev Sharks trogen ända fram till 2019, då han lämnade för spel i Philadelphia. Snacka om att de fick nytta av 201:a-valet från 2007.
Braun är i grunden en defensiv back, men han hade faktiskt två 30-poängsäsonger i San Jose.
I veckan når Braun 700 matcher i NHL, som blott tredje back från 2007-draften.
24. Carl Hagelin till Calgary (valdes som nummer 168 av New York Rangers)
På den här platsen valde Calgary egentligen en annan svensk (gissa vem!), men mer om honom senare.
Carl Hagelin plockades inte förrän i sjätterundan, och det blev ett riktigt fynd för Rangers. Snabbskrinnaren blev en storstjärna i collegeligan NCAA och kom sedan in i NHL som en virvelvind. Redan under rookiesäsongen gjorde svensken 38 poäng på bara 64 matcher. En poängsumma han bara överträffat en gång i karriären.
Hagelin hade halvlyckade sejourer i både Anaheim och Los Angeles, men var något av en succé i Pittsburgh Penguins och har nu gjort det bra även i Washington Capitals. Med Penguins vann han två Stanley Cup.
Just långa slutspel är något Hagelin är van vid. Från 2010 och framåt är Ryan McDonagh den enda spelaren i NHL som spelat fler slutspelsmatcher än Hagelins 136. McDonagh står på 139 matcher. I den svenska hockeyhistorien är Hagelin sjua - men med blott tre matcher upp till Tomas Sandström på fjärdeplats och 15 upp till Peter Forsberg på bronsplats. Med ett långt slutspel för Washington kan Hagelin alltså gå upp som trea, endast slagen av Tomas Holmström (180) och Nicklas Lidström (263). "Lidas" är ju tvåa genom alla tider i NHL.
Carl Hagelin.Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
23. Brandon Sutter till Nashville (valdes som nummer elva av Carolina)
Här valdes egentligen Färjestadsbacken Jonathon Blum.
Brandon Sutter gick ännu tidigare än vad han skulle göra idag. Han blev aldrig den där stjärnan som Carolina hade hoppats på, även om han gjorde 40 poäng under sin första hela NHL-säsong. Det är alltjämt hans poängrekord.
Sutter kom till Vancouver 2015, med förväntningar om att eventuellt kunna bli andracenter bakom Henrik Sedin, med så bra har det aldrig blivit i Canucks. Han är emellertid helt given i laget och på intet sätt nära att ramla ur NHL riktigt än.
Är tolfte bäste målskytt från draften, med sina 149 fullträffar.
22. Carl Gunnarsson till Montréal (valdes som nummer 194 av Toronto)
Här kommer ännu en sjunderunda. Carl Gunnarsson var aldrig någon flärdig supertalang, men via hårt jobb har han maximerat sin karriär och nu spelat 629 matcher i NHL. Frågan är dock hur många fler det blir. En skada gör att den här säsongen är över för veteranens del, och nu går dessutom hans kontrakt ut. Det ligger nog nära till hands att backen flyttar hem till Örebro och avslutar karriären där.
Gunnarsson var med och vann Stanley Cup 2019, och avgjorde dessutom en av finalmatcherna i förlängning. Ett ikoniskt ögonblick för Gunnarsson, som dessförinnan varit petad under stundom. Under den där finalserien imponerade svensken emellertid så pass mycket att han spelade sig till ett nytt kontrakt med Blues.
Carl Gunnarsson.
21. Nick Bonino till Edmonton (valdes som nummer 173 av San Jose)
Ytterligare ett sent och mycket lyckat draftval av San Jose. Till skillnad från Justin Braun hade Nick Bonino emellertid ingen karriär i Sharks. Han hamnade i stället i konkurrenten Anaheim Ducks i en trejd innan NHL-debuten.
I Anaheim hade Bonino sin poängmässigt bästa säsong, då han gjorde 22+27. Men frågan är om han inte var som allra bäst i Pittsburgh. Inte minst under slutspelet 2017, då han bildade en närmast ikonisk kedja tillsammans med Carl Hagelin (Känd från: plats 24 på den här listan) och Phil Kessel (Känd från plats fem förra veckan).
