Överlag har draften visat sig ha en riktigt bra topp, men en ganska tråkig bredd. Det är en hel del "halvdana" spelare som tyvärr letar sig in på topp 30-listan, så här 15 år efter att draften ägde rum.
Tre svenskar valdes i förstarundan. Två av dem finns med i förstarundan även idag. Den tredje är Dennis Persson. Backen Persson hade främst en karriär hemma i Sverige, där han bland annat spelade för Brynäs, Timrå och Modo, men var också mycket nära att få göra en NHL-match. Han fick till och med vara med hela vägen till en matchvärmning med Buffalo Sabres under ett av sina drygt tre år i Nordamerika. Men NHL-debuten kom aldrig för Persson, som tvingades sluta med ishockeyn redan som 28-åring. Svensken blev för övrigt en av tre spelare som valdes i förstarundan som aldrig fick spela någon match i NHL.
Det vi också kan notera från draften är att det, med facit i hand, var en riktigt svag back-årgång.
30. Matt Beleskey till New Jersey (valdes som nummer 112 av Anaheim)
Matt Beleskey var en ytterst begränsad spelare, som ständigt var ganska långt ned i kedjehierarkin och snarare var killen som sattes in när motståndarnas bästa spelare skulle retas upp, än sattes in när det jagades mål.
Det blev 158 poäng på 477 matcher i NHL för Beleskey, som gjorde sin sista match 2020.
29. Michal Neuvirth till Phoenix (valdes som nummer 34 av Washington)
Michal Neuvirth är en målvakt som nog hade kunnat komma högre upp på listan om det inte vore för hans ständiga och återkommande skadeproblem. Han fick i princip aldrig ihop en hel säsong.
Som 22-åring blev han förstemålvakt i Washington och såg ut att få en strålande karriär. Tyvärr blev det inte så för tjecken, som gjorde sin sista match redan säsongen 2018/2019. Han har sedan dess tillhört Sparta Praha hemma i Tjeckien, men har inte kunnat spela alls.
28. Cal Clutterbuck till Ottawa (valdes som nummer 72 av Minnesota)
Tuffingen Cal Clutterbuck är känd som en tredjedel av den fruktade fjärdekedjan med Matt Martin och Casey Cizikas i New York Islanders. Han är främst en tacklingsmaskin som inte direkt är den som "flashar" med snygga mål eller en elegant skridskoåkning.
De drygt 850 matcher han gjort i NHL överträffas dock bara av åtta andra från draften.
Cal Clutterbuck.
27. Nikolaj Kuljomin til Dallas (valdes som nummer 44 av Toronto)
Ryssen Nikolaj Kuljomin var en stjärna hemma i Ryssland och slog sig också in i Toronto som 20-åring. I NHL blev han dock egentligen aldrig någon stor offensiv kraft. Han låg oftast runt 30 poäng, men hade en säsong då han till och med nosade på 60. Då sköt han också 30 mål. Normalt landade han emellertid på hälften.
Hur som helst gjorde Kuljomin sin sista NHL-match 2018. Sen vände han hem till moderlandet, där han spelar för storklubben Metallurg,
26. Andrew MacDonald till Calgary (valdes som nummer 160 av New York Islanders)
Andrew MacDonald var "Jack Johnson" innan Jack Johnson var "Jack Johnson". Ni vet, den här utskällde backen som ändå hade kvalitéer en gång i tiden men som nu belönats med ett alldeles för långt och dyrt kontrakt och alltid får spela trots att han egentligen inte håller längre.
"AMac" var ju en riktigt duglig NHL-back i Islanders, men när han trejdades till Philadelphia (mot en andrarunda och en tredjerunda) gick det snabbt utför. Tyvärr för Philadelphia hade deras märklige general manager Paul Holmgren hunnit ge MacDonald ett obegripligt sexårskontrakt värt fem miljoner dollar innan han upptäckte backens förfall.
2019 köptes backen till sist ut, efter fem smärtsamma år i Flyersuniformen. Han avslutade karriären med en säsong i Bern.
25. Leo Komarov till St. Louis (valdes som nummer 180 av Toronto)
Här kommer nästa New York Islanders-tuffing! Ja, Komarov är kanske mest förknippad med Toronto efter sina fem år i Kanada, men gör nu sin tredje säsong med New York Islanders.
