Men nu blir han inte kvar. 36-åringen, som så sent som förra säsongen var lagkapten, får inte sitt kontrakt förlängt och det är såklart en riktig käftsmäll för både honom själv och för HV:s supportrar som såklart dyrkar klubbikonen - som de ska göra. Desktop ad in article Mobile ad in article
Men ärligt talat: Fanns det speciellt många anledningar att förlänga med honom?
Som jag skrev ovan är jag inte rätt person att bedöma huruvida det är rätt eller inte att släppa Martin Thörnberg. Jag vet inte hur de eventuella förhandlingarna sett ut, jag vet inte hur mycket han bidrar med utanför isen, hur mycket man ska väga in ett klubbhjärta och så vidare. Men Johan Hults jobb är inte att hantera klubbikoner på ett sätt och andra spelare på ett sätt.
Hans jobb är att bygga ett så starkt lag som möjligt.
Är det så konstigt att en 36-åring med 10+8 på 49 matcher de två senaste säsongerna inte får förlängt? En kille som, om vi ska vara ärliga, trots allt har varit på nedgång efter SM-guldet 2017 även om han åldrats bättre än många andra i sin ålder. Jag tycker inte det är speciellt konstigt. Snarare ganska naturligt.
En legendar har inte rätten att själv få bestämma när han ska lägga av. Vi har allt för många gånger sett prov på vad som händer när klubbledare ska belöna ikoner för lång och trogen tjänst och ge dem lite för långa kontrakt som sätter en klubb i skiten. Framför allt ser vi det i NHL, med långa och dyra avtal, men det finns såklart exempel i mini-format även i Sverige. Det är värdigare att avsluta så här, än att kanske riskera att Martin Thörnberg själv vill köra på något år för länge och så hamnar han på läktaren till slut. Det är inte direkt så att Henrik Lundqvists avslut i Rangers känns speciellt sexigt. Desktop ad in article Mobile ad in article
Men det här handlar egentligen inte om Martin Thörnberg (eller Oscar Sundh, som också tvingas lämna) egentligen. Det här är en mycket större fråga, som kan appliceras på egentligen alla klubbar där ute.
Jag beundrar sportchefer och general managers som vågar ta den här typen av beslut. Deras jobb är inte nödvändigtvis att göra fansen nöjda, utan handlar om att bygga starka och slagkraftiga lag som kan utmana om SM-guld. Det ingår liksom i arbetsuppgiften att då fatta tuffa beslut, som kan röra upp känslor och kan få folk att peka finger nästa gång man går i matbutiken och ska köpa mjölk. Desktop ad in article Mobile ad in article
Därför kan jag på ett sätt beundra när klubbledare är så här känslokalla. När de visar att en ikon eller stjärna inte kan peka på allt den vill ha och få som den vill, utan ser det på längre sikt och ser bortom det sentimentala. Som när David Poile chock-trejdade bort Nashvilles största spelare genom tiderna, Shea Weber, eller liknande. På något sätt känner jag att det är en general managers stora styrka.
Man ska aldrig underskatta ett stort klubbhjärta, det köper jag. Men hur länge ska man göra det? Var går gränsen för "respektera vad en kille gjort" över till ren dumdristighet eller ansvarslöshet? För Johan Hult gick den gränsen här. För någon annan sportchef går gränsen någon annanstans.
Ingen kan någonsin ta ifrån vad Martin Thörnberg gjort för HV71. Men ingen kan heller ta ifrån Johan Hult rätten att inte förlänga kontraktet med en 36-åring med skadeproblem, som tappat en hel del i produktion. Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag ställer mig upp och applåderar allting Thörnberg gjort. Men kanske var det här det bästa läget för honom och HV71 att gå skilda vägar för den här gången.