Den här säsongen spelar Nick Bonino i Minnesota Wild, dit han kom efter att ha trejdats från Nashville i höstas mot Luke Kunin.
20. Pat Maroon till Pittsburgh (valdes som nummer 161 av Philadelphia)
Pat Maroon har vunnit Stanley Cup två år i rad, med två olika lag. Först med hemmaklubben St. Louis Blues (Maroon är från staden) och nu senast med Tampa Bay.
Den storväxte Maroon är en av få riktiga powerforwards som finns kvar i NHL. Han har en viss offensiv ådra i sig men är framför allt en mycket nyttig grovjobbare som tänder till när matcherna verkligen gäller något.
Poängmässigt har han som bäst landat in på 43 poäng. Det var 2017/2018.
19. Sam Gagner till Anaheim (valdes som nummer sex av Edmonton)
Sam Gagner är, otroligt nog, den nionde bästa poängplockaren från draften. Han har gjort imponerande 468 poäng. Visserligen på en hel del matcher (869), men ändå.
Han blev aldrig den där stjärnan som Edmonton hoppades på när de tingade honom redan som nummer sex. Men han hade i alla fall några riktigt lovande säsonger där han nosade på 50 poäng.
Säsongen 11/12 gick Gagner under en match mot Chicago från att vara en halvanonym NHL-spelare till att bli historisk. Han gjorde då åtta (!!!) poäng i matchen och blev den förste spelaren att lyckas med det på över 20 år.
De senaste två åren har Gagner varvat spel i NHL med spel i AHL. Han hade en lovande start på NHL-karriären men har varit direkt dålig de senaste fyra åren. Efter att han gjorde 50 poäng i Columbus 2016/2017 har karriären gått åt helt fel håll.
18. Lars Eller till St. Louis (valdes som nummer 13 av St. Louis)
Även om han ramlar bak några platser jämfört med originaldraften hamnar Eller återigen i St. Louis. Det ironiska i det hela är att dansken dock bara gjorde sju matcher för Blues innan han och Ian Schultz trejdades till Montréal i utbyte mot Jaroslav Halak.
I Montréal hade Eller sex ganska bra år innan han skeppades till Washington. Och det är väl ändå där den nyttige tvåvägscentern varit som allra bäst. Han har hoppat in där det behövts. Han har spelat i tredjekedjan, men också hoppat in i förstakedjan intill Alex Ovetjkin och löst också den uppgiften bra.
När Capitals vann Stanley Cup 2018 gjorde Eller succé, med 18 poäng på 24 matcher, och han var dessutom den som avgjorde hela finalserien med sitt mål i match fem. Han blev då dessutom den första dansken att vinna Stanley Cup.
Bara sju spelare från draften har gjort fler matcher i NHL än Eller, som närmar sig 780.
Lars Eller avgjorde finalen.Bildbyrån
17. Kyle Turris till New York Rangers (valdes som nummer tre av Phoenix)
Kyle Turris öste in poäng på college och var också en stjärna i JVM när Kanada vann guld 2008. Han har också haft en bra NHL-karriär. Men man kan inte säga att han var värd att gå redan som trea i NHL-draften.
I Ottawa hade centern några riktigt fina år. Han gjorde över 60 poäng 2014/2015 och har utöver det gjort 50 poäng vid tre tillfällen. So far, so good.
Det är framför allt de senaste tre åren som gör att han rasar på rankingen. Turris fick 2017 ett sexårskontrakt värt 36 miljoner dollar, av Nashville. Efter en säsong med bara 23 poäng på 55 matcher, och en säsong med 31 poäng på 62, köptes Turris emellertid ut i oktober 2020. Edmonton chansade då och tog in honom på ett tvåårskontrakt värt 1,65 miljoner dollar. Men trots att han är så billig är han ändå inte värd pengarna. Det har bara blivit 1+3 på 24 matcher för den tidigare så produktive centern.
Snacka om karriärsras.