Komarov är också en uppskattad breddspelare. Han har aldrig gjort ens 40 poäng under en säsong, men har fram till i år ändå varit en gedigen NHL-spelare.
164 poäng har det blivit på 471 matcher i NHL.
24. Jamie McGinn till Buffalo (valdes som nummer 36 av San Jose)
Ja, ni ser ju själva. Det är inte direkt det tyngsta NHL-artilleriet som dras fram i den här NHL-draften. Men Jamie McGinn hade i alla fall en hyfsat lång karriär i ligan. Han gjorde 617 matcher innan han lade av efter en säsong i AHL, 2020.
På den här platsen valdes egentligen Dennis Persson.
23. Steve Mason till Washington (valdes som nummer 69 av Columbus)
Här har ni en riktigt märklig karriär. Steve Mason kom in som en virvelvind och vann Calder Trophy 2009, före Bobby Ryan och Kris Versteeg (det var inte historiens starkaste rookiekull, kan vi väl säga). Han var förstemålvakt under egentligen hela sin NHL-karriär, men tog aldrig steget till att bli en toppmålvakt.
Till sist tvingade skadeproblem honom att lägga av redan vid 30 års ålder. Det blev i alla fall 476 matcher i NHL.
Steve Mason.
22. Chris Stewart till Philadelphia (valdes som nummer 18 av Colorado)
NHL-karriären inleddes så lovande. Efter en godkänd rookiesäsong, med 19 poäng på 53 matcher som facit, exploderade produktionen för Chris Stewart året därpå.
Han gjorde 28 mål och totalt 64 poäng, och följde upp det med 28 mål och 53 poäng säsongen därpå. Men där och då hade han peakat. De poängnivåerna nådde Stewart aldrig igen.
Efter 160 mål och 162 assist på 668 matcher lade han av med ishockeyn inför den här säsongen.
På den här platsen valde Philadelphia en spelare som kom att bli en av klubbens största någonsin. Men mer om honom senare...
21. James Reimer till New York Rangers (valdes som nummer 99 av Toronto)
James Reimer är även idag en helt okej NHL-målvakt. Precis som han varit genom hela karriären. Han har liksom varit en målvakt som delat på förstaspaden med någon annan genom nästan varenda säsong han spelat i NHL. Han ligger i princip konstant mellan drygt 30 och drygt 40 matcher per säsong.
33-åringen sitter på ett utgående kontrakt med Carolina, och eftersom de har Petr Mrázek samt succéynglingen Alex Nedeljkovic i laget kan den här säsongen bli Reimers sista i NHL.
Närmar sig 400 matcher i NHL.
20. Patrik Berglund till Montréal (valdes som nummer 25 av St. Louis)
När jag nu på nära håll följt Berglund i SHL, där han fört en relativt anonym tillvaro, känns det konstigt att sätta honom så här pass högt. Men vi får inte glömma vilken fin NHL-karriär han trots allt hade.
Han är 14:e bäst från draften sett till mål (170) och 15:e bäst sett till poäng (326). Tyvärr för Berglunds del fick han bara vara med om alla tunga slutspelsuttåg med St. Louis. När han trejdades därifrån, efter ett decennium i klubben, vann man Stanley Cup. Och den han trejdades emot, Ryan O'Reilly, utsågs till MVP.
Lämnade NHL under uppmärksammade former då han vantrivdes i Buffalo efter trejden.
19. Jonathan Bernier till Anaheim (valdes som nummer elva av Los Angeles)
Jamen då drar vi av en tredje "medelmåttig" NHL-förstemålvakt då! Egentligen kunde man ha singlat slant mellan Reimer, Bernier och Mason. De är egentligen i samma fack, allihopa. Det som gör att jag håller Bernier lite högre är för att han helt enkelt var bättre än Reimer när duon bildade målvaktspar i Toronto under några år.
Jonathan Bernier var en supertalang som inte riktigt rättfärdigade ett så pass tidigt val som LA valde att lägga på honom. Men han har haft en bra NHL-karriär där han under några år varit förstemålvakt i såväl Toronto som Detroit. Bernier har varit den perfekta "vi delar på förstemålvaktssysslan"-målvakten. Den rollen har han haft i Anaheim och Colorado.
Spelar idag för Detroit.
Jonathan Bernier och Patrik Nemeth.Foto: Rick Osentoski-USA TODAY Sports
18. Mathieu Perreault till Colorado (valdes som nummer 177 av Washington)
Mathieu Perrault är jämnheten själv. Under sina primeår, 2013 till 2018, låg han alltid mellan 39 och 45 poäng. Han var uppskattad och spelade till och från i en andrakedja i Winnipeg.
Han är alltjämt kvar i Jets, som han spelat för sedan 2014, och även om hans roll kanske är lite mindre idag fyller han fortfarande en ganska nyttig funktion.
Snittar strax över 0,5 poäng per match under sin tolv säsonger långa NHL-karriär.
17. Michael Frolik till Los Angeles (valdes som nummer tio av Florida)
Michael Frolik var en storstjärna som junior. Han spelade tre JVM, gjorde en hel del poäng i QMJHL, och valdes alltså topp-tio i draften. Det blev dock bara knappt tre säsonger i Florida för tjecken, som sedan trejdades vidare till Chicago (där han vann Stanley Cup) och sedermera hamnade i Winnipeg och Calgary.
Faktum är att de där 45 poängen han gjorde som rookie i Florida alltjämt står som hans poängbästa notering i NHL. Men som bäst, det var han nog ändå under sina år i Calgary. Där var han oerhört uppskattad som en hårdjobbande tvåvägsforward som ofta spelade mot motståndarnas bästa spelare tillsammans med Mikael Backlund, och rankades som en av hela NHL:s bästa forwards i boxplay.
Nu tillhör Frolik Montréal. Där har det dock bara blivit två framträdanden i klubbens farmarlag än så länge.
16. Michael Grabner till San Jose (valdes som nummer 14 av Vancouver)
PK-kungen! Och nej, då menar jag inte att han är politiskt korrekt. Jag menar såklart att han är en specialist när det kommer till att leverera i "penalty kill". Österrikaren har gjort 22 (!) mål i boxplay i NHL. Av alla aktiva spelare har bara Brad Marchand gjort fler. Grabner har gjort drygt tolv procent av alla sina NHL-mål i boxplay. 2014 gjorde han till och med två mål i SAMMA boxplay.
Den snabbskrinnande Grabner har gjort över 30 mål en gång och över 20 mål ytterligare ett par gånger. Idag spelar han för Arizona Coyotes, där han har en ganska undanskymd roll.
15. Kyle Okposo till Tampa Bay (valdes som nummer sju av New York Islanders)
Här valde Tampa Bay Riku Helenius, som gjorde ett framträdande i NHL och sedermera hamnade i Södertälje...
Kyle Okposo var under sin prime en fruktad powerforward som fann god kemi med John Tavares (precis som alla andra i New York Islanders). Säsongen 13/14 gjorde Okposo urstarka 69 poäng på 71 matcher och han hade ytterligare en 60-poängssäsong ett par år senare.
Efter den andra 60-poängssäsongen, 2016, valde Buffalo Sabres att knyta upp Okposo på ett hiskeligt sjuårskontrakt á sex miljoner dollar per år. Det kontraktet åldrades inte speciellt väl utan ses nu som ett av NHL:s sämsta. Spelaren har varit en skugga av sitt forna jag de senaste åren. 2017 kämpade han även mot en mystisk sjukdom som gjorde att han till och med hamnade på intensiven.
Kyle OkposoFoto: All Over Press
14. Artjom Anisimov till Vancouver (valdes som nummer 54 av New York Rangers)
Det fanns en tid då Artjom Anisimov var center mellan Patrick Kane och Artmij Panarin i Chicago. En helt okej omgivning för den normalt ganska defensivt inriktade centern, som innan flytten till Illinois hade haft ett par anonyma år i Columbus.
Under sitt andra av fyra år i Blackhawks gjorde Anisimov 45 poäng, vilket står som hans poängbästa notering. Det är inte främst som en offensiv spelare ryssen gjort sig ett namn i NHL, utan som en defensiv. I den rollen har han emellertid ständigt varit mycket uppskattad.
Idag spelar Anisimov, som närmar sig 800 NHL-matcher, för Ottawa. Han har dock ett utgående kontrakt, så vi får se om det blir en fortsättning i NHL även nästa säsong eller om han åker hem och avslutar karriären med ett par år i KHL.