16. Alex Killorn till Minnesota (valdes som nummer 77 av Tampa)
Ett av många Tampadraftfynd som sedermera var med och vann Stanley Cup med klubben förra året. Killorn har varit Lightning trogen genom hela NHL-karriären.
Alex Killorn är "Mr. Stabil". Han ligger i princip alltid runt 40 poäng och gör sina cirka 0,5 poäng per match. Så sent som förra säsongen gjorde han 49, vilket var nytt personligt rekord. Den här säsongen går han också mot en riktigt fin poängskörd.
En perfekt spelare i en "middle six-roll", som inte visar några tecken att trappa ned. Tvärtom. Han spelar nu, som 30+are, sin kanske bästa ishockey i karriären.
15. Mikael Backlund till Edmonton (valdes som nummer 24 av Calgary)
Mikael Backlund har ju blivit synonym med Calgary - så nog hade det varit udda att se honom hos lokalrivalen Edmonton. Men så hade det blivit om draften gjorts om idag.
"Mickis" har aldrig varit någon offensiv storstjärna, men är precis som Alex Killorn en oerhört konsekvent poänggörare som nästan alltid ligger runt 0,5 poäng per match. Han är dock främst en extremt duktig tvåvägscenter, som under sina bästa år i karriären nästan alltid matchades mot motståndarnas bästa kedjor.
En ledarfigur som var lagkapten när Tre Kronor vann VM-guld 2018, och som blivit en hörnsten för Calgary Flames.
382 poäng på 722 NHL-matcher har det blivit för 32-åringen.
Mikael Backlund.Foto: Winslow Townson-USA TODAY Sports
14. Alec Martinez till Colorado (valdes som nummer 95 av Los Angeles)
Snacka om att Los Angeles Kings fick användning för sitt fjärderundaval från 2007. Alec Martinez var en bärande del av det lag som vann Stanley Cup såväl 2012 som 2014. Och 2014 var det just den här herren som avgjorde hela kalaset med sitt förlängningsmål på Henrik Lundqvist i den femte finalmatchen.
Nu är Martinez en mycket viktig pusselbit i ett annat Stanley Cup-jagande lag: Vegas Golden Knights.
Ni kommer för övrigt märka att det kommer dyka upp fler backar i "Martinez-facket" senare på listan...
Alec Martinez firar det Stanley Cup-vinnande målet 2014.Foto: Bildbyrån/Robert Laberge
13. Jevgenij Dadonov till St. Louis (valdes som nummer 71 av Florida)
Talangmässigt är Jevgenij Dadonov såklart bättre än 13:e i det här gänget. Men faktum kvarstår: Han har bara gjort drygt 300 matcher i NHL. Det hade inte varit "värt" att plocka honom högre än jag gjorde här.
Dadonov gjorde ett ganska anonymt försök att slå sig in i NHL som ung. Han vände sen hem till KHL där han under sina fem år utvecklades till att bli en av de största stjärnorna inom den europeiska hockeyn. Tillsammans med Vadin Sjipatjov och Artemij Panarin bildade han en närmast ostoppbar kedja.
Sedan comebacken i NHL 2017 har Dadonov imponerat. Han har gjort minst 25 mål varje säsong, och poängskörden har varit 65, 70 och 47 i Floridas tröja. Nu spelar ryssen för Ottawa, och även om han fortsätter producera okej med mål går han mot en riktigt tung säsong poängmässigt.
Det har blivit 213 poäng på 314 matcher i NHL.
12. Jake Muzzin till Montréal (valdes som nummer 141 av Pittsburgh)
Jake Muzzin är ju också i "Alec Martinez-facket" - med den skillnaden att han har en lite mer offensiv ådra i sitt spel. Han har exempelvis tre 40-poängssäsonger i bagaget.
Muzzin var med och vann en Stanley Cup med LA Kings. 2012 hade han ännu inte slagit sig in i NHL. Han blev sedan Kings trogen till 2019, då han skeppades till Toronto. Där har han blivit kvar, och i alla fall gjort sitt för att försöka stabilisera upp den där ständigt ifrågasatta defensiven.