13. Derick Brassard till Toronto (valdes som nummer sex av Columbus)
Derick Brassard är de senaste årens stora "journeyman" i NHL tillsammans med Alex Galchenyuk. Sedan starten av säsongen 2018/2019 har han hunnit spela för fem (!) klubbar: Pittsburgh, Florida, Colorado, New York Islanders och Arizona. Efter att ha varit bra i Columbus, riktigt bra i New York Rangers och i alla fall godkänd i Ottawa har karriären verkligen dalat i ganska snabb takt för Brassard. Han har sannerligen hamnat i en knepig sits med sina ständiga klubbyten.
MEN! När Derick Brassard var bra, då var han riktigt bra. I New York Rangers var han till och med en 60-poängsspelare. Och han är faktiskt den tionde bästa spelaren i draftens poängliga (med chans att klättra!) med sina 493 poäng på 880 matcher i NHL.
Brassard trejdades år 2016 till Ottawa mot Mika Zibanejad och ja...vi kan väl säga att Ottawa Senators i alla fall inte vann den trejden...
12. Bryan Little till Atlanta
Bryan Little valdes för 15 år sedan som nummer tolv av Atlanta. När jag idag gör om draften väljs han återigen som nummer tolv.
Little har dessutom varit Atlanta/Winnipeg trogen genom hela karriären, vilket ju ytterligare förstärker bilden av att det här var ett bra draftval av klubben som då gick under namnet Atlanta Thrashers.
Den extremt uppskattade andra-/tredjecentern har aldrig haft den där riktiga toppen som många andra (dock en 60-poängssäsong) men har alltid varit bra. Han gör alltid sina 40-50 poäng och ett jäkligt bra jobb i defensiven. Han kastas in där det saknas folk och löser alltid uppgiften med bravur.
De 521 poäng han gjort är åttonde flest från den här draftkullen.
11. Nick Foligno till Los Angeles (valdes som nummer 28 av Ottawa)
Jag har alltid gillat Nick Foligno. Han är en spelare som det är lätt att tycka om. Sedan sex år tillbaka är han också lagkapten för Columbus Blue Jackets.
Foligno är litegrann som Bryan Little en spelare du kastar in där det saknas folk. Han kan spela center eller vinge. Han kan spela i en förstakedja eller en tredjekedja. Powerplay eller boxplay. En allround och mycket nyttig spelare.
Även om han inte är någon poängspruta har Foligno faktiskt haft en 73-poängssäsong. Säsongen 14/15 gjorde han 31+42 och slog sitt tidigare poängrekord med 26 poängs marginal.
Nick Foligno oroar Frederik Andersen i Torontos kasse.Foto: Jason Mowry/Icon Sportswire
10. Milan Lucic till Florida (valdes som nummer 50 av Boston)
Kanske mitt mest kontoversiella val? Milan Lucic går inte hem hos alla och det vi sett av honom de senaste åren har varit allt annat än kul. Men OJ vad bra han var när han var som bäst. Med sin enorma kroppshydda, med sin närvaro runt kassen och sitt fysiska spel var han den perfekta powerforwarden.
Mellan 2011 och 2017 var han, med något undantag, en stabil 50- 60-poängsspelare. Han gjorde sina drygt 20 mål. Han var grymt nyttig för Boston när de skulle gå långt i slutspelen. Även i Los Angeles och till en början i Edmonton var Lucic bra. Att det vanvettiga sjuårskontraktet som Edmonton skrev med kanadensaren 2016 inte skulle åldras bra förstod vi ju, så att det blivit som det blivit för Milan Lucic är ingen skräll.
Han gör nu sitt tredje år i Calgary Flames och behåller i alla fall sin plats i laget. Frågan är dock om han blir kvar kontraktstiden ut, alltså till 2023, eller om Flames köper ut honom från kontraktet innan dess.
De 532 poäng han gjort är sjunde flest från draften.
9. Erik Johnson till Minnesota (valdes som nummer ett av St. Louis)
Erik Johnson är ett av 2000-talets mest anonyma förstaval. För han blev ingen flopp á la Nail Jakupov eller Rick DiPietro. Han blev heller ingen storstjärna. Han blev liksom en riktigt stabil och duglig NHL-back, rakt av.
Sett till vilka övriga spelare som fanns tillgängliga i draften var det såklart fel av St. Louis att plocka Johnson som nummer ett. I synnerhet eftersom de trejdade bort honom till Colorado redan år 2011.