Snittar drygt 21 minuter per match.
11. Wayne Simmonds till Carolina (valdes som nummer 61 av Los Angeles)
Med sina 256 kassar är Wayne Simmonds draftens sjätte bästa målskytt. Han har aldrig gjort fler än 32 mål, men den otroliga stabilitet han visade upp under sina prime-år gjorde honom ändå till en av ligans mest effektiva målskyttar.
Från 2011 till 2017 var hans målskörd: 28, 15 (under lockoutsäsongen. Motsvarar 27 mål ett vanligt år), 29, 28, 32, 31. Snacka om stabil! Han var strax utanför topp-tio i hela NHL om vi slår ihop alla säsonger.
De senaste åren har Simmonds produktion gått ned en hel del. Idag är han i Toronto där han ska bidra med tyngd och ett "jävlar anamma" som kanske saknats tidigare. Frågan är om han fortfarande har magin runt kassen kvar?
Är en av tre spelare från draften som gjort över 900 matcher. Han är dessutom den överlägset mest utvisade spelaren.
10. Kevin Shattenkirk till Florida (valdes som nummer 14 av Colorado)
Säsongen 16/17 gjorde Kevin Shattenkirk 56 poäng och slutade fyra i backarnas poängliga efter Brent Burns, Victor Hedman och Erik Karlsson. Säsongen lämnades, trots det, med en viss bitter eftersmak eftersom att han inte lyckades hjälpa Washington längre än andrarundan i slutspelet. Shattenkirk var den största fisken i free agent-vattnet vid tidpunkten - och Washington var solklar Stanley Cup-favorit.
Han nobbade sedan flera mycket lukrativa erbjudanden för att skriva på för New York Rangers, hans hemmaklubb. Där blev det dock ett rejält fiasko för Shattenkirk, som köptes ut redan efter två år. På bara ett par år hade han gått från att vara en världsback, till att bli en back som knappt platsade i NHL.
Men som vanligt när den Rangers-spelare fanns på marknaden högg Tampa Bay - och där blev det succé. Shattenkirk spelade intill Victor Hedman och gjorde det faktiskt riktigt bra på lagets väg till en Stanley Cup. Helt plötsligt belönades Shattenkirk med ett treårskontrakt av Anaheim Ducks.
Kevin Shattenkirks högstanivå har varit grymt hög, men hans lägstanivå var så pass låg att jag ändå väljer att "bara" ha honom som tia här. De 396 poäng är dock näst flest av alla backar som tingades år 2007.
Kevin Shattenkirk med pokalen.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
9. David Perron till San Jose (valdes som nummer 26 av St. Louis)
En alltjämt ganska anonym och underskattad stjärna. David Persson gjorde så sent som för tre säsonger sedan 66 poäng på 70 matcher i Vegas, och ligger den här säsongen på en poäng per match i St. Louis. Han får aldrig de stora rubrikerna men levererar riktigt bra. Är så bra som femma i draftens poängliga, med 583 poäng på 882 matcher. 32-åringen är för övrigt fyra i antalet matcher från draften, dessutom.
En oflashig spelare som alltså draftades av St. Louis, spelade för klubben till 2013, och sen återvände 2018 efter spel i Edmonton, Anaheim, Pittsburgh och nyss nämnda Vegas.
8. James van Riemsdyk till Boston (valdes som nummer två av Philadelphia)
Philadelphia Flyers tog alltså "JvR" redan som nummer två. Och även om han kanske inte haft en "andravalsosande" karriär kan man inte kalla honom för en misslyckad supertalang heller. van Riemsdyk har exempelvis en 36-målssäsong att skryta med.
Philadelphias problem är väl dock att van Riemsdyk hade sitt karriärsbästa år i Toronto, och inte i Flyers. Sommaren 2012 valde Philadelphia nämligen att byta bort sitt tidigare storlöfte i utbyte mot en annan tidigare jättetalang: Luke Schenn, som gick femma i draften 2008. Och medan van Riemsdyk hade några riktigt fina år i Maple Leafs blev ju Schenn en jätteflopp i Flyers.