Där har amerikanen sedan blivit kvar. Backen, som spelade OS för USA 2010 och World Cup 2016, har haft stora skadeproblem de senaste åren men håller fortfarande NHL-klass även om hans roll i det nu hårdsatsande Avalanche krymper mer och mer för varje månad som går.
Nåja. Ingen back har vare sig gjort fler matcher (780) eller poäng (304) från den här draften.
Erik Johnson.Bildbyrån
8. Jordan Staal till Phoenix (valdes som nummer två av Pittsburgh)
Här valde Phoenix Peter Mueller, som för några år sedan gjorde en halvlyckad sejour i Malmö i SHL.
Jordan Staal plockades redan som nummer tvåa, av Pittsburgh Penguins. Tyvärr hade Pittsburgh drafterna närmast före denna plockat 2000-talets två kanske bästa centrar: Jevgenij Malkin och Sidney Crosby. Det gjorde att Staal inte blev något mer än "världens bästa tredjecenter" under sina år i Pennsylvania.
Staal gjorde 49 poäng två gånger om, och 50 poäng en gång, under sina sex år i Penguins. Han var också med och vann Stanley Cup 2009. 2012 trejdades han emellertid till Carolina Hurricanes i utbyte mot Brandon Sutter, Brian Dumoulin och ett förstaval som kom att bli Derick Pouliot. "The Big three", som Pittsburghs centerstjärnor kallades för, hade splittrats.
Det hade varit kul att se vad som hade hänt om Jordan Staal hade hamnat någon annanstans. Hade han kommit högre på min lista då? Nu gick vi "miste" om några av hans bästa år då han var fast som tredjecenter.
I Carolina är Jordan Staal alltjämt en nyckelspelare (tillika lagkapten) och just nu snuddar han faktiskt vid en poäng per match den här säsongen.
7. Jeff Petry till New York Islanders (valdes som nummer 45 av Edmonton)
Det finns en term som heter "recensy bias". Termen beskriver fenomenet att man ofta övervärderar det som hänt i närtid, och "glömmer bort" det som hänt tidigare. I fallet Jeff Petry erkänner jag rakt av att jag kraftigt övervärderar det som hänt på senare år.
För herregud, vid 33 års ålder har Petry gått från att vara en bra NHL-back till att nämnas i Norris Trophy-diskussioner. Han ses just nu av många som den hetaste konkurrenten till Victor Hedman, till och med.
Han ligger på närmare en poäng per match när halva säsongen är spelad, och toppar backarnas skytteliga med elva mål. Just nu har han klart och tydligt utkristalliserat sig som den bästa backen från den här draftkullen. Bättre än draftettan Erik Johnson.
Jeff Petry.Bildbyrån
6. Semjon Varlamov till Columbus (valdes som nummer 23 av Washington)
För bara ett par år sedan kändes det som att Semjon Varlamov var på väg ut från NHL. Nu spelar han i stället sitt livs hockey i Barry Trotz disciplinerade New York Islanders.
Ryssen är draftkullens klart bästa målvakt och en spelare som varit förstemålvakt i tre olika lag. Karriären i Washington blev kanske inte så bra som de hade hoppats på när de tog honom i förstarundan för 15 år sedan, men Varlamov har som sagt åldrats bra och nämns nu till och med som en möjlig Vezina Trophy-finalist efter succén i New York.
Den här utveckligen såg i alla fall inte jag komma när Islanders, mycket överraskande, lassade på ett femårskontrakt värt 25 miljoner dollar.
5. Phil Kessel till Boston
Phil Kessel har haft en grandios karriär. Han har vunnit två Stanley Cup, haft sex 30-målssäsonger, spelat närmare 1100 NHL-matcher och gjort nästan 900 poäng, slutat topp-fyra i slutspelets poängliga två gånger och haft en 90-poängssäsong.
Ändå väljs han på samma plats idag som han gjorde för 15 år sedan. Då hamnade han i Boston, det gör han även nu.
Phil Kessels Bostonkarriär är lite bortglömd. Han gjorde bara tre säsonger där och var en toppspelare i laget endast under sitt sista år. Han trejdades sen till Toronto i utbyte mot tre draftval som blev Tyler Seguin, Jared Knight och Dougie Hamilton. Även Seguin och Hamilton trejdades ju sedan bort från Bruins i ett par minst sagt omdiskuterade affärer.