Efter att van Riemsdyk gjort 36 mål tog Philadelphia tillbaka honom, den här gången som free agent, på ett sexårskontrakt. Efter ett par halvdana år snittar han den här säsongen en poäng per match och ser ut att ha hittat en ny nivå i sitt spel.
Är femma i skytteligan och sjua i poängligan från 2007-gänget.
7. Ryan McDonagh till Columbus (valdes som nummer tolv av Montréal)
Montréal valde två riktigt vassa backar i den här draften. En av dem var Ryan McDonagh - som aldrig gjorde någon match för storklubben. Han trejdades nämligen till New York Rangers i jätteaffären som bland annat tog Scott Gomez till Montréal.
Rangers anade nog knappast att de då hade bytt till sig en blivande lagkapten. Men så blev det ju. Den så skicklige tvåvägsbacken var kapten för laget 2014 tills dess att han byttes bort till Tampa Bay 2018. Där har McDonagh fortsatt varit en nyckelback, som hade en stor del i att klubben till sist vann Stanley Cup i höstas.
Den nu 31-årige backen är inte länge det offensiva hot han en gång varit. Men han håller alltjämt mycket hög klass och är en perfekt back för andra backpar i Tampa Bays stjärntäta bygge.
Nyblivna Stanley Cup-mästaren Ryan McDonagh.Foto: Perry Nelson-USA TODAY Sports
6. Max Pacioretty till Edmonton (valdes som nummer 22 av Montréal)
Ännu ett extremt lyckat draftval av Montréal (och vi är inte klara med dem ännu) hittar vi här. Max Pacioretty valdes visserligen i förstarundan, men kan nog ändå klassas som ett fynd för Canadiens del.
Pacioretty utvecklades till att bli en världsforward under sina år i Montréal. Han gjorde 30 mål inte mindre än fem gånger i klubben, och var också nära att göra 40. Han hade också fem 60-poängssäsonger i Canadiens, och var lagkapten 2015 till 2018.
Då trejdades stjärnforwarden till Vegas.
Där har han fortsatt leverera och gjorde så sent som förra säsongen 30 mål och 60 poäng för sjätte gången i karriären. Även den här säsongen vräker han in mål och poäng (16+14 på 28 matcher) och visar inte längre några ålderskrämpor. Det började han ju faktiskt göra under sitt sista år i Montréal.
En fruktad målskytt och en uppskattad lagkamrat, som är trea i draftens skytteliga och fyra i poängligan. Kommer nå 300 mål i NHL inom någon vecka.
5. Jakub Voracek till Washington (valdes som nummer sju av Columbus)
Jakub Voracek är tvåa i antalet matcher, assist och poäng från draften. Så det svider en aning att bara ha honom som femma. Det som gör att jag håller honom lite lägre än ett par andra jämförbara spelare är att hans topp har varit lite lägre, och att de individuella meriterna saknas.
Men Jakub Voracek har sannerligen motsvarat förväntningarna efter att ha valts redan som nummer sju i draften för 14 år sedan. Det tog emellertid lite tid innan tjecken verkligen blev en stjärna. Under NHL-karriärens fyra första säsonger låg han omkring 40-50 poäng. Det var under lockoutsäsongen 12/13, då han gjorde 46 poäng på 48 matcher, genombrottet kom. Säsongen 14/15 slutade han sedan femma i NHL:s poängliga på 81 poäng, bara sex färre än poängligavinnaren Jamie Benn. Karriärens poängbästa säsong var 2017/2018, då han landade in på 85.
Voracek är en av få renodlade playmaker-ytterforwards som finns i NHL. Han gör sällan mer än 20 mål, men ligger på allt mellan 40 och 60 assist per säsong. Är på väg att gå upp topp-tre i den tjeckiska assistligan genom tiderna, och lär under säsongen vara uppe och nosa på en topp fem-placering i alla tiders tjeckiska poängliga.
Och förresten...hur coolt hade det int varit att få se honom i Washington?!
Voracek och "JvR" slår sig båda in topp-tio.Bildbyrån
4. Logan Couture till Los Angeles (valdes som nummer nio av San Jose)
Det är extra kul att skriva texter om spelare som alltjämt tillhör den klubb de draftades av. Så är läget med Logan Coutre, som alltså var Sharks förstaval för 14 år sedan och nu är lagkapten för klubben. Han har gjort samtliga sina snart 750 NHL-matcher i San Joses tröja.
Couture gick ganska snabbt in på en hög nivå och låg runt 60 poäng egentligen redan från sin andra säsong i ligan. Och ja, det är väl den nivån han ligger på fortfarande. En enda gång har Couture ens nått 70 poäng. Han har däremot nått över 30 mål tre gånger och hade garanterat gjort det även den här säsongen om det hade spelats 82 omgångar.
Det som sticker ut och gör att jag har kanadensaren så högt upp som trea är att han haft två helt dominanta slutspel. När San Jose gick till final 2016 vann han slutspelets poängliga i överlägsen stil, efter att ha gjort 30 poäng på 24 matcher. Det kan jämföras med de 36 poäng han gjorde på 52 matcher under grundserien. Och under slutspelet 2019, när San Jose gick till konferensfinal, gjorde Couture 20 poäng på 20 matcher. Slutspelet 2016 gjorde dessutom att han skrällde sig in i Kanadas World Cup-lag.
Couture och Voracek snittar faktiskt exakt lika mycket poäng per match (0,76). Couture har dock en liten fördel i att han varit så dominant i slutspel, och att han kan spela center. Centrar ska aldrig underskattas!
Och tänk om Couture hade hamnat i Los Angeles...då hade de kanske till och med haft en till "cup" till att ha i samlingen...
Logan Couture.Foto: John Hefti/USA Today Sports
3. P.K. Subban till New York Islanders (valdes som nummer 43 av Montréal)
Här kommer den tredje och sista Montréalspelaren. Inte nog med att de tog Ryan McDonagh och Max Pacioretty 2007. Det var också då de, i andrarundan, plockade in P.K. Subban.
Det går att argumentera för att flera andra backar är bättre än Subban är idag. Ryan McDonagh, Alec Martinez och Jake Muzzin är tre försvarare som åldrats bättre än P.K. Ingen har dock varit i närheten av Subbans topp.
Säsongen 2012/2013 vann den dåvarande Canadiensstjärnan Norris Trophy efter att ha vunnit backarnas poängliga på 38 poäng. Han slutade även trea i omröstningen 2015 och 2018. Vid det sistnämnda året spelade han för Nashville Predators.
Det som svider en aning är ju att Subban efter den där "nästan Norris-säsongen 2017/2018" tappat så vansinnigt mycket. Sedan klubbytet till New Jersey har det gått nedåt i en rasande fart och det är en aning oväntat efter som han "bara" är 31. Det där kontraktet, värt nio miljoner dollar per år, framstår alltmer som ett av NHL:s sämre. Glädjande nog för Devils löper det emellertid ut 2022.
Subban är en av få individuella trofévinnare vi har från 2007-draften, så det är klart han ska vara högt upp. Kanske ska han till och med vara ännu högre upp? Det går det att argumentera kring.
Med sina 440 poäng är han den klart poängstarkaste backen från draften.
P.K. Subban spelar nu i New Jersey.Bildbyrån
2. Jamie Benn till Philadelphia (valdes som nummer 129 av Dallas)
Åh, herregud. Hade det funnits en mer perfekt klubb för Jamie Benn att komma till än Philadelphia? Maken till "Philadelphia-osande" spelare går knappt att hitta. När Benn var som allra bäst var han NHL:s klart bästa powerforward. Och är det något som går hem i Flyers är det just poängproducerande powerforwards med lite karaktär.
Men man får säga att det gått helt okej i Dallas också, för kanadensaren som brukar rankas som ett av historiens allra bästa femterundeval. Tänk att 128 spelare valdes före Jamie Benn i draften för 14 år sedan. Och nu är han tvåa i antalet gjorda mål (305) och trea i assist (398) samt poäng (703). Med god marginal ned till fyran Max Pacioretty, dessutom.