Phil Kessel är omdiskuterad. Han har kallats för ocoachbar, hans matvanor har diskuterats, hans märkliga personlighet ses inte alltid som positiv. Men levererar, det gör han. Även om många i Toronto har ett ambivalent förhållande till amerikanen bar han ett uselt lag på sina axlar. Sen var han en av de ledande spelarna när Pittsburgh vann två raka Stanley Cup. Kalla honom o-coachbar om ni vill - han är en otroligt bra ishockeyspelare.
Kessel är etta i antalet matcher och mål, och tvåa i antalet poäng från den här draften.
Phil Kessel.Bildbyrån
4. Claude Giroux till Washington (valdes som nummer 22 av Philadelphia)
Claude Giroux blev ett av draftens stora fynd. Han gick alltså relativt långt ned i förstarundan, men blev en av världens allra bästa spelare. Han har blivit Philadelphia trogen, gör sin nionde säsong som lagkapten för klubben, och har gjort 836 poäng på 914 matcher i Flyerströjan. Plus ytterligare drygt 70 i slutspelssammanhang. Det som saknas är ju den där Stanley Cup-titeln som de övriga i den här draft-toppen kan skryta med.
Ser vi till poängsnitt är Giroux tvåa från draften med fenomenala 0,91 poäng per match. Det kändes för några år sedan som att han hade börjat tappa lite av sin offensiva kvalité, men så studsade han tillbaka med en 102-poängssäsong och en 85-poängssäsong. Så sent som säsongen 17/18 slutade han tvåa i NHL:s poängliga vilket räckte till en fjärdeplats i Hart Trophy-omröstningen. Den toppen som Giroux haft är kanske till och med högst av samtliga spelare från 2006-kullen?
Det känns faktiskt riktigt tufft att inte kunna ha Flyers-legendaren högre än fyra...
Claude Giroux.Foto: USA Today Sports/Bildbyrån
3. Jonathan Toews till Chicago
När kanadensiska nyhetsmedier gör om draften från 2006 har de nästan alltid Jonathan Toews som nummer ett. Det finns få spelare som de nordamerikanska tyckarna högaktar lika mycket som Chicagos legendariske center. Själv är jag en aning mer återhållsam och försöker se bortom de där tre Stanley Cup-segrarna han tagit.
Så här: Jonathan Toews har haft en enastående karriär och har varit en fruktansvärt bra och mångsidig spelare. Och uppenbarligen en grym ledare. Men ska vi jämföra hans offensiv med de övriga topp-fem är han en bit efter. Medan alla de har gjort minst 90 poäng, och tre av topp-fem haft en 100-poängssäsong, lyckades Jonathan Toews först säsongen 18/19 för nå 80-poängsvallen för första gången i karriären. Samtidigt har han varit en oerhört konsekvent poängplockare, och de 815 poäng han gjort på 943 matcher är i alla fall fjärde bäst.
Nu när jag snackat ned kanadensaren så här mycket kanske ni undrar hur jag ens kan ha honom så högt som trea? Det finns flera skäl:
Ja, ett skäl är såklart att han varit lagkapten för ett lag som vunnit tre Stanley Cup. Men vi får som sagt inte stirra oss blinda på det. Ingen skulle ju ranka Niklas Hjalmarsson högre än Peter Forsberg, trots att han vunnit fler titlar där borta. Det som vi däremot ska titta på är den "impact" Toews haft vid titlarna:
2010 gjorde han 29 poäng på 22 matcher och vann Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP,
2013 hade han ett mellanår i slutspelet (men vann Selke Trophy)
2015 var han nära en poäng per match på nytt. 21 poäng på 23 matcher blev det då.
Faktumet att han har ett lika högst poängsnitt i slutspelet som i grundserien är också ett plus. Och Toews är ju den som har tyngst individuella troféer. Det går att bygga ett case för att han ska vara etta - men för mig saknas den där riktiga offensiva primen för att jag ska rättfärdiga en förstaplats.
Jonathan Toews.
2. Brad Marchand till Pittsburgh (valdes som nummer 71 av Boston)
Vilket jäkla tredjerundeval av Boston det här var! Brad Marchand valdes alltså inte ens bland de 70 första för 15 år sedan och klättrar nu upp på en andraplats.