Likt P.K. Subban är det tydligt att Jamie Benn passerat sin topp. Han kommer aldrig vara världens bästa powerforward igen. Risken är snarare att han snart kommer börja bli rejält utskälld, och att det kontrakt han har (värt 9,5 miljoner dollar till 2025) kommer ses som ligans kanske allra sämsta. Men här och nu håller han fortfarande i alla fall okej. Han gjorde faktiskt till och med ett slutspel som kan gränsa till att klassas som "riktigt bra", så sent som i höstas när hans Dallas gick till final.
Men Benn peakade som sagt tidigare. Mellan åren 2013 till 2018 höll han absolut världsklass. Karriärens höjdpunkt kom såklart 2014/2015, då han högst sensationellt vann NHL:s poängliga. Han gjorde det efter att ha gjort fyra poäng i sista omgången - och passerat John Tavares i poängligan med åtta sekunder kvar av säsongen! Han gjorde 19 poäng under säsongens sju sista matcher, och åtta poäng på de sista två. Snacka om att spurta sig till en poängligaseger!
Totalt gjorde han 87 poäng den säsongen, och 89 säsongen därpå. 89-poängssäsongen gav honom dock "bara" en andraplats i NHL:s poängliga. Bakom killen som han också hamnar bakom i den här draftrankingen...
Jamie Benn går från 129:a till tvåa.Bildbyrån
1. Patrick Kane till Chicago
Ett av de mest givna förstavalen då - ett av de mest givna förstavalen nu. Det fanns liksom inget annat alternativ än att Patrick Kane skulle hamna etta på min ranking. Han är fullständigt överlägsen. Då, nu, för alltid.
Fler och fler börjar prata om Kane i termer som den bästa amerikanske spelaren någonsin, och vem är jag att säga emot där? Hans karriär är helt enastående, och hans närmast unika spelstil gör att han växer ytterligare. Han sticker ut nästan varje match. Kväll in och kväll ut är han Chicagos, och en av hela NHL;s bästa spelare.
Vi kan väl kika lite på hans meritlista?
En poängligaseger,
en Hart Trophy som ligans MVP,
en Ted Lindsay Award som ligans bäste enligt spelarna,
en Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP,
tre Stanley Cup-titlar.
Två 40-målssäsonger. Två 100-poängssäsonger. Åtta vinster i den interna poängligan (kommer bli nio efter den här säsongen). De senaste fem säsongerna har han vunnit den interna poängligan med en marginal på: 29, 15, 24, 29 och 24 poäng.
Jonathan Toews och Patrick Kane vann en av sina tre Stanley Cup-titlar med Chicago Blackhawks 2013.Foto: Bildbyrån/Andrew Nelles
Sedan Kane kom in i ligan 2007 är han trea i antalet poäng, endast slagen av Alex Ovetjkin och Sidney Crosby. Räknar vi bara de tio senaste säsongerna är Kane klar etta. Räknar vi de fem senaste säsongerna är bara Connor McDavid etta.
Ser vi till spelarna från draften 2007 är Kane så överlägsen att det är löjligt. Han är närmare 350 poäng före tvåan Jakub Voracek i poängligan. Nästan 100 mål före Jamie Benn i skytteligan. Omkring 160 assist före Jakub Voracek i assistligan. Ingen är ens nära att vara nära honom.
Och det som imponerar allra mest med Kane är att han, trots att Chicago i övrigt har ett ganska begränsat lag, fortfarande orkar tävla och dominera på det sätt han gör. Jag menar, han är trots allt huvudkandidaten till Connor McDavid när det gäller Hart Trophy den här säsongen. Han får ett ganska halvdassigt Blackhawks att se ganska bra ut.
Det poängsnitt han har, 1,33 per match, skulle ge honom 109 poäng över en 82-matcherssäsong. Så bra har han bara varit en gång tidigare.
Nu säger jag det bara:
Patrick Kane är USA:s bästa spelare genom tiderna.
Draftvalet som förändrade Chicago Blackhawks.