Ser vi till spelade matcher och gjorda poäng är Marchand efter såväl Kessel som Giroux och Toews. Det som gör att jag ändå har honom före dem är ett par skäl:
Han har ett bättre poängsnitt än Kessel och Toews,
Han är den bästa av dem idag.
Ser vi från säsongen 16/17 och framåt är Brad Marchand den spelare som gjort femte flest poäng i hela NHL. De enda som är före är Connor McDavid, Leon Draisaital, Patrick Kane och Nikita Kutjerov. Den kvartett som nog anses vara världens fyra bästa bästa spelare de senaste åren. Så bra har Brad Marchand varit. Och kollar vi poängsnitt är Bostonstjärnans 1,2 poäng per match tredje bäst i NHL. Bara McDavid och Kutjerov är före.
Det vi dessutom ska komma ihåg är att Brad Marchand är så mycket mer än en offensiv superstjärna. Han är dels en retsticka som få andra. Ja, han går över gränsen då och då. Ja, han är ganska illa omtyckt av de allra flesta. Men de egenskaperna behövs också. Och framför allt är han en av världens bästa tvåvägsforwards också. Den enda ytterforwarden som vi verkligen kan slå fast är bättre på den fronten är Vegas Mark Stone. Sen går det att argumentera för att Marchand är tvåa.
Det har blivit ungefär 680 poäng på 780 matcher i Bostontröjan. Men tänk om han hade valts tvåa, som han gör här. Då hade Brad Marchand spelat i Pittsburgh. Då hade deras redan galna offensiva slagstyrka blivit ännu sjukare. Tänk Brad Marchand ihop med Sidney Crosby. Ujujuj.
Nu bildar han NHL:s bästa kedja tillsammans med Patrice Bergeron och David Pastrnak i stället.
David Pastrnak och Brad Marchand bildar en fruktad kedja tillsammans med Patrice Bergeron.Foto: Nick Turchiaro-USA TODAY Sports
1. Nicklas Bäckström till St. Louis (valdes som nummer fyra av Washington)
Jag sätter Nicklas Bäckström som nummer ett trots att jag vet att det medför risker att kallas för "partisk", "patriotisk" och att jag ska ta av mig de "blågula glasögonen" (på samma sätt som jag kritiserar de nordamerikanska Toews-vurmarna). Men innan ni eventuellt kastar den skiten på mig ska jag argumentera för varför jag har "Bäckis" som numero uno:
Det mest uppenbara är att han är den som varit bäst och jämnast över alla år. Räknar vi bort de säsonger som förkortats av lockout/pandemi-skäl och den säsong han var skadad är den sämsta poängsumman Bäckström haft 69 poäng. Och då räknar vi alltså över alla hans 14 säsonger i NHL. Den jämnheten är ingen annan nära.
Han har också den näst högsta enskilda poängsumman över en säsong. Bäckström har gjort 101 poäng. Claude Giroux är bäst med 102.
Nicklas Bäckström snittar 0,97 poäng per match över sina snart 1000 framträdanden i ligan. Det är bäst av samtliga spelare från kullen. Således är också hans poängskörd, 960 poäng, klart bäst. Han är drygt 80 poäng före tvåan Phil Kessel. Ser vi enbart till assist är han omkring 130 före tvåan Claude Giroux. Han gjorde dessutom flest assist av samtliga spelare i NHL under 2010-talet.
Som om inte det vore nog går han dessutom nu, vid 32 års ålder, mot sin bästa NHL-säsong på länge. Han snittar över en poäng per match och håller faktiskt samma mål- och poängtempo som Brad Marchand. Senast Valbosonen snittade över en poäng per match under en säsong var 2016/2017.
Och från och med 2018 och framåt kan vi dessutom skippa snacket om att han och hans Washington alltid misslyckas i slutspel. Då vann de till sist den efterlängtade Stanley Cup-titeln, och Bäckström var en av de stora hjältarna. Han gjorde 23 poäng på 20 matcher under slutspelet.
Det var, ärligt talat, sjukt svårt att skilja de fem toppspelarna åt. Åtminstone de fyra främsta i min rankingen gick det att bygga case kring, att de skulle kunna väljas först av alla. Bäckströms kopiösa jämnhet och konsekventa offensiva produktion var till sist det som vägde över - i den enorma konkurrensen.
Men hur hade det sett ut med Nicklas Bäckström i St. Louis-tröjan?
Nicklas Bäckström.Foto: GEOFF BURKE/Action images
